byta bank

Är det någon av mina läsare som är nöjd, eller till och med mycket nöjd, med sin bank? Kan ni i så fall berätta för mig vilken bank jag ska byta till, för jag är inte nöjd med min.

uppskattning

Citerar nedan delar av ett mail jag fick idag:

"...Kan (en students namn här) få sin stora önskan uppfylld??
...nämligen att du skall ingå i hennes examensjury den (datum) klockan (tid) i (lokalens namn)! (Studenten) har ett mycket, mycket stort förtroende för dig och vill helst ha dig som huvudperson vid sin examination."

Ja det kan jag tänka mig, och jag tänker leva på hur den här förfrågan formulerades i flera, flera dagar. Jag blev ju jätteglad.

att motverka pessimismen.

Det här är ett blogginlägg om absolut ingenting. Jag skriver det för att påminna mig om att jag varit orolig för stress den här veckan, oroat mig sömnlös för saker som var en klackspark, oroat mig till magont för saker som var som en fjärt i reningsverket.

Det ordnar sig. Och ordnar det sig inte så löser det sig på nåt annat vis.

Och så luktar det sommar också.

fynda

Ja alltså, det tar sin lilla tid ibland. Jag kom äntligen iväg till KarMa garn! Och nu tänker jag stjäla bilen dit fler gånger! Jag skulle egentligen bara dit för att köpa lite Araucania ull som saknades till en kofta jag håller på med, men det blev lite mer än så...
Rowan till halva priset kunde jag ju inte motstå, så nu bor äntligen åtta nystan Felted Tweed hemma hos mig. Nu gäller bara att hitta rätt projekt till åtta nystan bourdeaux-brunlila drömgarn...

tystnaden blir alldeles för högljudd

Sverigedemokraterna pratar skit. Men de har rätt i en sak de säger. De har rätt att prata skit. Så när det buas för att de inte ska höras, när andra partier vägrar debattera med dem, när de portas från politikens finrum på grund av vad de säger, så är det faktiskt de som vill bojkotta som begår det värsta brottet mot demokratin. För med yttrandefrihet innebär faktiskt att man får prata skit också.

Låt dem prata, så vi kan bemöta deras argument med motargument.
Låt dem höras så vi får reda på att det är skit de snackar.
För det här sättet att tysta ner dem gör dem bara till ett missnöjesparti. Något att rösta på för att säga emot etablissemanget. Och det är många som är missnöjda nu, och det ger SD röster från folk som aldrig hört ett enda argument.

Snälla - Bjud in SD till debatter och torgmöten. Utmana dem.

lika möjligheter

Jag är faktiskt väldigt säker på vad jag tycker. Jag har svårt att diskutera frågor med stora gråzoner då jag snabbt blir arg av orättvisorna i allt det gråa, så politiker kommer jag aldrig att bli. Men vissa frågor ter sig för mig så väldigt svartvita och självklara att jag nästan blir perplext förbannad när jag hör någon tycka tvärtemot mig. Faktiskt. Där och då är jag beredd att ta diskussionen. Mycket för att jag vill förstå hur någon kan måla gråzoner i för mig så tydliga frågor. En sådan fråga är valfrihet.

Självklart ska man få välja vem man vill och klarar av att vara. Just nu finns dock en paradox i politiken som gör mig totalt perplex. Jag kan byta elbolag eller teleoperatör en gång i veckan om jag så önskar, men mitt eget livs riktning ska jag enligt ny skolpolitik nu kunna välja, så gott som oåterkalleligt, redan vid 15 års ålder? Nå, är du praktisk eller teoretisk? Va? Va?

Maud Olofsson frågade vänsterblocket i en debatt nyligen om de skämdes för yrkesutbildningar. Jag fnyser åt frågan. Nej, det är inte pinsamt med yrkesutbildningar, men det är pinsamt att tro att en 14-15åring vet vad han eller hon vill göra med resten av sitt liv. Jag vill att en gymnasiehumanist ska kunna bli bilmekaniker och att en fordonselev ska kunna bli näringsminister. Jag vill att vi låter tonåringar lägga grunden för valmöjligheter, snarare än att dela in dem i vattentäta skott redan i gymnasievalet.

