"Men gå förbi henne då! Varför tar det sån tid? Ska vi vänta så här?"
Buss-kortet blippade fel, men det stod rätt på kvittot. Kvinnan framför mig tog därför cirka trettio sekunder längre tid på sig än oss andra vid busschauffören för att fastslå att hennes biljett var giltig. På dessa trettio sekunder hann damen bakom mig häva ur sig tre klagomål. Sen såg hon sur ut hela bussresan också. Blängde. Det var fel på oss. Alla omkring henne som inte var som hon var det fel på. Eller så kanske hon satt och var avundsjuk på oss som har leendet kvar.
För jag kunde inte föreställa mig hur den här tanten skulle se ut om hon log. Alla linjer i hennes ansikte underströk den här bestämda, missnöjda minen som passade så bra ihop med hennes blängande blick. Missnöjd. Hon hade dessutom varit missnöjd länge. Så länge att missnöjet hade format hennes ansikte till en grimas.
När jag gjorde en grimas när jag var liten fick jag ibland höra att jag skulle akta mig, för "om vinden vänder nu så fastnar du så där". Vinden måste ha vänt när tanten bet i något beskt.
Idag var en ganska jobbig dag, men jag kom ihåg att kosta på mig ett extra leende åt den söta hunden, det gulliga barnet, den friska vinden - ändå. För jag vill inte bli en blängande tant med mungiporna nedåt och klagomål på tungspetsen.
Akta dig så inte vinden vänder och livet rusar förbi när du har skaffat dig rynkor åt fel håll.
onsdag 31 januari 2007
lördag 27 januari 2007
husgud
Härom dagen blev jag intervjuad. Jag blev intervjuad av en flicka som skriver uppsats i kursen jag varit handledare i de senaste två åren, men inte i år. En grupp i kursen har tema "arkitektur och kommunikation".
Det är mitt ämne.
Jag skrev exjobb om det. Jag har tänkt alla tankarna de skriver om hundra gånger. Jag har startat ett eget företag på de tankarna. Jag tar de jobb som finns i en nisch jag nästan skapar själv. Så då mailar en student och säger att: "Du har ju skrivit allt det jag ville skriva så jag undrar om jag kan få intervjua dig".
Smickrad? Javisst.
Vi möts i receptionen på museet där jag just hållit en lektion. Vi sätter oss på ett café i huset intill. Jag är uppspelt över att få prata om mitt ämne med nån som bryr sig igen, smickrad över förfrågan. Hon visar sig vara lika uppspelt hon. Hon börjar intervjun med orden:
"Det känns nästan konstigt att sitta och prata med dig. Du har ju blivit vår husgud på kursen! 'Lisa sa så här' hit, och 'Lisa skriver ju att' dit... hela tiden"
Och vi pratar. Kanske jag babblar. Men en del bra saker säger jag nog. Och jag är expert på mitt ämne. Mitt ämne är mitt igen. Och jag sitter samtidigt och tänker på hur jag håller lektioner och springer från ett jobb till ett annat och har ångest för att administrera det hela. Hur jag inte är just här, i mitt ämne, särskilt ofta egentligen. Det är mycket planering och administration just nu. Och planering och administration är jag inte alls bra på.
Jag är bra på att teckna roliga gubbar, på att sticka, på att pyssla och på det här. Mitt ämne. Kommunikation. Det goda samtalet. Språket. Orden. Ett ämne som är i ropet. Som efterfrågas. Och var är jag? Experten? Jo, jag pratar om CocaCola-flaskans design med högstadie-elever (vilket i och för sig är roligt). I ämnets periferi.
Jag har valt min egen karriär. Jag är väldigt bortskämd på det viset. Så hur lät jag mig bli bortlurad så här? När jag är på rätt plats känns det i hela kroppen, och så känns det ju inte att jobba just nu. Alls.
TACK Elin, för vår intervju. Du gav mig inspiration att våga fundera på vart jag ska igen. Jag ska försöka svänga tillbaka. Till mitt ämne.
