I strålande sol satt jag på Odenplan. Med musik i lurarna och med ansiktet vänt mot den efterlängtade vårvärmen väntade jag på en nät-bekant. Just när solen försvann bakom Gustav Vasa Kyrka kom han uppför rulltrappan ur underjorden. Lång, med röd halsduk och blå ögon, precis som han hade sagt. Han ser ut som han gör på bild även i verkligheten. Magnus och jag hade nämligen inte setts förr. Vi har läst varandras dagböcker ett tag och när jag nu var i huvudstaden föreslog jag en fika och lite verklighet. Skulle bli kul att träffa människan bakom så många ord jag läst. Det blev fler ord.
Vi gjorde sällskap över en latte (han drack läsk) en stund framöver. Vi pratade om böcker, om livet och allt annat över först fikat och sen en promenad. Så småningom gick vi tillbaka till utgångspunkten Odenplan, där solen nu hunnit förbi kyrkan. Ljuset var eldfärgat och strålarna kröp lågt längs marken. Och vi pratade ett tag till. Magnus är en trevlig bekantskap.
Sol hann väl inte riktigt bytas mot måne medan vi satt där, men när väl månen gick upp blev den präktigt full. Den beundrade jag från bussen hem senare, och där på bussen undrade jag om månen hade något att göra med vad som hände därnäst. Jag tror vi talade om en bokhylla i ett badrum just då. Punkargänget bakom mig pratade i alla fall om att de skulle jaga bort några från berget i Observatorielunden och drog sig däråt. Magnus tittade upp för att se dem gå, när han i stället fick syn på någon som kom lunkande från andra hållet. ”Oj då” sa han och jag vände blicken för att se vad han fått syn på. Där kom en varulv gående.
I svart skinnjacka och jeans kom en varulv spatserande med den där gångstilen som taniga, svåra pojkar som lyssnar på brittisk pop brukar ha. Hans ansikte och skalp var från Buttericks, men han hade omsorgsfullt stoppat ned masken i jackans krage och verkade inte bry sig om undrande blickar. Han var en varulv helt enkelt och det var inget mer med det.
När man under en och samma dag upplever en hel kärleksrelation på bussresan in till stan, äter lunch med maffian, träffar en Magnus och ser en varulv undrar man varför man någonsin går på bio egentligen. Verkligheten är ibland minst lika roande. Men om ni ändå känner för att gå på bio kan ni se Finding Neverland. Den är fin. Men slutet är två scener för långt. Bara så ni vet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar