nu har Lisa åkt kollektivt igen...

...och inte kan hon låta bli att berätta om det igen heller:

Jag åkte en buss full med stammisar idag. Jag är inte stammis på den bussen. Vid ändhållplatsen nickar åtta-bussen-folket mot varandra och ger varandra igenkännande blickar. Pendlare med samma startbuss kurar ihop sig mot januariblötan, rullar ihop sina Metro, drar på sig sina vantar, höjer volymen i sina hörlurar… Och så står jag där. En nykomling. Vi är ett par nykomlingar på pendelbussen den här morgonen och det liksom syns vilka som inte hör till åtta-bussen-gänget. Några verkar till och med ha sin egen plats på hållplatsen. Killen vid papperskorgen. Lilla damen i hörnet. Pop-killen på trottoarkanten. Färgglada, unga mamman vid Metro-boxen… Vi icke-stammisar är nästan i vägen. Vi står i de obekväma mellanrummen. Lite för nära. Lite fel. På besök i åtta-bussen-folkets vardag.

Efter en stund sittandes på besök i åttabussen byter jag till spårvagn. Jag hamnar på Korsvägen.

Korsvägen är en annan sorts hållplats. Byten. Genomfart. På tillfälligt besök. Stammisarna på Korsvägen känner inte varandra. Stammisarna på Korsvägen rusar vidare till nästa buss, nästa vagn…

Korsvägen luktar unket då juldekorationen med halm i botten har börjat ruttna. Rusande resenärer rynkar näsan. Just nu är det synd att ”näsa” inte börjar på R.
En ruta i en av hållplatskurerna är sönderslagen. Ett hav av krossat glas i små, grönskimrande kuber ligger i en hög på marken. Det ser nästan fräscht fruset ut i den gråbruna sörjan vi kallar januari. En dam med orangeprickig sjalett tittar surt på förstörelsen. Hon tittar förresten surt på allt. Hon är en sådan där människa som glömde att le så länge att mungiporna fastnat i nedåtläge. Stackars tanten. Jag försöker föreställa mig hur hon ser ut när hon ler. Det är svårt och jag kommer på mig själv med att stirra. Jag ler ursäktande men det blir också fel. Men jag är inte säker på att tanten märkte något. Hon verkade stå och tänka på något annat. Citroner antagligen. Stackars tanten.
När spårvagnen kommer och jag slår mig ner på en plats som åker baklänges får jag en sån där märklig känsla igen. Det känns som om jag just varit på besök i en oberättad historia, men att jag liksom missade poängen. Kanske är det den känslan som får mig att beskriva sura tanten här. Så nu vet ni också att det stod en tant i orange sjalett och såg sur ut i en trasig hållplatskur vid Korsvägen idag. Och att det luktade unket.