oväntat

Fredagen började som en riktigt dålig dag. Jag försov mig. Sedan två timmar workshop med textiltryck tillsammans med 23 mellanstadiebarn, där den gula färgen är slut och en liten kille lägger sin Lacoste-tröja i en färgklick... (Varför har en elvaåring Lacoste på sig förresten?) Sedan en stadsvandring där jag hade en baklastare, en grävskopa och en högtryckstvätt med kompressor att kämpa mot i gaturummets redan ganska hårda akustik. Jag hördes inte. Dessutom regnade det. Blöt och trött fick jag i alla fall äta en mysig, efterlängtad lunch med en god vän innan det var dags för nästa visning inne i museet. Gymnasieungdomar. I det här fallet negativa pessimister, lealösa slöfockar och svordomsframkallande attitydsproblemsungdomar. Missförstå mig rätt, jag gillar att ha visningar och jag gillar att jobba på museet, men maken till ointresserade, bortskämda kollin till tonåringar har jag faktiskt sällan träffat på.
Sedan stampade jag upp till verkstaden igen för att förbereda mig för att hålla samma visning igen, men denna gång på engelska för en grupp ryska studenter. I verkstan står en ljuvligt vacker blombukett med en lapp på: "Tack Lisa!" Det var chefen som ville ge nåt litet extra för mitt slit under de senaste två veckorna. Den kunde inte ha kommit lägligare.
De ryska studenterna var underbara. Intresserade, tacksamma, frågvisa, vänliga och positiva. Som en svalkande vind över mitt hetsiga humör. Och när visningen var slut så räcker de fram en liten gåva och en kille håller nästan ett litet tal, på ganska stapplande engelska, om hur värdefull min visning varit för dem. "You give us new positive perspective and is important for us for rest of our trip" Mycket oväntat och det rörde mig nästan till tårar.
Nere i receptionen satt en kollega som gav mig en stor kram. Hon vidarebefodrade en komplimang från någon till mig som värmde långt in i själen.
I helgen har jag levt på den positiva energi som dels Teitur-konserten gett mig, dels vänskap, oväntade blommor, uppskattning för vad jag gör samt ännu mer oväntade komplimanger kan ge mig.
Igår var jag på chokladprovning med en massa nya människor och några lite mindre nya människor. Oväntat och ljuvligt. Idag har jag stickat med trevliga människor i Botaniska Trädgården.
Att jag börjar umgås borde betyda att jag börjar leva lite mer. Man måste kanske bara göra några oväntade saker så kanske några oväntade saker också händer.

Om man bara läser det kursiverade så har jag det väldigt bra