sagan om den lilla lilla damen

I den ganska stora staden bor en liten, liten dam. Hos den lilla, lilla damen bor en liten, liten pudel. Det är inte så mycket hennes husdjur som det är hennes bästa vän. Den lilla pudeln har det väldigt bra. Den har en alldeles egen liten dam att ta hand om. Den lilla damen och den lilla pudeln pratar med varandra som vilka goda vänner som helst. Damen på sitt språk och pudeln på sitt. ”Älskade lilla vän” säger damen. ”Viff viff” säger hunden.
Damen och pudeln går på promenad varje dag. Pudeln är noga med att skydda sin lilla dam. ”Viff viff” säger den åt alla den möter. ”Viff viff viff viff viff viff viff viff viff viff viff viff!” om man kommer för nära. Den lilla damen vill dock inte att den lilla pudeln ska skälla så förtvivlat, så det förklarar hon så tydligt hon kan för den: ”Älskade lilla vännen du skrämmer folk när du skäller så lilla du så om du bara kunde sluta en liten minut kan du inte vara tyst min lilla söta så får de gå förbi och du behöver väl inte skälla så förtvivlat…” och så vidare hela långa promenaden. Hon verkar inte förstå att pudeln bara ber folk att hålla sig borta från dennes egna lilla dam. Och pudeln förstår inte alls vad damen säger, för den fortsätter att skälla. Och skälla. Och skälla.
Folket de möter ler lite förläget åt den lilla, lilla damen som släpas fram av en liten, liten svart pudel i ett rött koppel. Damen och pudeln pratar med varandra hela tiden, utan att förstå varandra alls. Men det gör inget, för pudeln älskar sin lilla dam och damen älskar sin lilla pudel.