Hej bloggen!
Länge sen. Jag vet. Det måste vara fullt upp då va? Inte? Nej... jag är bara lat. Eller nåt.
Det har varit trögt med bloggandet ett tag. Det har inte hänt så där särskilt många saker där jag tänker "Vill blogga!" när det händer. Stickmojon har det varit lite si och så med. Jag stickar små-projekt och inget har riktigt greppat tag i mig och stickpassionen utan jag har påbörjat, rivit upp, stickat nåt litet, letat bland restgarner... Jag väntar på Projektet som jag ska älska igen. En sån där njutstickning. Jag har planer, men ännu inget på stickorna som känns så där wow! Och dålig stickmojo är inte så kul att blogga om.
Jag inväntar i och för sig garn till ett sånt där projekt jag längtar till och jag har avslutat en av mina mer fantastiska stickningar som jag längtar efter att visa er, men det ska ordnas lite med blockningen först... Så det kommer!
Och så skulle jag hålla kurs i Örebro till helgen och jag såg fram emot det. Men nu blev det inget. En kombination av orsaker om vi ska vara helt ärliga, men jag suckar lite av lättnad över att slippa tågresan. Jag älskar att åka tåg, men inte just nu. Det är ganska mycket som är obekvämt just nu. För visst har jag blivit tjockare och det händer spännande saker med kroppen, men just nu... är det mest obekvämt. Och skakande tåg är inte roligt alls. Så vi sköt kursen på framtiden och jag hoppas komma till Norrgården under 2015 i stället.
På jobbet sitter jag och skriver och det blir bättre och bättre, men det är ett märkligt jobb att vara doktorand. Ensamt, ensamt, ensamt och sen plötsligt ska alla tycka till samtidigt om vad man har gjort. Påfrestande på ett helt annat sätt än "många bollar i luften" eller "kreativt kaos" som är stress-sorter som jag hanterar mycket bättre än det här långdragna; Sitta själv och blicka mot deadlines långt borta...
Jag skulle kunna blogga om all politik jag funderat, diskuterat och fascinerats av på sistone, men bloggen känns inte som rätt ställe. Men i tankar om politiska ställningstaganden, debattläget, samarbete och engagemang har jag rört mig rätt mycket på sistone. Kanske öppnar jag en ny dörr i livet för den sakens skull också någon gång...
Hundarna är söta. Ankorna är roliga. Katterna är fina och följer gärna med på skogspromenader... Kanske får jag göra en liten bildhistoria över en ledig höstdag på torpet snart eller nåt. Men det är svårt att se fina blogg-historier bland de blöta löven dessa ganska grå dagar.
Mellantid. Det är så det känns. Halvtidsvila i en viktig, men ganska tråkig match. I väntan på bättre väder och en ny del av livet. Därför känns nuet lite... stillastående, sovande... och just nu alltså, lite obekvämt.
Länge sen. Jag vet. Det måste vara fullt upp då va? Inte? Nej... jag är bara lat. Eller nåt.
Det har varit trögt med bloggandet ett tag. Det har inte hänt så där särskilt många saker där jag tänker "Vill blogga!" när det händer. Stickmojon har det varit lite si och så med. Jag stickar små-projekt och inget har riktigt greppat tag i mig och stickpassionen utan jag har påbörjat, rivit upp, stickat nåt litet, letat bland restgarner... Jag väntar på Projektet som jag ska älska igen. En sån där njutstickning. Jag har planer, men ännu inget på stickorna som känns så där wow! Och dålig stickmojo är inte så kul att blogga om.
Jag inväntar i och för sig garn till ett sånt där projekt jag längtar till och jag har avslutat en av mina mer fantastiska stickningar som jag längtar efter att visa er, men det ska ordnas lite med blockningen först... Så det kommer!
Och så skulle jag hålla kurs i Örebro till helgen och jag såg fram emot det. Men nu blev det inget. En kombination av orsaker om vi ska vara helt ärliga, men jag suckar lite av lättnad över att slippa tågresan. Jag älskar att åka tåg, men inte just nu. Det är ganska mycket som är obekvämt just nu. För visst har jag blivit tjockare och det händer spännande saker med kroppen, men just nu... är det mest obekvämt. Och skakande tåg är inte roligt alls. Så vi sköt kursen på framtiden och jag hoppas komma till Norrgården under 2015 i stället.
På jobbet sitter jag och skriver och det blir bättre och bättre, men det är ett märkligt jobb att vara doktorand. Ensamt, ensamt, ensamt och sen plötsligt ska alla tycka till samtidigt om vad man har gjort. Påfrestande på ett helt annat sätt än "många bollar i luften" eller "kreativt kaos" som är stress-sorter som jag hanterar mycket bättre än det här långdragna; Sitta själv och blicka mot deadlines långt borta...
Jag skulle kunna blogga om all politik jag funderat, diskuterat och fascinerats av på sistone, men bloggen känns inte som rätt ställe. Men i tankar om politiska ställningstaganden, debattläget, samarbete och engagemang har jag rört mig rätt mycket på sistone. Kanske öppnar jag en ny dörr i livet för den sakens skull också någon gång...
Hundarna är söta. Ankorna är roliga. Katterna är fina och följer gärna med på skogspromenader... Kanske får jag göra en liten bildhistoria över en ledig höstdag på torpet snart eller nåt. Men det är svårt att se fina blogg-historier bland de blöta löven dessa ganska grå dagar.
Mellantid. Det är så det känns. Halvtidsvila i en viktig, men ganska tråkig match. I väntan på bättre väder och en ny del av livet. Därför känns nuet lite... stillastående, sovande... och just nu alltså, lite obekvämt.
Du är verkligen en fena på att beskriva hur livet kan vara ibland. Tack för att du delar med dig!
SvaraRaderaDet här är första gången jag kommenterar på din blogg, som jag läst igenom från början till slut en gång, och sedan följt under tystnad ett tag.
SvaraRaderaEftersom jag själv handleder doktorander är det intressant att läsa hur du reflekterar om att vara doktorand, inte minst för att du är en mogen och insiktsfull person, mycket mera så än jag själv var när jag var doktorand.
"På jobbet sitter jag och skriver och det blir bättre och bättre, men det är ett märkligt jobb att vara doktorand. Ensamt, ensamt, ensamt och sen plötsligt ska alla tycka till samtidigt om vad man har gjort. "
har jag gått och tänkt på. Så där kanske det känns för alla doktorander som skriver avhandling. Och jag kan ungefär se hur det blir så. Men jag tänker som handledare att arbetet inte borde behöva vara så. Det borde vara mycket mera diskussion av vad som ska skrivas, av vad som skrivs, under tiden.
Som handledare tycker jag att det är roligt att prata forskning med mina doktorander. Mitt jobb blir roligare när vi gör det. Tråkigare när de bara sitter och skriver och kommer till mig med 'färdiga' texter.
Nu är jag handledare i naturvetenskapligt ämne med sammanläggningsavhandlingar som utgörs av flerförfattarartiklar. Kanske är det svårare att undvika det du känner i ett fack där man skriver monografier och är ensamförfattare.
Mina reflektioner, ta dem för vad du vill.
Du har helt rätt och det ÄR annorlunda - i perioder. Men i perioder är det ganska ensam produktion av text och det är en sån "mellanperiod" även i jobbet. Tack för din input. Det påminner om hur det "alltid" är och hur det är ibland och kanske också om hur "det borde" vara.
Radera