Jag är faktiskt väldigt säker på vad jag tycker. Jag har svårt att diskutera frågor med stora gråzoner då jag snabbt blir arg av orättvisorna i allt det gråa, så politiker kommer jag aldrig att bli. Men vissa frågor ter sig för mig så väldigt svartvita och självklara att jag nästan blir perplext förbannad när jag hör någon tycka tvärtemot mig. Faktiskt. Där och då är jag beredd att ta diskussionen. Mycket för att jag vill förstå hur någon kan måla gråzoner i för mig så tydliga frågor. En sådan fråga är valfrihet.
Självklart ska man få välja vem man vill och klarar av att vara. Just nu finns dock en paradox i politiken som gör mig totalt perplex. Jag kan byta elbolag eller teleoperatör en gång i veckan om jag så önskar, men mitt eget livs riktning ska jag enligt ny skolpolitik nu kunna välja, så gott som oåterkalleligt, redan vid 15 års ålder? Nå, är du praktisk eller teoretisk? Va? Va?
Maud Olofsson frågade vänsterblocket i en debatt nyligen om de skämdes för yrkesutbildningar. Jag fnyser åt frågan. Nej, det är inte pinsamt med yrkesutbildningar, men det är pinsamt att tro att en 14-15åring vet vad han eller hon vill göra med resten av sitt liv. Jag vill att en gymnasiehumanist ska kunna bli bilmekaniker och att en fordonselev ska kunna bli näringsminister. Jag vill att vi låter tonåringar lägga grunden för valmöjligheter, snarare än att dela in dem i vattentäta skott redan i gymnasievalet.
Det ”nya” gymnasiet är inte nytt – Det är redan nu stor skillnad för framtidsplanerna om man går en praktisk eller en teoretisk utbildning på gymnasiet, men det ”nya” gymnasiet förstärker inte valfriheten utan bara de sidor som kan bli rent livsavgörande olyckliga för en osäker tonåring.
Jag har ett mycket tydligt exempel på det här i min närhet just nu, och med hans historia, vill jag berätta vad som inte fungerar i den politiska visionen om gymnasiet.
Den unge mannen jag skriver om kommer att känna igen sig i texten och jag väljer att inte skriva ut precis vem han är.
Mitt exempel går ett industriprogram på gymnasiet och tar studenten nu i juni. Hans utbildning har fokuserat på jobb i en industrisektor som nu befinner sig i kris. Han är inte dummare än han ser detta och något tänds i en tonåring som tills nu varit ganska tyst, tänkande, antagligen sökande efter vad just han vill göra. Nu när han inte kan fortsätta söka sig själv inom industrin bestämmer han sig för att Jag Kan, Jag Vill, Jag Vågar och alla vi runt omkring är lika förvånade när han plötsligt tillkännager att han ska flytta långt hemifrån, ta sig in på universitetet, läsa språk och i slutändan förhoppningsvis bli tolk. Så fort han kommer på detta försöker han få varenda boll han kan i rullning mot detta mål. Han vet att han har bråttom. Han tar snart studenten och ska ut i livet…
Då. Då får han reda på att han tänt sin klara gnista lite för sent. Det vill säga efter den 15 april. Det är för sent att söka till universitetet. Ingen i hans årskurs kände till sista ansökningsdatum. Ingen i hans klass visste vad det innebar att registrera sig på studera.nu, skicka in kompletteringar, hamna i listor och system för att eventuellt hamna på drömutbildningen. Det var det ingen som informerat om högskolor och universitet på industriprogrammet, för tonåringar på industri kan väl inte vilja plugga?
Vår unge vän gör nu allt han kan. Han skriver brev till institutioner och hör sig för om hur det funkar, vad han kan göra, läsa, fixa för att kunna ta nästa chans. Han skickar in en försenad ansökan när han vet hur man gör, för att åtminstone finnas i systemet. Han börjar titta på hur han ev skulle kunna bo på studieorten för att ha så mycket som möjligt fixat när drömmen äntligen kan slå in.
Vi pratar om tonåringar. Tiden då man väljer nytt liv en gång om året. Tiden då man hittar sig själv, byter riktning, är osäker, tappar bort sig, byter igen, får en ny idé, ändrar sig…
Men man ska bestämma sig för vilka möjligheter man ska ha som 18åring när man är 15. När man väljer gymnasium. Vad är det här för skit?
