I en sal på lasarettet

"Så, tredje gången gillt", tänkte jag och åkte taxi till sjukhuset på söndagen. Jag kom hem idag. Läkaren tände tavlan med bokstäver och frågade om jag kunde läsa något. ”Var?” frågade jag. Jag såg inte ens tavlan.
Hon tittade, petade, droppade och lyste. Hon harklade sig, andades in för att säga något, sa ”hmm” och bad mig sedan sitta och vänta medan hon ringde nån överläkare.

När jag fick komma in igen använde hon alla de där orden man inte vill höra: allvarligt, aggressiv, värre... och så till sist ”Vi lägger in dig. Åtminstone några dagar.” Jag hade med mig plånbok, mobil och hemnycklar. Jag visades till ett rum som blev mitt dunkla hem i tre dagar.

Natt på sjukhus är inte så mycket en tid på dygnet som ett tillstånd. Ett mörkt mjukgrått tillstånd med mjuka, släpande fotsteg, mumlande röster som hörs genom väggar och på avdelning 205 på Mölndals Sjukhus råder en mjuk tystnad som ibland avbryts av ett skratt från sköterskeexpeditionen. Jag tog aldrig reda på vilken av sköterskorna som var så lättroad, men någon skrattade ibland ett skratt som fick mig att tänka på ett helt handbollslag i gummisulor som springer intervaller på gymnastiksalsgolvet. Det var ett trivsamt ljud, men märkligt.

Mitt rum var som sjukhusrum ska vara. Sterilt och naket med ett litet försök att liva upp i ett hörn. I mitt rum var försöket en blå fåtölj som var förvånansvärt bekväm, men som tjusig stol betraktat var den ganska misslyckad. Den såg mest ut som om 760-bussen mot Lindome saknade ett säte.

Jag fick besök. Mamma kom. Det är sånt mammor är extra bra på. Dyka upp och bry sig om. Det betyder trygghet och kärlek och var långt mer uppskattat än vad man lyckas förmedla i ett sterilt, naket rum med en blå stol.
Syster J kom med en kasse. Kassen visade sig innehålla ett helt skafferi av frukt, godis och omtanke. Eddie Izzard-prat i lånade i-pods är vad vi borde skicka till tredje världen i biståndspaketen! Det hjälper mot det mesta och är en sån omtänksam sak att låna ut att jag är alldeles, alldeles... tacksam.

Vännerna K, Jch och L kom och jag kände mig som en prinsessa. En trött prinsessa med ont i ögat för all del, men en omtyckt prinsessa med fina vänner. Och Spencer ringde och brydde sig om och sade rätt saker vid rätt tidpunkt och frågan är om vi inte blev lite nykära i allt sentimentalt ”No, you are!... No, you!”

Hur som helst så hjälpte alla dropparna. När jag igår morse blev jublande glad när jag såg 30 cm höga bokstäver på två meters avstånd, så var det nog bara jag och läkaren som förstod varför det var så fantastiskt. Men att på ett dygn gå från att vara från blind till att se ett jättestort M är faktiskt minst lika härligt som marängtårta!

Och idag ser jag ännu mer. Bokstäver. Dataskärmen. Klockslag på armbandsurets pyttelilla urtavla. Och nu är det dags för ännu en ögondroppe...

12 ggr dagligen

Det finns vissa ord som man helst inte vill höra en läkare säga. Ord som allvarlig, aggressiv, vi får hoppas att..., återbesök, en gång i timmen. Ja alltså de där sakerna som betyder allt annat än "sov på saken så mår du bättre imorgon".

Regnbågshinneinflammation och en pupill som fastnat i inflammationen. Aj. Det till och med låter ont, och då vet jag ändå hur illa det känns. Och så får jag inte använda linserna förrän i juli.

På apoteket tittade hon på mig med stora ögon - "Är det säkert att det ska stå 12 ggr om dagen? Det är kortison det här." Jodå, det stämde ju. Då lade hon huvudet på sned och sa "Aj... då måste du ha ont?" Jotack, det har jag.

i mörka vatten

Att duscha i totalt mörker var en spännande upplevelse. Det var ett sätt att förstå hur man faktiskt kan klara sig utan synsinnet. Med den rutin jag har av min duschkabin klarade jag mig faktiskt precís lika bra utan syn. Rutinen sitter i kroppen, inte i synen. Mina händer och min kropp kan varje flaska, varje kakelplatta, varje vinkel, temperaturgraderna på kranen, alla dofter...

Kanske är man inte så hjälplös som man ibland inbillar sig att man är.
Något att tänka på även när lyset är tänt.

ay ay eye

Kommer ni ihåg den där söta flickan med de stora blå ögonen?
Idag har hon semester och ersätts med ett vrak som ser världen genom ett öga och en värkande, bultande klump som en gång var ett öga.

Ögoninflammation som ska gå över av sig själv sa doktorn. Håll tummarna för att han har rätt...

mjukare värld

Jag fick ett mail från Mandy härom dagen. Ibland påminns jag om att jag har en personlighet som tydligen lyser igenom till mina vänner. Det känns bra.

