mycket kort bokslut

2015 var livets mest fantastiska år i och med att det var första året med Alve. Det överskuggar allt annat. Det jag stickat blev fint och vår ettåring mår bra och förgyller varje dag. Det är det viktiga.

Men 2015 var för min egen person även ett märkligt mellanår. Mycket har såklart med den vanliga småbarnströttheten att göra, men det kan jag ta. Annat har med egenvärde och självbild att göra, gentemot medmänniskor, gentemot mina val inom jobb och intressen... Det har varit ett mycket grubblande år, med såväl vinster och insikter som hårda förluster och att jag tvingats ge upp saker jag tidigare skulle ha kämpat till sista blodsdroppen för. Självbevarelsedrift. Jag har utvecklat den genom att banka huvudet i några väggar, snubblat på några trösklar...

Inför 2016 gör jag inga löften, men jag har förhoppningar om att orka. Orka göra klart. Orka röja upp och rensa lite. Men först och främst ska jag fortsätta orka vara Alves mamma och det gör jag ju allra bäst med att visa honom hur man är ärlig mot sig själv.  Jag ska orka tillåta mig känna och jag ska orka tillåta honom känna, utforska och testa.

2016 ska jag ta hand om mig. Så att jag kan ta hand om Honom. 

1 advent

Jag har i flera år bloggat om vad advent betyder för mig. I år har vi pratat mycket om traditioner. Vilka vi har var för sig och vilka vi vill ge Alve. En av mina advents-traditioner blir nu hela familjens och vi rimmar tacksamhet till adventsljusen.

Första ljuset tände vi igår med orden:

Nu är första ljuset tänt
ett år då mycket nytt har hänt.
För tänk nu är vi tre,
så bra det blev med det! 

Tacksam nästan intill skamsenhet för hur bra jag har det med så mycket just nu. Jag tänker mycket på de som inte har vad vi har, både nära och inte alls nära. Samtiden skrämmer mig och jag känner det verkligen som om jag passar på att vara tacksam så mycket jag kan och hinner. 

Jag vill ha ett samhälle som...

Det började som en Facebook-status, men det blev för långt:

Jag tycker att jag sagt det länge. Att det vore intressantare att höra om det framtida samhälle man kämpar för, snarare än vad man kämpar mot och hur fel ens meningsmotståndare har. Och eftersom jag just nu kört fast i jobbet i ett grundläggande stycke om varför deltagande är viktigt så formulerar jag detta för att hålla skrivandet igång:

Jag vill ha ett samhälle där vi alla ses som lika värda - oavsett hårfärg, hudfärg, kärlekspreferenser eller medfödda könsdelar. Jag vill ha ett samhälle där alla får en chans till. Jag vill ha ett samhälle där valfrihet är valfritt. Där jag får ett okej elbolag även om jag inte orkar lägga tre timmar på att välja det bästa. Där lägsta nivån är värdig och acceptabel. Men också ett samhälle där det ska löna sig att satsa och vilja jobba upp sig, men där det inte är livsfarligt att misslyckas. Ett samhälle där det finns skyddsnät som gör att vi hjälps åt att ta hand om de som blir sjuka, drabbas av sorg eller som satsar så hårt att de går in i väggen. Jag vill ha ett samhälle där vi litar på varandra (till exempel så att sjukförsäkringen i första hand utformas för att hjälpa sjuka, inte för att sätta dit fuskare). Där varje människas initiativ och styrka har en chans att tas tillvara. Jag vill ha ett samhälle där man får vara eller bli svag utan att ramla utanför. Jag vill ha ett samhälle där arbete är något man utför för att det är värdefullt, för en själv eller för gemenskapen, (inte först och främst för att bli en kugge i ett ekorrhjul). Jag vill att utbildning ska löna sig, men jag vill också att fler sorters kunskap än den akademiska premieras. Jag vill ha ett samhälle där politik handlar om att företräda folket och att styra utvecklingen mot ideologiskt uppställda mål - inte om åtgärdspaket för att säkerställa status quo och pajkastning. Där svaga inte ställs mot svaga, utan där man lyfter blicken och ser till allas behov som lika viktiga.

Jag vill ha ett samhälle där vi tar tillbaka en del ord. Ett samhälle där ordet "vinst" inte betyder att plocka ut pengar, utan där "vinst" betyder att så många som möjligt fått det lite bättre. Där "bättre" inte betyder "mer pengar" eller "mer egendom" utan handlar om livskvalitet innanför planetens kapaciteter. Där rikedom handlar om att känna sig rik på livets möjligheter, inte på pengar och saker. Där status räknas i kärlek, inte materiella ting. Där våra medmänniskors överlevnad är viktigare än den egna köksrenoveringen...

