krycklös

Jag fick släppa kryckorna i måndags. (Hurra-rop och jubel höres över nejden)
Doktorn sa att jag nu ska gå på foten så mycket jag orkar och träna upp den. Problemet är att jag tog honom bokstavligt, och han vet ju inte att jag är jättebra på att orka med fysisk smärta - särskilt i fötterna. Så idag sa det lite stopp... Jag kände hur det bokstavligen rann i skon. Trots lager av bandage så - jajemän - blödde jag igenom.
Vårdcentral, nytt bandage och order om att ta det lite lugnare.

Vaddå? Skulle jag inte kunna ha stadsvandringar? Jag haltar ju bara lite? Vaddå sjukskriven? För ett par kryckor?

Jag vet - Det där är dumt. Särskilt som jag ju är lite ynklig av alltihop. Hela det här året har gjort mig lite ynklig, men det sitter mer i huvudet än i foten förstås. Gäller det fysisk smärta är jag dum-macho (om nu flickor kan vara det), medan jag när det gäller känslomässig smärta är vad en spänd ballong är för en vass nål - Ingen tolerans alls. Stackars, stackars mig...

(Så här mycket ynk kommer ni aldrig höra igen från mig tror jag...)