doftminnen

Vovven nosar runt och letar spår. Dyker i en buske och kommer ut med nosen prickig av vita blomblad. Det är då jag slås av minnet. Busken doftar av ett minne som jag hade glömt att jag kom ihåg: Jag är liten. Mindre än sex år gammal och jag står i en trädgård i en Stockholmsförort jag då fortfarande kallar hemma, och busken framför mig doftar precis som den här. Men busken i minnet är mycket större, helt enkelt för att jag är mycket mindre. En grön vägg med vita blommor. Jag minns inte att jag gör något. Det är liksom ingen händelse jag minns, utan en plats, ett väder, en storlek och en doft. Så där som doftminnen ofta fungerar.
Ett doftminne får mig att minnas andra. För när man väl slagits av en sådan här insikt från en annan tid glömmer man dem aldrig igen. Jag minns ett trapphus i Gårda som plötsligt förde mig tillbaka till mormor och morfars källartrappa på Trästavägen. Nedanför trappan stod den stora byrån där Bosses låda innehöll spännande saker. Byrån är blekgrönblå i mitt minne, men kan precis lika gärna ha varit knallblå eller grön i verkligheten, för det är ett bleknat minne jag har.
En annan gång satte jag näsan i en lånad handduk och förflyttades till bastun i källaren på villan. ”Bara en liten stund till mamma!” Min handduk från då var gul. Den finns fortfarande kvar, men luktar inte längre källarsten blandat med bastupanel.
En mössa lånad av en manlig vän gjorde mig en gång alldeles nyförälskad, då den luktade starkt av samma lukta-gott som en gymnasiekärlek använde. Pirr i magen bara så där!
Häftigaste doftminnena har jag hemma. Jag vet inte vad det luktar egentligen, men farmor och farfars hus hade en alldeles egen doft, och jag har många saker därifrån. Det märkliga är att doftminnet är det som sätter igång minnet, men olika saker som på många sätt luktar likadant från samma plats sätter igång olika minnen. Jag lade en blåvit duk som varit farmors på bordet och plötsligt känner jag smaken av hennes rödvinbär-citron-saft som bara hon kunde göra. Jag öppnar locket på en sypall och minns hur jag läste efternamn i telefonkatalogen, inkrupen i ett skåp. Jag bäddar med galet gula 70talslakan och minns ett blankt mörkgrönt täcke som en gång stoppades in i samma påslakan.
Nu har jag lagt in den där busken på min vanligaste hundpromenads-rutt, för då får jag vara fyra-fem år igen, en liten stund varje dag.