trött koftstickerska

Jag har stickat ännu en grå kofta. Jag älskar den. Men jag är inte så säker på att jag älskar mig i den. Jag tittar på bilderna Tobbe tog och undrar vem det är, hon den där i koftan. Hon ser tjock och trött ut. Jag känner mig tjock och trött.

(Ja, jag veeeeet att jag "duger som jag är", men just nu mår jag inte hundra och att hylla min kropp när jag bara känner mig trött och instängd i den just nu... nja. Inte just nu. Okej?)

Men koftan då!
Den är stickad i HLK (Garn från Hälsingefår) från Garnstumpan. Ett garn jag spanade länge på och önskade mig en kofta i.
Det är lite sticksigt, men det känns liksom På Riktigt och slätstickningen blir så magisk fin i det. Det luktar ull. Det gav mig mjuka händer då det har en del lanolin kvar i sig.

Jag ÄLSKAR kragen på min kofta. Precis som jag hade tänkt mig. Och knapparna är faktiskt de finaste knappar jag har.

Ärmen är lite trång, men det beror delvis på att jag blockade den för dåligt. Den här kommer alltså så småningom sitta än mer som en smäck, för jag är galet nöjd med axelns utformning i övrigt.

Och jag älskar assymetriska plagg!

Och jag älskar mina röda stövlar!

Och jag älskar min magiska vovve. Koftan är förresten svängt längre bak än fram. Det här kortet får vara med för att man ser det och för att Rolff blev så snygg...