Visa Lisa

Världen går under och återuppstår på nåt annat vis. Det är ändå världsligt. En större fråga som blir liten av att den inte får plats just nu. Just nu är det jag, här och nu. Pendeltåg. Torsdagsmorgon. Grått. Kallt. Gråkallt.

Jag sitter med mina tankar snurrande i huvudet och tittar runt på mina medresenärer. De ser också ut att grubbla. Inte alla. Han där ser inte ut att tänka alls. Någonsin. En blank blick ut i intigheten utan att riktigt se ut som om han varken tittar på något eller funderar på något. Antagligen är han bara morgontrött.  Någon sover. Räknas drömmar som grubbleri? Hur många tankar snurrar inne i pendeltåget? Hur många grubblar om andras grubblerier?

På Drottningtorget verkar ingen tänka. Klockan åtta på morgonen är alla på väg någon stans. Ingen stannar och tänker. 7:an kommer om fyra minuter, så jag kliver ur vägen, lutar mig mot staketet och blundar. Mest motorljud och spårvagnsskrammel. Mer mås- och kaja-skrin än människoprat. Vinden. Lukterna är grå. Avgaser, stad, sten. Men det gör att kaffedoften från take-away-latten som går förbi känns väldigt tydligt och blir som en liten doftpresent. Himlen är blå och täcker allt det grå. En röd jacka påminner mig om att alla andra är klädda i svart, grått och mörkgrönt. En blå halsduk på det får mig att le, och jag ler än mer när jag tänker att min lila sjal bryter av det grå lika skarpt.

Där står jag på Drottningtorget och ler klockan åtta på morgonen. Bryter av. Det såg ut som om de funderade på vad jag grubblade på.