I en sal på lasarettet

"Så, tredje gången gillt", tänkte jag och åkte taxi till sjukhuset på söndagen. Jag kom hem idag. Läkaren tände tavlan med bokstäver och frågade om jag kunde läsa något. ”Var?” frågade jag. Jag såg inte ens tavlan.
Hon tittade, petade, droppade och lyste. Hon harklade sig, andades in för att säga något, sa ”hmm” och bad mig sedan sitta och vänta medan hon ringde nån överläkare.

När jag fick komma in igen använde hon alla de där orden man inte vill höra: allvarligt, aggressiv, värre... och så till sist ”Vi lägger in dig. Åtminstone några dagar.” Jag hade med mig plånbok, mobil och hemnycklar. Jag visades till ett rum som blev mitt dunkla hem i tre dagar.

Natt på sjukhus är inte så mycket en tid på dygnet som ett tillstånd. Ett mörkt mjukgrått tillstånd med mjuka, släpande fotsteg, mumlande röster som hörs genom väggar och på avdelning 205 på Mölndals Sjukhus råder en mjuk tystnad som ibland avbryts av ett skratt från sköterskeexpeditionen. Jag tog aldrig reda på vilken av sköterskorna som var så lättroad, men någon skrattade ibland ett skratt som fick mig att tänka på ett helt handbollslag i gummisulor som springer intervaller på gymnastiksalsgolvet. Det var ett trivsamt ljud, men märkligt.

Mitt rum var som sjukhusrum ska vara. Sterilt och naket med ett litet försök att liva upp i ett hörn. I mitt rum var försöket en blå fåtölj som var förvånansvärt bekväm, men som tjusig stol betraktat var den ganska misslyckad. Den såg mest ut som om 760-bussen mot Lindome saknade ett säte.

Jag fick besök. Mamma kom. Det är sånt mammor är extra bra på. Dyka upp och bry sig om. Det betyder trygghet och kärlek och var långt mer uppskattat än vad man lyckas förmedla i ett sterilt, naket rum med en blå stol.
Syster J kom med en kasse. Kassen visade sig innehålla ett helt skafferi av frukt, godis och omtanke. Eddie Izzard-prat i lånade i-pods är vad vi borde skicka till tredje världen i biståndspaketen! Det hjälper mot det mesta och är en sån omtänksam sak att låna ut att jag är alldeles, alldeles... tacksam.

Vännerna K, Jch och L kom och jag kände mig som en prinsessa. En trött prinsessa med ont i ögat för all del, men en omtyckt prinsessa med fina vänner. Och Spencer ringde och brydde sig om och sade rätt saker vid rätt tidpunkt och frågan är om vi inte blev lite nykära i allt sentimentalt ”No, you are!... No, you!”

Hur som helst så hjälpte alla dropparna. När jag igår morse blev jublande glad när jag såg 30 cm höga bokstäver på två meters avstånd, så var det nog bara jag och läkaren som förstod varför det var så fantastiskt. Men att på ett dygn gå från att vara från blind till att se ett jättestort M är faktiskt minst lika härligt som marängtårta!

Och idag ser jag ännu mer. Bokstäver. Dataskärmen. Klockslag på armbandsurets pyttelilla urtavla. Och nu är det dags för ännu en ögondroppe...