Där jag är husgud.
fredag 26 januari 2007
abercrombie drive
Så här mycket reklam hade han nog inte tänkt sig, men jag kan inte låta bli! Min vän och före detta kollega Tomas är en talangfull man. Han har lagt upp en myspace med sin musik. Myspop, melodiskt men skuttigt och bra! Han ursäktar sig en massa för inspelningskvalitet och sånt bjäfs, men det är ju BRA musik ju. Jag blev i alla fall glad i den direkt!
onsdag 24 januari 2007
emballage
En liten extra notering om att köpa ny dator:
Jag har fått ett helt nytt i-landsproblem. Jag bor i en etta och har köpt ny dator. Det betyder plötsligt att jag har lika mycket emballage i lägenheten som jag har övrig inredning. Extra roligt blir det när det står på lådorna att "spara gärna mig för ev framtida bruk" typ. Jag gissar att de menar nästa gång jag köper ny dator då jag får lika många lådor igen, så att jag när jag så småningom kanske skaffar smått kan ge dem lådor nog att bygga ett fort över hela gården av. Eller vad menar de?
Just nu har jag fyllt min balkong med lådor, för att jag snart ska komma mig för att kasta ner dem och bära dem runt knuten till grovsoprummet. Spara? Pfff...
nu svordom...
...ska det bli bloggat.
Jag har blivit periodare med min blog. Det smickrar mig att ni verkar sakna mig när jag inte skrivit på ett tag, men det stressar mig lite också. När jag inte skriver betyder det oftast att huvudet är så fullt med annat att det inte är kluriga formuleringar om vardagen jag sitter och funderar på, utan jobbet, livet, ekonomin, stressen, hälsan… eller vad det nu må vara. De senaste gångerna jag försvunnit lite har det varit allt sånt och lite till som snurrat mellan öronen.
Jag börjar inse att mitt liv oundvikligen börjar närma sig ett sånt där vägskäl. Hit eller dit? Bo här eller där? Arbeta si eller så? Ha råd eller inte? Satsa eller fega ur? Byta kurs eller gasa framåt? Eller rentav bromsa.
Jag är lite rädd för livet för jag har inte orkat med det så bra det senaste året. När man fått prova på hur svajig den här balanslinan vi går på kan vara, när man får knuffar härifrån och därifrån på samma gång, då tvekar man inför tunnare linor, större utmaningar. Det kanske inte är så konstigt?
Hur som helst går jag vidare, förstås, på något sätt, för tiden tänker inte stanna och vänta medan jag tänker efter. Frågan är vad som händer vid det där vägskälet i horisonten? Det får vi se. Och så får vi se om jag orkar blogga om det. Jag hoppas det.
Just nu sitter jag och stavar fel en massa. Men så använder jag backspace-knappen och rättar en massa också, så ni märker inte hur mysko jag skriver. Jag har nämligen nytt tangentbord. Det är ovant, men häftigt. Det är liksom brutet på mitten så att fingrarna ska ramla ner på rätt knappar utan att jag får ont i axlarna är det tänkt, men hittills betyder det mest att jag sitter och är fascinerad över att H-knappen är dubbelt så stor som A-knappen…
Jag har inte bara nytt tangentbord heller. Jag tittar på en ny skärm och styr med en ny datormus. Och under bordet står en svart, stor, snygg låda som döpts till JackBlack och surrar lite lagom tyst så där. Det går fort. Det är snyggt. Och jag måste bygga om skrivbordet för att det ska bli optimalt… (Äsch, sladdarna tar lite onödiga omvägar och så just nu bara.)
Det har varit mycket datatrassel som lett fram till inköpet av JackBlack med familj, och det är inte helt över än. Min router och JackBlack är inte bästa vänner än, och det är nåt spökfel dem emellan som får nätet att svaja lite ibland, men jag hoppas lösa det.
Så, vad händer annars i mitt liv då, förutom en massa väder och datorinköp? Tja, jag stickar lite ibland förstås. Just nu håller jag på med en tröja i lin-ull-garn som jag hittar på allt eftersom, en bred halsduk i svart alpacka, rosenknoppssjalen som inte är färdig än (jag behöver mer garn) och så håller jag på att räkna och planera tre (ja, tre) tröjor som jag ska hitta på själv. Sen tittar jag på så många mönster, hittar på så många idéer att hälften vore nog, men ni som stickar känner förstås igen er i det.
