Han är speciell min svarta katt. Älskade Larsson. Han är verkligen väldigt mycket min. Han är borta ett par, tre dagar i taget och när han kommer in ska han ta igen det! Nära, nära ska han vara. Helst i knät. Och jag vänder och vrider och gosar. Ingen annan får mer än klappa oftast, men han attackgosar mig verkligen. När jag vill ha händerna fria sätter jag honom i knät, som en liten farbror med baktassarna framåt. Där sitter sedan lille farbror Larsson och spinner.
Hunden ligger intill och pratar i sömnen ("Yolp! Yolp yolp!" - så himla gulligt!) och Evert Piaf och Quisling vet att när Larsson är inne har de ingen chans. Då är han min, bara min och jag är hans, bara hans.
Hunden ligger intill och pratar i sömnen ("Yolp! Yolp yolp!" - så himla gulligt!) och Evert Piaf och Quisling vet att när Larsson är inne har de ingen chans. Då är han min, bara min och jag är hans, bara hans.
Så gulligt det låter. du beskriver så målande att jag riktigt ser framför mig en mysgosbild.
SvaraRaderaKram älskade vännen!
Herr Larsson verkar ovanligt nöjd efter sina turer ut i vida världen. Undrar vad han gör där! En katt, för längesedan, försvann på samma sätt. Efter en tid fick jag veta att han var hos mjölkbonden och lapade fet mjölk och dessemellan stoppade i sig några möss. Vilket place för en katt!
SvaraRaderaÅåå, vilken ljuvlig bild!
SvaraRaderaGLAD PÅSK på er!
/Ann-Britt