före och efter

Jag borde ha gjort ett eget inlägg om midsommar... Om kaliber och fyrhjuling, om lerduvor, kattungar och allergi. Om en fars sentimentalitet (inte min far för en gångs skull), om sill och potatis, om dammig Skåne-flaska och om stulna ägg. "Pang pang, mjau mjau och atjo atjo prosit" skulle det ha kunnat heta. Ja ni hör, det hade varit ett fantastiskt inlägg. Men nu är det för sent på något vis. Roligt hade vi i alla fall!

Men nu vill jag berätta om något annat. Jag vill berätta om ett golv. Ett grågrönt golv som trampats av många fötter sedan 1963. En korkmatta med märken efter någon som gungade på stolen på sjuttiotalet, med brännmärke efter den tappade glödheta ugnsformen Gud vet när... Ett golv med historia skriven i fläckar och repor. Jag försöker säga att det alltså var dags att byta mitt köksgolv.

Ovanpå det grågröna golvet lade vi nytt golv. Som bonus rev vi ut spisen, putsade och fejade... Alltså, min far och hans sambo gjorde faktiskt det mesta. Jag var mest hejaklack tror jag. Jag håller nästan på att få ett helt nytt kök! Det är inte helt klart, men på god väg! Här illustreras med före-och efter-bilder:


före: grågrönt med brännmärke


efter: fint!

Eller man kan illustrera det så här:


före: dynghög


efter: fint!

cashmere doppio

Jag har fått paket! Min hemliga vän nummer fyra, Annelie skickade mig garn och böcker. Först vill jag därför hojta TACK! så det hörs i hela sajberspejs!

Nu har jag nästan fått ett dilemma. Garnet är För Perfekt! Jag vet inte vad jag ska göra med det för det Måste bli något fantastiskt, som jag ska ha på mig och som jag ska kunna säga "Jag har gjort den själv" och "Det är kashmir" om.

Garnet är: Cashmere Doppio (tvåtrådigt) och jag har fått två beiga härvor à 25 gr. Det blir totalt ca 700 meter garn! Så lätt och fint och mjukt är det! Så min tanke är:

Jag gör en tröja, från halsen och ner, och jag börjar med cashmeregarnet. Sen stickar jag det ganska tätt tills det tar slut och så avslutar jag med svart om det behövs. Vad tror ni om det? Det ska Inte bli ännu en spetssjal. Det ska INTE bli nån spetskofta jag aldrig kommer att använda, utan en jättemjuk, tunn, tät tröja att vara stolt över!

Jag har aldrig stickat i ett garn som är 350m / 25 g. Hur mycket garn är det här egentligen?

Och återigen: Tack Annelie!

Hur tänkte du?

Vad hände under ditt svartfärgade, axellånga hår när du ställde dig i kön till toaletten? Den enda toaletten. Hur tänkte du när fler människor ställde sig i samma toalettkö bakom dig? Hur tänkte du när du svepte din kritstrecksrandiga långrock över tröskeln? När du klev in på ställets enda toalett i dina alltför stora svarta kängor och låste dörren bakom dig? Hur tänkte du när du lämnade den kavajprydde mannen utanför och lät honom stå där med jeansen i kors, medan det koppärriga ansiktet blev rödare och rödare av ansträngningen? Visste du att det är jobbigt att vara nödig? Hur tänkte du där du stod framför spegeln, medan tvåbarnsmamman stod och hoppade utanför och oroligt undrade hur hennes barn höll sams i andra änden av lokalen? Hur tänkte du när du lät oss alla höra kranvattnet spola och vi kved i vår kissnödiga misär? Vad tänkte du när du lät tiden gå? Tre minuter, fem minuter, tolv minuter? Hur tänkte du att vi skulle reagera när kavajmannen till slut bankade på toalettdörren i förtvivlan och fick dig att låsa upp? Vad tänkte du att vi skulle tycka om dig när du kom ut därifrån? När vi fick se att allt du gjort där inne medan vi led var att sminka ditt knappt 20-åriga ansikte vitt? Trodde du att vi skulle beundra dina kajalpennetårar? Tycka att du var dramatisk och spännande lille man?

Du lät oss stå på rad och lida medan du målade med teaterkritor.
Vi hatar dig.

jag är mina val

Jag har skrivit bildtexter till 170 foton från Wien i ett album jag tänkt publicera på nätet. Det funkar inte. Jag vill inte göra om det, så resebeskrivning från Wien får anstå.
Ni får nöja er med tre ord: Chokladtårta, ljuvligt, Varmt (Ja, det sista ska stå med stort V).

I stället får jag avslöja att veckan i Glasgow var underbar! Ett och ett halvt år och tre resor till Glasgow avslöjar nog att jag gillar stället. Jag gillar staden, landet, utsikterna, stämningen, språket och kanske allra främst mina värdar när jag är där.

Vännerna E och J är så där riktigt… vad ska jag säga… fantastiska människor. De kanske rodnar och vrider sig när de läser det här, men det må vara hänt. De inspirerar mig. Och inspiration är något jag saknat ett tag. Inte inspiration för ett stickprojekt, en teckning en present eller en komplimang. Sånt har jag gott om. Kreativiteten till det likaså.
Det är en annan inspiration jag laddar mig med i Glasgow: Livet. Vilja framåt. Tro på vägen framåt. Och nej, E och J leker inte psykologer och ”pratar ut” eller helar mig i någon särskilt medveten mening… De bara är.

Ni vet såna där vykort med kloka ord och sånt? Jag vet att jag sett nåt sånt med ”Du är dina val” på. När jag såg det verkade det som ännu en kommersiell plattityd, ämnad för vykort och kylskåpsmagneter, men nu vill jag använda mig av den. Och det är inte platta ord längre. Det är ytterst tredimensionellt och materialiserat när man träffar människor som gjort medvetna val, framåt, till en tillvaro som kanske inte är perfekt, men den är vald. E och J är nöjda med nuet även när de är på väg någon annanstans. Där har vi det.

Det behöver jag. Nuet.

Så mycket oro och missnöje jag lägger energi på… Hur ska det gå? Vart ska jag ta vägen? Tänk om det går åt helvete?

Tänk om jag kunde ta tag i här och nu i stället så kanske det fanns plats i huvudet för svar och inte bara frågor?

Jag skulle kunna berätta om båtutflykt, den söta staden Stirling, Black Books på DVD, Bill Bailey, bokshopping och filmshopping, marknad i Barras… Men jag nöjer mig med att säga: Jag hade det så inihelvitte bra i Glasgow och nu sitter jag och funderar ut en plan för hur jag ska ta hand om och kanalisera den inspiration jag fått.

Framåt. Och det ordnar sig nog.
Och så ska jag sätta upp en lapp med ”Du är dina val” på kylskåpet.

på resande fot (igen)

Undrar ni vart bilderna från Wien tog vägen? Jag också. De sitter lite fast i min dator och jag är inte ens i närheten. Jag är ju i Glasgow!
En vecka med vänner, vackra vyer, shopping och lugna sköna andetag som i sin tur leder till välbehövlig inspiration.

Idag har inhandlats stickbok: Knitting Nature.
Massa vackert som jag kommer att sticka på mitt eget vis. Inspirerad sa jag ju. Att jag är alltså.

Utförligare inlägg utlovas när jag är hemma, inspirerad och har bilder som vill visa upp sig.