Jag tror vi har fastnat i ett system där budgetens summeringsruta har blivit viktigare än hur vi mår och hur vi beter oss mot varandra. Min idealbild öppnar sig därför direkt för ekonomiska motargument. Det är därför jag har svårt att våga formulera den. För jag vet inte hur samhället jag kämpar för är finansierat inom nuvarande system. För att min politiska ståndpunkt förutsätter flera systemskiften. Allt jag vet är att det har gjorts förr och kan göras igen.

Jag tror nämligen på människans inneboende kraft. Jag tror på viljan att vara med och till nytta för andra. Jag tror på individen OCH jag tror på kollektivet. Jag tror på solidaritet. Men jag tror inte på rädsla och misstänkliggörande. Vi får inte bukt med hat genom att bara fördöma det, utan genom att visa upp alternativet solidaritet. Övervaknings-, åstramnings- och utslagningssamhället har visat hur fort det kan barka åt helvete nu. Marknadsekonomin har med all önskad tydlighet bevisat att den inte alls är självreglerande, eftersom jordens resurser går åt och fördelas ojämlikt och orättvist under tiden. Det räcker nu. Systemskifte tack. 

ROTOR 2.0

Ibland har man tur och råkar lära känna en Sara. Hon var hemma hos mig på en stick-fika och fick syn på sjalen Rotor, blev förälskad och ville genast sticka den. Hon fick även Rotors lilla historia (se nedan) berättad för sig... Nu har Sara stickat sin Rotor. Hon är nöjd OCH hon korrekturläste mönstret en gång till på det där sättet som jag bara inte orkat ta tag i...

Därför släpper jag nu ROTOR 2.0.

Det blir "bara" som en uppdatering av mönstret på Ravelry (och jag öppnar för försäljning där igen i och med detta), men för mig är det så mycket mer än en uppdatering som hänt.

ROTOR startade i en formidé jag fått, efter att ha sett en bult på Bärebergs skrot, med fyrkantigt hål i mitten. Sedan blandades den inspirationen med min fascination för maskans vändbarhet, hur avig och rät är samma sak sedd från olika håll...

Sjalen släpptes på garnevent nere i Höganäs ihop med Lenas Garn och man kunde köpa kit och allt kändes Fantastiskt precis vid släppet. Men det var hektiskt precis innan. Min teststickerska hade upptäckt att garnkvaliteten jag använt och som specialfärgats till kiten hade ändrat antal meter/ härva sedan jag stickade upp min. Hon fick slut på garn (!). Då sjalen växer inifrån och ut och varje ökningsvarv behövs för att räcka till spetsen, så var det ett pyssel att räkna ner den en storlek. Eller, en halv storlek räknade jag egentligen ner den - en halv mönsterrapport. Och det var nära på eventet...

I brådskan gjorde jag ett räknefel. Förståeligt kanske, så även om erratan kändes bitter, så kunde jag svälja det.

Men något litet fel hängde kvar. Tre vänner som stickat den har uttryckt detta lilla fel på olika sätt och jag har, med annat som hänt i livet, inte lyckats ta mig in i mönstret igen. Inte så noggrant som behövts för att hitta förbättringen. Och Rotor, som jag egentligen var så stolt över, skavde lite i hjärtat.

Under tiden har andra lyckats sticka den och fått den så fin, så fin, så jag visste ju att felet måste vara litet. Till slut träffades alltså Rotor och Sara och jag kan återigen vara riktigt glad åt allt det BRA i mönstret! En kvadrat som blir en rund cape-aktig sjal. Vändbara mittmaskor som ser ut som ett trolleritrick, tills man förstår deras enkla finess. Och aviga och räta sidor som spelar mot varandra och gör sjalen vändbar, vridbar, lika fin från båda sidor...

TACK Sara, för fenomenal korrekturläsning och hur vi tillsammans kunde lista ut hur vi kunde göra mönstret mer lättläst.

För det är den stora skillnaden. Små små ändringar som helt enkelt förbättrar läsbarheten. Och så fann hon det lilla, lilla felet. Ett omslag som fanns i diagrammet hade hoppat ur texten. I den nya versionen överlappar inte diagram och text varandra på samma sätt där och omslaget är på plats där det ska, både i sjal och mönster.