Stickningsinsprirationen tog fart i helgen som gick då jag tog mig till Borås med några stickerskor och var på vernissage på textilmuseet. Utställningen var tyvärr hälften så inspirerande som stickcafét, tyckte jag. Kanske var jag bara på fel humör för att ta till mig muséet. Det var ju fint, och jag gillade särskilt garderobsutställningen med 1900-talets kläder. Och så köpte jag mig en nålbindningsnål och ett häfte i butiken, så nu står en ny teknik att lära sig på kö i inspirationscentrat igen.
Något som dock tar mycket av tiden jag annars skulle sticka på är något jag nog inte vill erkänna egentligen. Det skulle ju aldrig hända mig! Men jag skyller på att jag verkligen behöver en flykt från verkligheten när den blir för jobbig. Här kommer det:
Jag spelar World of Warcraft (för er oinvigda: Världens största dataspel som utspelar sig i en fantasy-värld). Alldeles för många timmar. Men jag har roligt. Mest spelar jag med en orc-jägare som nu är uppe i level 27. Han heter Signore och är så där grön, som orcer är. Så om jag plötsligt börjar blogga alltför mycket om hur uppdraget att dräpa den där dvärgen gick fel, eller hur den ena yxan är bättre än den andra… så får ni säga till. Jag vill nog inte bli sån. Faktiskt.
Och så vädret:
Det kom snö. Och grannens barn var överlyckliga. Det rullades bollar och byggdes fort på gården (Det är tappert arbete vi pratar om här, då det hade kommit en knapp decimeter bara). Gubben Vinter skrattade lite åt dem och lät sedan hela rasket töa till dagen därpå. Grannbarnens tappra slit hade reducerats till detta i söndags.
Men de fick sin revansch! Nu är det vitt igen. Men orken för att bygga snögubbar verkar nu vara som bortblåst. Undra på det förresten när ens älskade gubben Snö bara blir till stora snöbajskorvar över en natt.
Jag har blivit periodare med min blog. Det smickrar mig att ni verkar sakna mig när jag inte skrivit på ett tag, men det stressar mig lite också. När jag inte skriver betyder det oftast att huvudet är så fullt med annat att det inte är kluriga formuleringar om vardagen jag sitter och funderar på, utan jobbet, livet, ekonomin, stressen, hälsan… eller vad det nu må vara. De senaste gångerna jag försvunnit lite har det varit allt sånt och lite till som snurrat mellan öronen.
Jag börjar inse att mitt liv oundvikligen börjar närma sig ett sånt där vägskäl. Hit eller dit? Bo här eller där? Arbeta si eller så? Ha råd eller inte? Satsa eller fega ur? Byta kurs eller gasa framåt? Eller rentav bromsa.
Jag är lite rädd för livet för jag har inte orkat med det så bra det senaste året. När man fått prova på hur svajig den här balanslinan vi går på kan vara, när man får knuffar härifrån och därifrån på samma gång, då tvekar man inför tunnare linor, större utmaningar. Det kanske inte är så konstigt?
Hur som helst går jag vidare, förstås, på något sätt, för tiden tänker inte stanna och vänta medan jag tänker efter. Frågan är vad som händer vid det där vägskälet i horisonten? Det får vi se. Och så får vi se om jag orkar blogga om det. Jag hoppas det.
Just nu sitter jag och stavar fel en massa. Men så använder jag backspace-knappen och rättar en massa också, så ni märker inte hur mysko jag skriver. Jag har nämligen nytt tangentbord. Det är ovant, men häftigt. Det är liksom brutet på mitten så att fingrarna ska ramla ner på rätt knappar utan att jag får ont i axlarna är det tänkt, men hittills betyder det mest att jag sitter och är fascinerad över att H-knappen är dubbelt så stor som A-knappen…
Jag har inte bara nytt tangentbord heller. Jag tittar på en ny skärm och styr med en ny datormus. Och under bordet står en svart, stor, snygg låda som döpts till JackBlack och surrar lite lagom tyst så där. Det går fort. Det är snyggt. Och jag måste bygga om skrivbordet för att det ska bli optimalt… (Äsch, sladdarna tar lite onödiga omvägar och så just nu bara.)