Men nu när han har valt ”fel liv” och måste trassla sig till det liv han vill ha under längre tid än nödvändigt, så kan han åtminstone välja elbolag, teleoperatör, pensionsfond…
Visst måste det kännas skönt för honom att ha en sådan valfrihet? Lika förutsättningar för alla? Pyttsan. Klassamhället är tillbaka with a vengeance.
Och Lisa är för en gångs skull ganska förbannad.
Det är så klockrent så man blir rörd, jo jag har som sagt tagit var enda djävla väg man kan tänka sig för att få en chans, alla har visat sig vara en krokig väg med ett sju helvetes berg vid slutet som man inte tar sig över.
SvaraRaderaEtt virrvarr av regler, datum mer regler och slutligen en politik som inte kör käppar i hjulen utan stora stockar i hjulen för att krångla till det så man inte ska kosta staten pengar genom att byta inriktning om man valt ett yrke som idustri t.ex genom att dumma sig med att som jag då vilja studera teretiska ämnen som språk, historia och kultur, vilket alltid varit saker jag gillat men jag valde industri eftersom många av mina vänner skulle gå det och min bror gick det, och det var ett yrke jag trodde på när jag var 14-15 och som jag nog hade en vag tanke på att jag skulle kunna ha en framtid i och att det var något jag skulle komma att tycka om att jobba med.
Men mina drömmars jobb är att bli tolk och historiker i japanska och Japansk historia. Det är dock inget som tycks om av våra högt älskade politiker eftersom jag är färdigutbildad svetsare i tungt gods så är det väl givet att jag ger upp en dröm för att jobba med något som inte betyder ett skit för mig? Det vore ju helt galet att vilja vidareutbilda sig när man är utbildad grovarbetare. Med en dröm om att träffa människor, vara kunnig innom historia och hjälpa vardags-Svensson förstå den där japanen som vill att dom ska ta deras bild vid en älgskyllt eller att hjälpa svenska företag göra affärer med ett land där det faktiskt är ovanligt att man talar god engelska och få utomstående talar deras språk flytande, än mindre kan deras extremt komplicerade skriftsystem.
Hurra för dig Lisa som kan uttrycka dig så exakt bra!
SvaraRaderaDensamma tvärniten mötte jag när jag som artonårig nyexad humanist insåg att jag önskade att jag lärt mig några naturvetenskapliga ämnen också. De naturvetenskapliga och tekniska basår som erbjöds av högskolorna visade sig inte vara till för den som läst ett år matte och naturkunskap och önskade att de läst fler, utan för dem som läst tre, eller fyra år, fått ett godkänt slutbetyg, men sen visat sig ändå inte ha tillräckliga kunskaper för att gå direkt till högskola - dvs inte fattat vad de läste. Fair enough för dem som inte fattat - alla är inte på topp genom gymnasiet - men varför fanns ingen möjlighet för den som ville ändra inriktning? Bara för den som slappat sig igenom en naturarutbildning? Idag kanske det finns, men nu är det för sent. Jag jobbar redan med statistik.
SvaraRaderaDin väns hopp är dock inte ute eftersom det kommer nya terminer. Det är surt och tråkigt att behöva vänta, och det är riktigt illa att ingen informerade den här klassen om hur det går till att söka till högskola. Din väns skola bör få en rejäl knäpp på näsan för det "lilla förbiseendet".
Jag blir också rörd. Ni är så kloka.
SvaraRaderaMan kan undra vad utbildningsminister Björklund hade för slags tonårstid.
Men det är mer man kan undra över. Kompisgängens inflytande på gott och ont. Föräldrars oförmåga att förmedla sina erfarenheter till tonårsbarn.
Och varför vi inte kan ha ett utbildningssystem där det ALLTID är möjligt att byta inriktning.
Och för övrigt måste jag uttrycka min beundran för hur ni formulerar er.
Till Nygren:
Det är så skönt att se dig ta vara på din begåvning. Och vilken grej - att både kunna svetsa och tolka!
Även om det känns tungt just nu att inte komma in på den utbildning du vill just nu. Men jag är övertygad om att du behövde den tid du lade ner på att lära dig svetsa. Och nu är du mer motiverad för studier än de som harvat igenom teoretiska utbildningar som de gick bara för att de "måste". Du kommer att fixa det!