Så jag hoppas fler ska våga sig på att sticka ROTOR 2.0 (och ni som redan har mönstret får alltså uppdatering via Ravelry automatiskt.) för den är värd att fler upptäcker dess små finesser...

Jag kommer att försöka uppdatera min instagram de närmaste dagarna med lite bilder på min Rotor, lite för att försöka förmedla detaljer jag är nöjd med. Har du stickat, eller vill du sticka Rotor, så får du jättegärna tagga den med #visalisasrotor

Stickhelg på Stegeborg

Jag har varit på stickevent igen. Äntligen! Jag fick ta med mig barnet, för vi behöver varandra fortfarande. Men det kändes ändå som att komma bort en stund. En paus. En tankepaus.

Jag hade förutom Alve med mig Jessica och Sara i bilen. Roadtrip med trevliga människor är verkligen ett eget sorts nöje. Tack för mysig resa hörni!

Det var Manduzana som ordnade stickhelg på Stegeborgsgården. Det är hennes första event som arrangör och jag måste säga att jag är imponerad. Det var precis det stickevent jag saknat. Lagom stort (ca 20 pers), lagom mycket schemalagt (typ ingenting förutom två frivilliga workshops. Jag höll dubbelstickning och Dödergök flerfärgsstickning.) och i rätt prisklass. Enkelt men lyxigt. Jag kommer verkligen försöka få vara med igen om hon gör om det!

Särskilt som Alve ibland blev lite överväldigad av alla ljuvliga stickerskor och intryck, så vi fick gå undan och hänga på rummet ibland bara han och jag. Nästa gång skulle det såklart vara roligt att sticka ihop med stickvänner på lördagskvällen, i stället för ihop med övertrött/sovande bebis... Det har samtidigt varit mysigt. En bebishelg, med garn liksom.

Jag satt där med stickning i händerna och lyssnade på när andra smidde planer och hade idéer och bara vilade i min stickning. Fantastiskt skönt. Ni som träffat mig förstår vad jag menar när jag beskriver det som något ovanligt. Jag brukar (brukade) vara en av dem som alltid ville ha nya idéer på gång. Eller, jag är nog sån nu också, men jag har bytt skala. Det är viktigare att må bra och att det blir bra, än att det blir alls.

Något som verkligen kommer att bli bra är planerna som smiddes. Det är inte upp till mig att släppa andras nyheter, men håll utkik kring Manduzana, för hon är på gång med nåt nytt och spännande!

EDIT: Manduzana och Dödergök har nu avslöjat sina planer och jag vill hojta: Ni Vill Vara Med I Deras Kommande Sockklubb! Jisses vad bar det kommer bli! 

TACK alla ni som var med på Stegeborg! Jag hoppas vi ses där igen, för den här helgen vill jag göra om. Igen. Och igen. 

(Jag stickar på StormStinas tröja ur Sagornas Stickbok. Jag gör den i ett lite tunnare ull-tweed-garn.) 

anti-reklam

Jag fick en paket-avi om att jag hade ett paket att hämta från Innocent. Jag känner ingen Innocent... så jag googlade och listade ut att jag skulle hämta ett paket från ett juice-företag. Jag hade ingen aning om varför. Än större blev min förvåning när det visade sig att de hade skickat mig en ENORM låda. En låda som inte vägde något alls. "Jag tror de har skickat dig en reklampenna inslagen i vadd" skämtade killen på paketutlämningsstället. Han hade inte helt fel, men sanningen var, i mina ögon, ännu dummare.

När jag öppnade lådan hittade jag inte vadd, utan träull. Samt två nystan garn, en tom smoothie-flaska och fyra papper med olika reklaminnehåll. Ett av papperen var formulerat och utformat som ett brev. I brevet får jag reda på att jag fått lådan som del av en kampanj för att äldre ska slippa sitta ensamma här och var i landet. De ska sticka tillsammans i stället. Kampanjen kallas "Den Stora Stickningen"... 