Det har varit mycket datatrassel som lett fram till inköpet av JackBlack med familj, och det är inte helt över än. Min router och JackBlack är inte bästa vänner än, och det är nåt spökfel dem emellan som får nätet att svaja lite ibland, men jag hoppas lösa det.
Så, vad händer annars i mitt liv då, förutom en massa väder och datorinköp? Tja, jag stickar lite ibland förstås. Just nu håller jag på med en tröja i lin-ull-garn som jag hittar på allt eftersom, en bred halsduk i svart alpacka, rosenknoppssjalen som inte är färdig än (jag behöver mer garn) och så håller jag på att räkna och planera tre (ja, tre) tröjor som jag ska hitta på själv. Sen tittar jag på så många mönster, hittar på så många idéer att hälften vore nog, men ni som stickar känner förstås igen er i det.
Stickningsinsprirationen tog fart i helgen som gick då jag tog mig till Borås med några stickerskor och var på vernissage på textilmuseet. Utställningen var tyvärr hälften så inspirerande som stickcafét, tyckte jag. Kanske var jag bara på fel humör för att ta till mig muséet. Det var ju fint, och jag gillade särskilt garderobsutställningen med 1900-talets kläder. Och så köpte jag mig en nålbindningsnål och ett häfte i butiken, så nu står en ny teknik att lära sig på kö i inspirationscentrat igen.
Något som dock tar mycket av tiden jag annars skulle sticka på är något jag nog inte vill erkänna egentligen. Det skulle ju aldrig hända mig! Men jag skyller på att jag verkligen behöver en flykt från verkligheten när den blir för jobbig. Här kommer det:
Jag spelar World of Warcraft (för er oinvigda: Världens största dataspel som utspelar sig i en fantasy-värld). Alldeles för många timmar. Men jag har roligt. Mest spelar jag med en orc-jägare som nu är uppe i level 27. Han heter Signore och är så där grön, som orcer är. Så om jag plötsligt börjar blogga alltför mycket om hur uppdraget att dräpa den där dvärgen gick fel, eller hur den ena yxan är bättre än den andra… så får ni säga till. Jag vill nog inte bli sån. Faktiskt.
Och så vädret:Det kom snö. Och grannens barn var överlyckliga. Det rullades bollar och byggdes fort på gården (Det är tappert arbete vi pratar om här, då det hade kommit en knapp decimeter bara). Gubben Vinter skrattade lite åt dem och lät sedan hela rasket töa till dagen därpå. Grannbarnens tappra slit hade reducerats till detta i söndags.
Men de fick sin revansch! Nu är det vitt igen. Men orken för att bygga snögubbar verkar nu vara som bortblåst. Undra på det förresten när ens älskade gubben Snö bara blir till stora snöbajskorvar över en natt.
lördag 20 januari 2007
vitt
Jag hade gett upp för länge sen, men nu tar ju Kung Bore i ordentligt! För att vara stackars Västkusten (Ja, när det gäller riktig vinter är det faktiskt synd om oss här) är ju en decimeter snö jättemycket!
Det är vitt utanför fönstret. Ljuset är vitt, kylan är vit, snön är vit.
Om huvudvärken släpper ska jag banne mig ut och göra mig en snöängel.
Det är inte tänkt att det här ska vara en blog om vädret... Lite mer än så bör jag ha att säga. Jag ska snart berätta om Jackblack som bor under mitt bord, om stickning och sånt där... Jag lovar!
söndag 14 januari 2007
stabilt
Huset jag bor i stod klart 1963 och är byggt i gult tegel. Det har fyra våningar och fem trappuppgångar. En stadig bit som ligger i en dalgång, i en korsning, mittemot en bensinmack med konstiga öppettider.
Det står två odiskade muggar på mitt soffbord (en för kaffe och en för te). Nyss skallrade de mot varandra när huset huttrade till i vinden. Tomkartongerna som jag inte orkat bära ner i grovsoprummet kastades nyss till andra änden av balkongen. Balkongen är liksom infälld i husfasaden och borde vara det säkraste stället att hitta lä på. I stället hoppar små mini-tromber in och möblerar om där ute. Ventilationen i huset har flöjtkonsert. Det är lite oklart om vilken som är melodistämman, men stundtals ger huset ifrån sig åtminstone fyra urskiljbara flöjttoner.