När någon hittar en websida, tänker att "Den här skulle Lisa gilla!" och dessutom tar sig tid att skriva ett litet omtänksamt mail med adressen i... När jag dessutom gillar sidan minst så mycket som vännen föreställt mig att jag skulle; Då vet jag att jag låtit någon annan lära känna mig. Och att de tycker om mig.

Man ska inte underskatta komplimanger man får. Min tidigare taktik med att slå tillbaka komplimangerna till dem de kom från ("Nej du är bäst!") är jättedålig. Jag behöver ju komplimangerna, så varför inte ta vara på de jag får?

Hur som helst, det var den här jag fick av Mandy:
http://www.asofterworld.com/
Jag önskar det var jag som gjorde den här lilla fotoserien, men jag får vara glad åt att någon annan gör den i stället. Tack Mandy!

oväntat

Fredagen började som en riktigt dålig dag. Jag försov mig. Sedan två timmar workshop med textiltryck tillsammans med 23 mellanstadiebarn, där den gula färgen är slut och en liten kille lägger sin Lacoste-tröja i en färgklick... (Varför har en elvaåring Lacoste på sig förresten?) Sedan en stadsvandring där jag hade en baklastare, en grävskopa och en högtryckstvätt med kompressor att kämpa mot i gaturummets redan ganska hårda akustik. Jag hördes inte. Dessutom regnade det. Blöt och trött fick jag i alla fall äta en mysig, efterlängtad lunch med en god vän innan det var dags för nästa visning inne i museet. Gymnasieungdomar. I det här fallet negativa pessimister, lealösa slöfockar och svordomsframkallande attitydsproblemsungdomar. Missförstå mig rätt, jag gillar att ha visningar och jag gillar att jobba på museet, men maken till ointresserade, bortskämda kollin till tonåringar har jag faktiskt sällan träffat på.
Sedan stampade jag upp till verkstaden igen för att förbereda mig för att hålla samma visning igen, men denna gång på engelska för en grupp ryska studenter. I verkstan står en ljuvligt vacker blombukett med en lapp på: "Tack Lisa!" Det var chefen som ville ge nåt litet extra för mitt slit under de senaste två veckorna. Den kunde inte ha kommit lägligare.
De ryska studenterna var underbara. Intresserade, tacksamma, frågvisa, vänliga och positiva. Som en svalkande vind över mitt hetsiga humör. Och när visningen var slut så räcker de fram en liten gåva och en kille håller nästan ett litet tal, på ganska stapplande engelska, om hur värdefull min visning varit för dem. "You give us new positive perspective and is important for us for rest of our trip" Mycket oväntat och det rörde mig nästan till tårar.
Nere i receptionen satt en kollega som gav mig en stor kram. Hon vidarebefodrade en komplimang från någon till mig som värmde långt in i själen.
I helgen har jag levt på den positiva energi som dels Teitur-konserten gett mig, dels vänskap, oväntade blommor, uppskattning för vad jag gör samt ännu mer oväntade komplimanger kan ge mig.
Igår var jag på chokladprovning med en massa nya människor och några lite mindre nya människor. Oväntat och ljuvligt. Idag har jag stickat med trevliga människor i Botaniska Trädgården.
Att jag börjar umgås borde betyda att jag börjar leva lite mer. Man måste kanske bara göra några oväntade saker så kanske några oväntade saker också händer.

Om man bara läser det kursiverade så har jag det väldigt bra

teitur

När man hör en röst, som man känner så väl, samtidigt som man ser hans fingrar röra sig vant och skickligt över gitarrens strängar... Samtidigt som han blinkar åt trummisen. Samtidigt som violinisten ser lycklig ut. Samtidigt som ljuset går från blått till rött och samtidigt som du är bara där och då. I den tonen, det ackordet, den melodin.
När man hör hans röst i nya melodier man inte hört förut...
När man får den där lilla vibrerande känslan längst ner i maggropen när man hör de första ackorden till den där låten du hört så många gånger.... Du kan den utantill. Du har hört den om och om igen. Den betyder så många minnen och känslor. Men du har aldrig hört den så här. På riktigt.
När den lilla lyckokänslan i magen stiger som kolsyra i en läskflaska och får din andhämtning att liksom bubbla sprittande i lyckliga små suckar...

Då är du på en riktigt bra konsert.

Ikväll hörde jag Teitur spela på Storans scen. Den lilla lyckokänslan växte till ett lyckorus som jag tänker leva flera dagar i.

boogabag

Nu har jag en söt handväska:

Jag jobbar, sover och stickar. Har börjat försöka skaffa mig ett liv igen också. Jag är snart tillbaka... Snart.

kramp

Jag jobbar, sover och när jag tittar upp över ytan för att få luft så stickar jag några varv. Jag vill skriva. Jag vill umgås. Jag vill göra planer för framtiden och hjälpa livet framåt. Jag vill känna mig levande.
Men jag har skrivkramp. Levnadskramp.
Jag återkommer, för ett djupt andetag, inspiration och massor av ord om livet jag kommer att hitta under soffan när jag väl kommer mig för att städa också...