Till att börja med - Om ni hade brytt er om stickning och garn alls, så hade ni inte packat garn i träull... Ni hade inte heller givit bort det utan banderoll, då jag som stickerska är noga med både ursprung och kvalitet för mitt material. Och har ni bemödat er med att ta reda på att jag är stickerska och var jag bor, så kan ni ta reda på nåt om hur mitt intresse fungerar också. Men jag tycker det är långt ifrån det dummaste med denna "kampanj". Ett juiceföretag samarbetar med Röda Korset kring stickning och de vill att jag ska sticka MÖSSOR TILL SMOOTHIEFLASKOR för denna kampanj? Jag citerar:

"Innocent bjuder nu in till Den Stora Stickningen där alla kan vara med och bidra till att fler äldre, föräldrar, mor- och farföräldrar får en meningsfullare vardag. De pyttesmå stickade mössorna, som inte behöver vara större än 4cm höga, och ca 5-7 cm i diameter, samlas in och sätts på toppen av innocents smoothies för att sedan säljas i butik. För varje såld smoothie med mössa donerar innocent 2 kronor till Röda Korset, med start i februari."

Det pratas också om ett event i oktober då folk ska inspireras till att sticka...

Kampanjen kommer tydligen till Sverige nu efter att ha genomförts i flera andra länder och jag har bara en sak att säga: VAFAN?

Om jag ska utveckla min ilska och oförståelse så har jag dock lite mer att säga. Mest frågor.

Jag är inte ensam eller gammal, så varför får jag det här materialet? Ska jag alltså dra ihop en grupp ensamma gamlingar för att de ska sticka smoothiemössor tillsammans? Hur får ni ihop orden "meningsfull vardag" med "smoothiemössa"? Vem har gjort er research i den här kampanjen egentligen, för den har så många märkliga jättefel? Det finns mängder av BRA kampanjer i Sverige som både hjälper behövande, samlar människor kring stickningen som intresse samt tar hantverket på allvar tillräckligt för att sticka saker som är till hjälp för någon (Värmande sockor och Hjälpstickan till exempel...). Vad sägs om mössor till människor på flykt i stället för till smoothieflaskor? Bara en tanke? Dessutom samlar ju Röda Korset själva stickerskor som stickar meningsfulla saker som både skänks direkt till behövande eller som säljs i Kupan-butikerna?

Nej, hörni innocent. Jag kommer härmed kalla ert företag för ignorant (med liten bokstav i början eftersom det verkar viktigt för er). Garnet jag fått skänker jag till Hjälpstickan. Då vet jag att det kommer att värma behövande i stället för smoothieflaskor.

Nu swishar jag 100kr till Röda Korset. Detta motsvarar alltså vad de skulle ha fått av ignorant om jag först stickat 50st minimössor, fraktat dem så att de kunde distribueras i butik där de så småningom sålts till människor som antagligen slängt bort dem när de skruvat av korken på sin plastflaska... Känns enklare på nåt vis.

Förresten swishar jag 100kr till UNHCR också. Det täcker inte materialkostnaden för garn, stickor, emballage, tomflaska och porto för den löjligt stora och innehållslösa låda jag fått skickat mig. Det täcker heller inte timpenningen för de anställda på juiceföretaget som letat upp mig, att jag stickar och min adress. Eller kostanden för de två smoothies jag fått kupong för i lådan. (Bara den kostanden mer än "2kr per flaska till Röda Korset" förresten!) Men det kanske hjälper någon – på riktigt.

Snälla juiceföretag. Håll er till att sälja juice. Men gör det inte genom att idiotförklara stickerskor eller genom att slösa med moder jords resurser för att tigga gratisarbete i en idiotiskt utformad kampanj. Ni ville ha reklam, men det här blev jag bara arg av.

Asta

Jag fick Kate Davies bok Yokes av Tobbe i julklapp. Han kan min man. Jag visste genast att jag ville göra en Àsta Sòllilja. Men i annan färgställning.

Nu är hon klar. 

Kate skriver så bra om hur hon tänker i sin design. Hennes färgsättning i det här mönstret går från mörkblå till gul medan min vandrar från grå till rosa. Jag tog till mig hennes ord om hur och varför hennes färger är valda som de är och i vilken ordning, men anpassade till mig i min miljö i mitt röda torp och till min garderob och kroppsform... Då blev det så här. Grått, vitt, rött. I Lettlopi som jag köpt från Islina. 

Sen inser jag att jag tänkt liknande om min garderob förr... och det har blivit en del grått, vitt, rött. Kanske borde jag tänka nåt annat snart? Mer grönt igen? Kanske en annan gång, för nu är jag glad att min Asta blev alldeles precis så här. 

Jag försvann

Hej bloggen!

Det var länge sen. Det har hänt massor, men inte så mycket jag velat skriva om...

