tårarnas summa är konstant

Jag har ärvt mitt sätt att visa känslor med tårar. Jag gråter när jag skrattar, jag gråter när jag gråter. Jag gråter av ilska, av förvåning, av känslor som hastigt blandas och av vackra saker. Jag gråter när jag blir visad omtanke och när någon gör mig orätt. Jag gråter av lycka, av sorg och av kärlek. Jag gråter mig ibland till sömns och jag gråter i stark vind. Jag gråter när jag gäspar, när jag nyser och när jag känner alla världens känslor på samma gång.
Samma saltvatten. Olika sammanhang.

Idag på bussen satt två flickor och pratade om livet. De var inte tjejer, inte kvinnor, utan ljuva flickor i tonårsålder, sommarklänningar och välkammat hår.
- Men tänk om alla egentligen får lika mycket av allting - skratt, tårar, sorg... och sen är det upp till oss att sprida ut det över livet?
- Men det stämmer ju inte? En del är ju glada jämt?
Och då svarade ljuv sommarflicka nummer ett, ett av de vackraste, men också sorgligaste ordspråk jag vet:
- "Avundas inte andras lycka, för du känner inte deras hemliga sorg!"

De fortsatte samtalet och sade säkert fler saker värda att citera, men jag försvann i egna tankar.

Om alla skulle haft en tilldelad mängd tårar - Vems tårar har då jag och mina likar blivit tilldelade extra? Sedan tänkte jag om.

Jag har en massa tårar som borde ha fällts som aldrig föll. Det sägs ju att de känslor man håller inne med svämmar över åt andra håll? Kanske sker det alldeles bokstavligt med tårar?

Kanske grät jag inombords, eftersom jag kämpade som en galning för att ingen skulle få reda på när jag mådde dåligt. Gud så dumt.

Det är tur att jag lärde mig att gråta, och kanske fäller jag nu alla de tårar som blev instängda när jag inte visste bättre. Så bli inte rädd när jag gråter. Det kan betyda vad som helst.