skala 1,5:1

Man tänker inte på hur normalstor man är förrän man ser någon som är "för kort" eller "för lång". Idag såg jag en "för stor". Han var inte för stor för hans egen skala, men han såg för stor ut för världen i den skala vi valt att bygga den...

På håll såg han ut att vara 1,75 m lång, lite fyrkantigt byggd. En kompakt man i grön sportjacka i lite retrostuk och ett par jeans. Inga konstigheter. Men när han kom närmare var han inte alls enochsjuttiofem, utan en bra bit över två meter... Det var som om perspektivet skevade lite när han kom emot oss. Som om stan bakom honom backade snarare än att han gick framåt.

Vi stod bredvid varandra på busshållplatsen. Hans armbåge var i ögonhöjd för mig.

Jag har träffat långa personer förr och blir alltid lika fascinerad över hur världen måste se ut för någon där uppe på tvåochtio... Men det som gjorde den här mannen Större var att han inte hade proportionerna av en lång man. Alls. Han var stor åt alla håll. Nej inte tjock. Proportionerlig. Som om något helt enkelt hade modellerat honom i skala 1.5:1. Han var en och en halv stor. Jag såg ner på våra fötter. Mina kängor i storlek 37. Hans slitna gympaskor i... specialbeställd storlek 52 kanske? Hans fot var dubbelt så lång som min.

I bussen fick han sitta själv på ett par säten. Han fick nästan luta hakan mot knäna för de långa benen fick inte plats. Den röda sportbagen försvann i hans famn. När han skulle gå av fick han precist plats i bussens dörr, så för säkerhets skull duckade han lite. Den lille killen på cirka sex år som stod utanför bussen tappade hakan. "Wow!" sa hans läpprörelser, men han var tyst när bjässen till karl passerade honom.

Mannen gick bakåt längs med bussen. Den röda sportbagen han bar såg för liten ut för att vara en sportbag. Men det var inte väskan som var liten. Det var han som var "för stor". Eller så var det vi, och bussen, som var för små.