Bloggen är som vanligt "alltid personlig, men aldrig privat", så jag nöjer mig med att jag lagt energi på att orka vara i nuet med bebis och njuta av det och inte på så mycket annat. För en massa som hänt i andra delar av livet har tagit mycket negativ energi på sistone, i form av grubbel och sorg.

Ibland har skogstomten tittat ut ur sitt torp och konstaterat att världen står kvar och att jag nog längtar ut i den ibland, så jag och bebis åker på lite äventyr ibland. Om så bara för att promenera i en park, eller som i måndags, för att träffa en massa bärsjals-nördar och lära mig mer om det.

(På bärsjalsträff där vi fick hjälp att knyta bättre på ryggen)
Vi bär bebis i sjal och älskar det och det är verkligen en ny nörd-sfär, där sticktanten kan slänga sig med ord som stash och merino-blandning utan att känna sig helt vilse. Men trots att jag känner mig trygg och säker på de knyt vi använder mest har det blivit en mysig lekstund med bebis att varje dag öva lite på nya saker... Jag skriver nog ett eget inlägg om bärande en annan dag.

Sen har jag gjort ett hantverksbyte till - och vilket byte!

Ljuvliga keramikern Åsa Olofsson gjorde goblin-fika-monster-muggar till oss mot att jag stickade en 3 Color Cashemere Cowl till henne! Det kändes som ett så lyxigt byte att jag såg till att hon faktiskt fick kashmir-garn i sin krage och nu dricker jag kaffe ur en mugg som gör mig glad varje dag.

(Bild lånad från Åsas instagram-flöde) 
Hantverksbyten är fantastiskt vill jag säga igen! (Vi kanske har ett byte till på gång... Hurra! Och det med ett projekt jag ser fram emot att sticka!)

I övrig stickning har det inte hänt så stora saker, men några små. Jag håller på med en present till en liten till en vän som såg världens ljus för en månad sen och så har jag stickat en Loki till Alve.

Den är jag väldigt nöjd med, men jag borde ha läst kommentarer om mönstret, för den är LITEN i storlekarna och ändå räcker inte garnmängden de föreslår. Hm, så koftan är fin men mindre än jag tänkt. Ganska precis lika stor som Glittertind, så till hösten bor Alve i två lika stora koftor tydligen.
Garnet i Loki är Sandnes Smart (Grått och vitt) och Cascade 220 Heathers i färgen Pumpkin Spice. Mysiga garner att sticka med, men när jag fuktade plagget måste jag få säga att Sandnes Smart fällde ludd nått förfärligt. Mina händer såg ut som om det vore fullmåne och jag höll på att förvandlas när jag stod och nålade upp den... Men den torkade och blev jättefin. Knapparna har jag köpt via nån butik på Etsy för länge sedan och de passar perfekt tycker jag. Bandet köpte jag ur en textilsamling som såldes på loppis (!) när Nääs hade REKO-festival för några helger sedan. Hade jag kunnat köpa hela samlingen band som damen hade till salu, så hade jag nog gjort det, men jag fick med mig ganska många meter godbitar hem ändå.

I övrigt har sommaren börjat och jag varvar föräldraledighet med att sitta och skriva på en artikel för jobbet under juni. Det funkar bra att jobba hemifrån och låta Tobbe vara hemma med Alve vissa dagar. Torpträdgården blommar utan att jag haft tid att riktigt få i ordning det jag hade velat odla i år, men jag kan gå ut och fukta tårna i gräsdaggen och njuta av den ändå. Min Klematis som hade en blomma i fjol har fullkomligt exploderat i skönhet och igår stod jag och tittade på den - länge. Det var en meditativ stund.

I morse levererades gräskarparna vi köpt till dammen, så nu simmar de runt där och förhoppningsvis betar de rent lite så dammen håller sig fin. Och så gör vi om i farstun. "Högen med saker" ska bli lite mer av ett försök till ordnat kaos åtminstone. Och med ljusgrå väggar i stället för jultomte-röda.


Vår plats på jorden är kaotisk men fin och vi gör den lite finare och lite mer vår en bit i taget. 

Så jag ordnar och donar lite omkring mig och tar mig an livet lite i taget på det vis jag orkar med just nu. På det stora hela så har jag mycket att vara glad åt och jag försöker stanna upp i den tanken och njuta här och nu.

Pricken

Det är inte många som vet, men det bor faktiskt tre hundar på torpet. Pricken fick jag i BB-present för drygt 36 år sedan. 

