Jag var på Moderna Museet idag och hörde mig själv tala kärleksfullt i en ljudinstallation som står utställd där. Det var en märklig känsla. Min röst. Mina ord.
Jag såg andra som satte på sig hörlurarna och hörde mig tala om kärlek, beundran, uppskattning. Jag vet vem orden handlade om. Jag vet vad jag kände när jag sade dem. Men det kändes annorlunda att höra dem. På museum. I ett konstverk. Förresten var Linda Tedsdotters ljud- och ljusskulptur som bl a min röst är med i bäst på hela utställningen. Den, och så en videoinstallation som jämförde "vi och dom" som var genialisk. Men annars blev det så rörigt. Svårt att ta till sig. Video och ljud är populärt, men med många i samma utställning är det svårt att uppfatta en i taget. Uppskatta en i taget. I Lindas skulptur fick jag vara i fred från all rörighet. Där var bara jag, ljuset och kärleken. Ibland min kärlek. Ibland någon annans.
Och en tjej som klev ut ur lådan med min röst i log stort. Det leendet mår jag fortfarande bra av.
ooh måste verkligen varit läskigt, eller kanske snarare, annorlunda (?) att höra sig själv sådär. Och se andra människor som lyssnar på en, samtidigt som man själv e tyst.
SvaraRaderaDet är alltid kul att höra "insider" info från folk som själva är med och skapar (konst).
Nu blev det här väldigt snurrigt, men jag hoppas du förstår ändå.