Det ”nya” gymnasiet är inte nytt – Det är redan nu stor skillnad för framtidsplanerna om man går en praktisk eller en teoretisk utbildning på gymnasiet, men det ”nya” gymnasiet förstärker inte valfriheten utan bara de sidor som kan bli rent livsavgörande olyckliga för en osäker tonåring.

Jag har ett mycket tydligt exempel på det här i min närhet just nu, och med hans historia, vill jag berätta vad som inte fungerar i den politiska visionen om gymnasiet.
Den unge mannen jag skriver om kommer att känna igen sig i texten och jag väljer att inte skriva ut precis vem han är.

Mitt exempel går ett industriprogram på gymnasiet och tar studenten nu i juni. Hans utbildning har fokuserat på jobb i en industrisektor som nu befinner sig i kris. Han är inte dummare än han ser detta och något tänds i en tonåring som tills nu varit ganska tyst, tänkande, antagligen sökande efter vad just han vill göra. Nu när han inte kan fortsätta söka sig själv inom industrin bestämmer han sig för att Jag Kan, Jag Vill, Jag Vågar och alla vi runt omkring är lika förvånade när han plötsligt tillkännager att han ska flytta långt hemifrån, ta sig in på universitetet, läsa språk och i slutändan förhoppningsvis bli tolk. Så fort han kommer på detta försöker han få varenda boll han kan i rullning mot detta mål. Han vet att han har bråttom. Han tar snart studenten och ska ut i livet…

Då. Då får han reda på att han tänt sin klara gnista lite för sent. Det vill säga efter den 15 april. Det är för sent att söka till universitetet. Ingen i hans årskurs kände till sista ansökningsdatum. Ingen i hans klass visste vad det innebar att registrera sig på studera.nu, skicka in kompletteringar, hamna i listor och system för att eventuellt hamna på drömutbildningen. Det var det ingen som informerat om högskolor och universitet på industriprogrammet, för tonåringar på industri kan väl inte vilja plugga?

Vår unge vän gör nu allt han kan. Han skriver brev till institutioner och hör sig för om hur det funkar, vad han kan göra, läsa, fixa för att kunna ta nästa chans. Han skickar in en försenad ansökan när han vet hur man gör, för att åtminstone finnas i systemet. Han börjar titta på hur han ev skulle kunna bo på studieorten för att ha så mycket som möjligt fixat när drömmen äntligen kan slå in.

Vi pratar om tonåringar. Tiden då man väljer nytt liv en gång om året. Tiden då man hittar sig själv, byter riktning, är osäker, tappar bort sig, byter igen, får en ny idé, ändrar sig…
Men man ska bestämma sig för vilka möjligheter man ska ha som 18åring när man är 15. När man väljer gymnasium. Vad är det här för skit?

Men nu när han har valt ”fel liv” och måste trassla sig till det liv han vill ha under längre tid än nödvändigt, så kan han åtminstone välja elbolag, teleoperatör, pensionsfond…

Visst måste det kännas skönt för honom att ha en sådan valfrihet? Lika förutsättningar för alla? Pyttsan. Klassamhället är tillbaka with a vengeance.
Och Lisa är för en gångs skull ganska förbannad.

alarmerande

Vi bor i så spännande kvarter. Väktar-sambo har numret till polisens ledningscentral och har använt det ett par gånger de senaste två veckorna och jag har fått ringa 112 två gånger under samma tid.
På valborgsmässoafton hade vi rena farsen nedanför vår balkong. I hörnet på torget lekte ett gäng pojkar i undre tonåren med fyrverkerier. De var ungefär lika varsamma som om de hade jonglerat med bomullstussar. Måttet var rågat när de siktade med en fyrverkerifontän (ni vet en sån där som spottar raketskott rakt upp med glada tjut?) mot bussen som kom till hållplatsen. Två barnfamiljer fick stå och vänta på att kunna ta sig till bussen utan att träffas av eldklot. Pojkarna skrattade och vi ringde polisen. Senare samma kväll lekte pojkarna att en stor kartong var en öppen spis och fyllde den med brännbart material – på torget. Det blev en rejäl brasa med nåt farligt i, för hur brandmännen en släckte och släckte så verkade den få fyr igen. Brandkåren jobbade med lådan en dryg halvtimme.
Sedan dess har vi ringt om skadegörelse (Klotter med sprayburk på affären. Smarta klottrare hejar inte på varandra med glada tillrop så att grannarna kommer och tittar på vad de gör…), spritlangning (igen) och härom natten var en herre ute och kröp på vår gård iklädd t-shirt. Nej, ni missförstår mig – alltså bara t-shirt. Han hade svårt att hålla sig upprätt ens på alla fyra stackaren.
Jag skriver inte det här för att skvallra på nakna farbröder och fulla fjortisar. Jag skriver det här för att de här händelserna är så märkliga då samma område många dagar är rena rama idyllen! Vi har massor av grönt, stora gräsmattor, familjer på picknick, promenerande hundägare, söta tanter med rullatorer, grannar som hejar på varann och barn som leker i solen.
Högsbohöjd har allt! Från igelkottar i buskarna och rådjur i skogsdungen, till fulla fjortisar och sprayfärgsgäng…

