fördomsfullt

Jag hörde honom bara säga bara ett par meningar i en mobiltelefon, men det räckte för att få mig att fundera. På mig. På honom. På fördomar. På livet.
Han såg ut som den lyckade studenten. Det kan ha haft att göra med att han kom vandrandes emot mig på Chalmers-området. Chalmerist, välklädd, snygg och med en häftig modell av spejsig mobiltelefon mot örat. Byxorna satt perfekt halvt nedhasade till knäna, med moderiktigt slitet tyg frampå låren. Skjortan var nedstoppad bakom ett fyrkantigt bältesspänne som avslöjade klädernas budget, då det var ett känt och dyrt märkes logotyp som var utmejslat i metall. Solglasögonen dolde ett par ögon som nog mången salongsberusad blondin har drunknat i över ett glas i baren. Och på huvudet hade han lika mycket torrt hårvax som hår i en spretig och kaxig frisyr. Hela hans image sade att han hade hjärnan, pengarna, stilen och räkmackan att glida på.
Men i telefonen hörde jag honom säga:
- Det här är ju inte jag alls! Vart tog bohemen vägen liksom?
Hans självbild var en annan. Något helt annat än den detaljerade fördomsprofil jag just har gjort. Solglasögonen kanske dolde en sorgset vilsen blick snarare än sängkammarblicken? Någonstans sade någon att man inte ska avundas sin nästas lycka, ty du känner inte hans hemliga sorg. Ibland kan det vara bra att få en påminnelse om att alla du möter har minst två sidor, och i de allra flesta fall är de minst lika komplicerade som du.