Han var i perfekt skick i nästan 36 år. Sen träffade han Grimm...

I höstas hittade jag Pricken enögd och med uppsliten nos. Jag grät. Grimm skämdes, men skam lagade inte Pricken. Det gjorde Tobbe. Nyss. Eller ja, Pricken har i alla fall fått en ny nos i svart läder. Plastögat har vi inte lyckats ersätta, så han är enögd nu. Kanske får han en piratlapp eller så...

Fina gamla Pricken får hänga med flocken lite nu, så länge Grimm hålls under uppsikt! 

koftan är klar

Koftan jag startade i samband med Dödergöks och Stickameras Koft-KAL är färdig. Jag är nöjd. Den ser ut som på skissen och den passar.


Jag har lekt ganska mycket med passformsgrejer på den här och jag är stolt över en hel del detaljfix. Intarsia för att göra övre halvan av ryggen mörk. Intagningar fram, under armen och på ett sätt så att bysten får plats men att framstyckena fortfarande ser raka ut. Intagningar bak i kanten på det mörka, så att det mörka fältet framhäver midjan genom att peka på den... Och så en resår indragning precis i svanken.


Fickan är väl lite strutigare än vad jag först tänkte, men den funkar och är rolig.

Det tog några försök att få de korta varven lagom många för formen, men när jag blockade den här versionen såg det ut så här:

Sen har jag prytt den med mina finaste keramikknappar och jag har sytt i en dragkedja! Det här blev verkligen jättebra om jag får säga det själv.

Den här koftan kommer att bli mycket välanvänd!

Jag har skrivit mer om planerandet, garnval etcetera till den här koftan här, här och här.

hantverksbyte

Instagram har blivit en väldigt fantastisk värld. Det är inte bara att dela bilder med varandra utan det är en värld som fått en sorts egen sociala-medier-kultur och bland det mest fantastiska är i mitt tycke hur det har blivit ett forum där olika hantverkare hittar varandra. Jag ser keramiker diskutera glaseringar och hittar nya keramiker att följa och imponeras av... allt för att jag en gång följde en hashtag och klickade hjärta på en kopp (och började följa dess skapare). Idag följer jag, förutom alla stickvänner, ett litet gäng keramiker, några som syr (då främst i retro- eller återanvända tyger), tecknare och konstnärer som i mitt instagramflöde inspirerar och imponerar på mig dagligen!

I detta medium av bilder har också fenomenet med hantverksbyten etablerat sig på nåt vis och det är ju så fint! Du får min tid, kunskap, stil och skapelse... så får du min. Inga pengar. Bara skaparglädje. Jag har länge tittat på och sett andra byta koftor mot väskor och serviser, utan att våga fråga om jag får vara med. Varför? Jag har varit rädd att lova bort nåt stort projekt med deadline och sen råka göra någon besviken eller låta någon vänta för länge...

Men nu har jag hantverksbytat! Och jag kommer att göra det igen! Men jag vågade inte lova koftor... Det bidde en mössa från mig. Det var jätteroligt att knåpa något extra noga och fint för att göra en hantverksidol glad, för min byteskompis är någon som blivit lite instaidol. Inte bara pga hennes fina saker, utan för tänket bakom!

Tigerbabylove kallar hon sig (men heter egentligen ett alldeles vanligt namn på J). Hon är en av hjärnorna bakom ekobabyeko-påsen, som är en fenomenal idé som förverkligas säsong efter säsong numera. Och hon syr fantastiska skapelser i återbrukat tyg. Jag har länge varit smygförälskad i de goserävar och kaniner som hon syr och till slut vågade jag fråga...

"Finns det något jag kan sticka åt dig, som skulle få dig att vilja sy en räv till mig? Och går det att önska sig räven i svartvitt för att det ska symbolisera vår hund Grimm?"


Och hon sa ja!

Hon svarade med en bild på tre olika stickprojekt hon önskade sig, varav det ena var en mössa som var så fin, så fin och precis den sorts stickning jag själv tycker jag är ganska bra på; Ett finurligt och fint strukturmönster som var beroende av ett fint garn i fin färg i DK-tjocklek. Ett projekt lagom stort att lova bort och precis ett sånt projekt jag just då kände för att göra och som jag redan hade garn till! Jag lade upp samma kväll...

Mer om mössan längre ner, för jag vill visa den svartvita Grimm-räven som låg i brevlådan igår!

