hon som låg på mage

Jag har ett par väldigt blog-vänliga berättelser jag inte skrivit ännu i bakhuvudet. Alltså behöver jag skriva ner åtminstone en av dem. Det här hände alltså varken igår eller i förrgår men för ett par veckor sedan... Men när man är med om sådan vardags-action måste man ju passa på att berätta! (Den som har bäst story när han/hon dör vinner!)

Jag kommer rusande till pendeltåget hem. Som ni vet sedan tidigare bloginlägg betyder det att det är nån enstaka minut kvar tills tåget går, men jag rusar som om det redan håller på att stänga dörrarna. Vagnen jag hoppar upp i är nästan full och jag får stanna i trappan upp till blippa-kortet-maskinen medan jag fiskar upp plånboken för att hålla fram kortet mot blippomaten. Om det här vore en actionfilm hade det nu slagit över i slow motion så att ni i publiken hade fått se varje smärtsam hundradel av fumlande och snurrande som slutar med att plånboken... rullar... över... min... hand... ner... på... trappsteget... så att jag dessutom snöpligt och irriterande nog petar på den med tån och hur den sedan ramlar... ner... mellan... tåget... och... perrongkanten!

Nej!

Jo. Plånboken ligger en halvmeter ner, på spåret, i det decimeterbreda glappet. Och tåget ska nu verkligen väldigt snart avgå! Så jag gör vad jag måste. Ner på huk med vänster fot på perrongen, höger fot ner i glappet. Jag lyckas peta den öppna plånboken mot perrongkanten med foten och börja skjuta den uppåt... Då läggs en hand på min axel: "Är du okej!?" säger en orolig röst och den snälla damen verkar tro att jag drabbats av hjärtinfarkt alternativt har ramlat i den märkligaste ställning nån kan råka snubbla sig till någonsin... Tyvärr gör hennes omtanke att jag rycker till av förvåning... och tappar plånboken. Jag får ur mig ett par ord. Kanske "Plånbok" och "Tappade". Jag petar vidare med tån och lyckas få tag på den! Men för att nå den har jag nu fallit framåt. Långsamt och stilfullt har jag alltså lagt mig på mage på perrongkanten med ena foten på spåret, precis framför den dörr på det avgående pendeltåget som alla stressade pendlare skulle vilja rusa in genom. Jag har alltså något av en publikskara som jublar när jag ställer mig upp med plånboken i handen.

Tack och bock.

Jag är alltså inte bara "den där färgglada med prickiga kläder" på Alingsås-pendeln. Jag är även "hon som låg på mage". Heja mig.

Förresten mötte jag en kvinna i knallgrön kappa med lila basker på pendeln i förra veckan. Vi log mot varann i färgglatt samförstånd. Det var fint.