skrivkrampskur

Jag skriver... och skriver om... och skriver...
Ibland hjälper synonymer.se mig vidare.

trevlig
trivsam, treven, behaglig, angenäm, tilltalande, gemytlig, mysig, hemtrevlig, charmfull, inbjudande, schysst; glad, rolig, kul, ball; sällskaplig, underhållande, roande, charmig; hygglig, snäll, rar, sympatisk, vänlig
(motsatsord: motbjudande, vidrig, otrevlig)

doftminnen

Vovven nosar runt och letar spår. Dyker i en buske och kommer ut med nosen prickig av vita blomblad. Det är då jag slås av minnet. Busken doftar av ett minne som jag hade glömt att jag kom ihåg: Jag är liten. Mindre än sex år gammal och jag står i en trädgård i en Stockholmsförort jag då fortfarande kallar hemma, och busken framför mig doftar precis som den här. Men busken i minnet är mycket större, helt enkelt för att jag är mycket mindre. En grön vägg med vita blommor. Jag minns inte att jag gör något. Det är liksom ingen händelse jag minns, utan en plats, ett väder, en storlek och en doft. Så där som doftminnen ofta fungerar.
Ett doftminne får mig att minnas andra. För när man väl slagits av en sådan här insikt från en annan tid glömmer man dem aldrig igen. Jag minns ett trapphus i Gårda som plötsligt förde mig tillbaka till mormor och morfars källartrappa på Trästavägen. Nedanför trappan stod den stora byrån där Bosses låda innehöll spännande saker. Byrån är blekgrönblå i mitt minne, men kan precis lika gärna ha varit knallblå eller grön i verkligheten, för det är ett bleknat minne jag har.
En annan gång satte jag näsan i en lånad handduk och förflyttades till bastun i källaren på villan. ”Bara en liten stund till mamma!” Min handduk från då var gul. Den finns fortfarande kvar, men luktar inte längre källarsten blandat med bastupanel.
En mössa lånad av en manlig vän gjorde mig en gång alldeles nyförälskad, då den luktade starkt av samma lukta-gott som en gymnasiekärlek använde. Pirr i magen bara så där!
Häftigaste doftminnena har jag hemma. Jag vet inte vad det luktar egentligen, men farmor och farfars hus hade en alldeles egen doft, och jag har många saker därifrån. Det märkliga är att doftminnet är det som sätter igång minnet, men olika saker som på många sätt luktar likadant från samma plats sätter igång olika minnen. Jag lade en blåvit duk som varit farmors på bordet och plötsligt känner jag smaken av hennes rödvinbär-citron-saft som bara hon kunde göra. Jag öppnar locket på en sypall och minns hur jag läste efternamn i telefonkatalogen, inkrupen i ett skåp. Jag bäddar med galet gula 70talslakan och minns ett blankt mörkgrönt täcke som en gång stoppades in i samma påslakan.
Nu har jag lagt in den där busken på min vanligaste hundpromenads-rutt, för då får jag vara fyra-fem år igen, en liten stund varje dag.

två biljetter till

...bokades nyss.
Fast den här gången till Dylan Moran som kommer till Göteborgs Konserthus den 2 juni! Jag ska skratta hela vägen till Ticnetombudet!

Jag ska få se Dylan och Eddie!

två biljetter

...är mina!

Vi ska se Eddie i Scandinavium den 20 december! God jul till oss!