Kolla! Kärlek! Uppsynen i det lilla ansiktet! Hängselbyxor i äppeltyg! Och den lilla koftan!
TACK J den är perfekt!

Och den är redan godkänd av mottagaren.


Mössmönstret jag stickade hade jag inte sett förr och jag är så glad att jag hittade det på ett så här roligt vis. Beeswax hat heter det och blev så här fint:

Garnet är Easyknits Deeply Wicked DK som jag hade kvar från ett annat projekt och mönstret var både roligt och vackert och snabbstickat.


Hantverksbyte alltså... Vilken alldeles synnerligen fenomenal grej.

Näst högsta berget

"Glittertind är Norges näst högsta berg, beläget i Jotunheimen i Loms kommun i Oppland fylke." - Wikipedia

"Glittertind är ett barnkoftmönster designat av Dödergök. Ett norskinspirerat mästerverk som är vansinnigt roligt att sticka!" - Visalisa

Jag har stickat Glittertind. 

Den har varit klar ett tag, men så gav jag mig på det där att sy i band i den och nål och tråd känns alltid så avigt i mina händer att det tog lite tid. Mest tid tog det att övertyga mig själv om att det skulle bli bra med de fina banden (Köpta hos Magasin Duett, men jag är rädd att jag fick tag på sista snutten av just det här...). När jag väl sydde tog det två kvällar och det blev... helt okej. Även om jag egentligen borde ha sytt med grön tråd i ena bandkanten och blå i den andra. Nåväl.
Koftan är Jättefin! Den är alldeles för stor för Alve ännu, men till hösten kommer den att vara perfekt!
Och små, grå pärlemorknappar isydda med röd tråd blev pricken över i om jag får säga det själv.

Ett par kunskapstips!

Oj vart tog jag vägen? Oj vad dagarna går! Jag är lite försvunnen i föräldraledighet och annat att göra... Men stickar gör jag förstås. Dels lite saker jag längtat efter att sticka och så en massa små teknik-provlappar och test-mojänger som vanligt... När bebis tillåter.

Nyss fick jag ett meddelande där det stod så här:

"Hej!
Jag vile bara skriva till dig och tacka!!  Jag hittade ett filmklipp med dig där du i nyhetsmorgon visade att alla kan sticka en trekantssjal. Jag blev alldeles såld och knåpar i detta nu ihop min första sjal tack vare dig! Tidigare har jag stickat rutor, det var min nivå och de var inte fina men oj vad biten jag blev nu. Du var så pedagogisk och fick mig verkligen att vilja prova, så tack! "

(Här är klippet från TV4)

Så det tänker jag leva på ett tag framöver! Att VÅGA och att våga misslyckas för att lära sig mer är mina bästa tips inom stickningen. Därför vill jag också tipsa om två saker som handlar om stickning och kunskap:

Först ut Claras bloginlägg om att stickning inte handlar så mycket om talang, utan om kunskap och tragglande testande. 

Här ligger jag efter, då så många stickat hela sina liv (Det har inte jag!)... Så jag försöker komma ikapp så gott jag kan med att läsa och prova, misslyckas tills jag lyckas och att ge mig attan på att det ska bli som jag vill. Och att vara hungrig efter att lära mig mer.

För det andra vill jag tipsa er som missat den om den nya podden Nördic Knitting där Helene Wallin och Johanne Ländin delar med sig av stickkunskap! 

Jag återkommer snart med vad jag stickat på sistone... 

Marin och en mössa

Många har stickat sjalen Marin av Ysolda på sistone. Jag förstår varför. Den är snygg. Den är rolig att sticka och mönstret är Så Himla Smart! Jag älskade att sitta och mysa över hur Ysolda själv måste ha blivit nöjd över hur saker bara blev... logiska och gick ihop. Den är helt vändbar och mönstret är verkligen fiffigt i sättet det sker liksom automagiskt.

Färgen på min Marin är omöjlig att fånga perfekt, men färgen är perfekt. En levande, skiftande djupröd i garnet Malabrigo Mecha - ett tjockt entrådigt ull-silke-garn som glänser och är fluffigt som ett moln samtidigt. En dröm att sticka med! Och så blev min sjal mysigt stor! Men sjalen åt mycket garn och jag fick köpa till extra... Så det blev ingen billig sjal, men det är en magisk sjal. Som tur är för min plånbok så var större delen av garnet en födelsedagspresent från mamma!
(Mamma berättade förresten om hur hon köpte garnet av fina Karin på fina Litet Nystan på Söder i Stockholm. "Det var lite märkligt att stå och prata om dig med nån jag inte kände, men som kände dig!")

Ja, jag har stickat en mössa också. I garnet jag fick över i härvan jag köpte till. Jag har använt mönstret Capucine, men stickat den helt rätstickad och lite mindre (så att garnet skulle räcka) och utan tofsar. Det blev som en hätta jag känner mig ohemult söt i.

En sjal som både kan vara en enorm fluffkrage på en vinterjacka och ett smycke att svepa runt axlarna! Den här kommer att bli välanvänd! Och så har den fått mig att sakna den svarta ulljacka jag slet ut för säkert 10 vintrar sedan... Årets jakt på den ultimata svarta, tunna vårjackan är härmed startad.

Rödluvan säger du? Tja, det smeknamnet kan jag väl ta, för jag tycker alldeles oblygt och ödmjukt att det här blev ett väldigt Lisigt och ett attans snyggt och lyxigt set.

En liten tomte

Ett litet mittemellan-projekt blev världens sötaste tomte-mössa till A. Lite stor ännu, men jisses så gulligt det blev! Garn från Limmo Design och mönstret är en improviserad mix av ett helt gäng gratismönster, då inget var preciiiiis det jag sökte.

tre färger, många garner

Jag har stickat 3 Color Cashmere Cowl i restgarner.

Jag brukar sällan sticka mönster som många andra stickar samtidigt. Det är en liten hang-up jag har med stickningen, att jag vill göra grejer som är värda alla de timmars jobb jag lägger på dem och blir så speciella som arbetet och hantverket är. Då faller en del av tjusningen för mig när många andra stickar samma sak samtidigt. Ibland är det nästan synd, för jag har gett upp mönster som jag tycker är jättefina, för att "alla andra" redan gör dem...

Men jag gillar många KAL-projekt också! Det beror ju på hur KALen görs. Ibland är det att sticka samma mönster, ibland bara peppa varann att göra klart eller sticka i ett visst garn... Och ibland gör alla helt unika projekt inom ett tema. Men när Dödergök visade det här mönstret sa jag genast "Jag vill också!" för den här cowlen passade perfekt där jag var mellan olika stora planerade projekt och dessutom mitt i en inventering av mina restgarner. Den här kragen blev verkligen stickad av stumpar!

Sen är Dödergök himlans inspirerande och på instagram blev #3colorcashmerecowl extra populär tack vare hennes fina version tror jag!

Även om jag höll mig till grått, grått och rött är det fler än tre olika garner i den. Det mörkgrå har jag skrapat ihop av tre olika kvaliteter och de ljusgrå av två, så sammanlagt är det sex olika garnkvaliteter i min krage. Jag är väldigt nöjd med att jag valde lite tjockare, tyngre garner och tajtare stickfasthet än mönstrets föreslagna fluff, för min krage är precis lagom tajt att vara både krage och luva.

Övre kanten skulle vara åtta varv resår, men garnet tog slut så det blev bara fyra... Så tyvärr räckte inte blockningen. Kanten rullar sig.

Det röda garnet tog slut när jag hade fem varv spets kvar att sticka... så det blev en tvåfärgad spets-rand.

Det största mörkgrå fältet skulle egentligen ha varit bredare, men gissa vad som hände? Jo, garnet tog slut, så det blev så här stort.

Men lika glad för det är jag...

...för det här mönstret gick verkligen att leka med. Nu har jag sett en himla många varianter på den och alla är fina! Och jag gillar min, trots alla oplanerade modifikationer. Och hurra för att alla fina små stumpar kom till användning! Grått och rött är en favoritkombination helt klart!

Så vilka garner använde jag egentligen? Nerifrån och upp är det Onion Organic Wool&Nettles i mörkgrå, sen handfärgat ljusgrå från YarnYard. Det röda tror jag är Colinette Jitterbug. Det breda mörkgrå fältet är Schoppelwolle Cashmere Queen och det ljusgrå i spetsfältet är Easyknits Cherish. De mörkgrå ränderna längst upp är i ett ullgarn jag inte har en aning om varifrån det kommer eller vilket märke det är... Så länge har den stumpen legat i restgarnskorgen.

Apropå restgarner har jag nu äntligen fått ihop till mitt paket i Stickameras Restgarnsbyte och jag hoppas min mottagare blir nöjd... Jag postar det i helgen! (Om vi kommer ut! Vi är alldeles insnöade i vårt skogstorp!)