Bensinmacken med de konstiga öppettiderna flaggar med att de tillhör en kedja bensinmackar (även om alla andra jag känner till i den kedjan har bättre öppettider). Flaggan ser ut som om den vill ut på äventyr. Flagglinan försöker härma bokstaven D med flaggstången som rak rygg. Det går inte så bra, för flaggstången vill inte vara med på leken och böjer sig i vinden den också.
Det blåser.
Det står två odiskade muggar på mitt soffbord (en för kaffe och en för te). Nyss skallrade de mot varandra när huset huttrade till i vinden. Tomkartongerna som jag inte orkat bära ner i grovsoprummet kastades nyss till andra änden av balkongen. Balkongen är liksom infälld i husfasaden och borde vara det säkraste stället att hitta lä på. I stället hoppar små mini-tromber in och möblerar om där ute. Ventilationen i huset har flöjtkonsert. Det är lite oklart om vilken som är melodistämman, men stundtals ger huset ifrån sig åtminstone fyra urskiljbara flöjttoner.
Bensinmacken med de konstiga öppettiderna flaggar med att de tillhör en kedja bensinmackar (även om alla andra jag känner till i den kedjan har bättre öppettider). Flaggan ser ut som om den vill ut på äventyr. Flagglinan försöker härma bokstaven D med flaggstången som rak rygg. Det går inte så bra, för flaggstången vill inte vara med på leken och böjer sig i vinden den också.
Det blåser.
lördag 13 januari 2007
ur spår
Jag har spårat ur. I tanke och handling. Det gör mig arg. Jag hänger upp mig i gamla tankemönster där jag fastnar som en mal vid lampan i formuleringar som "Jag borde ha gjort si i stället för så", "Jag kan inte", "Varför gjorde jag..."
De leder ingenvart. Jo, till ilska. Och att vara arg på sig själv hjälper inte heller.
Frågan är om det inte är lättare att vara knäpp i huvudet när man inte är så plågsamt medveten om vad man gör fel och hur.
Jag har spårat ur och behöver dras ut på banan igen. Igen.
Någonstans ska jag hitta energi för att ta tag i det här igen. Snarast.
torsdag 11 januari 2007
farväl
Idag dog min dator. En ny är redan beställd (Jag längtar så!)
Min dator har varit en trotjänare på många vis, men har också gått igenom många trotsåldrar och besvärliga faser. Jag har vid flera tillfällen varit tvungen att ta hjälp utifrån med dess uppfostran. Det är med ett styng av saknad, men också med mycken lättnad jag nu tar farväl av en förvisso trogen vän, men också av en hatad ärkefiende.
Jag kommer i nästa vecka att bjuda vänner på bubbel i fint glas då jag under en kort ceremoni, med några väl valda ord, låter den avlidne flyga en sista färd över balkongräcket för att sedan begrava den med den värdighet den förtjänar - i grovsoprummet.
happy feet
Jag har frusit om fötterna i flera dagar, vilket fick mig att göra de här:
Före tovning:
Efter tovning:
Så ljuvliga! Enkla, snabba och fina.
Före tovning:
Efter tovning:
Så ljuvliga! Enkla, snabba och fina.
tisdag 2 januari 2007
blogenkät
Myggan lade upp en lista med frågor om bloggande. Det här passade mig bättre som sammanfattning av lite förflutet:
Bloggenkät 2006
1. Hur länge har du bloggat?
Mitt första bloginlägg skrevs i den engelska bloggen den 8 december 2004. Innan dess hade jag dock skrivit nätdagbok annanstans och i annat format i några år redan.
2. Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut, en månad innan du själv började blogga?
Jag visste inte att vi bloggare var ett eget släkte, och det finns ju så många sorter av oss. Innan jag började blogga var jag redan en bloggare – jag skriver utåtriktat. Liksom.
3. Vilken var den första blogg du förälskade dig i?
Kär? Jag gillar postsecret väldigt mycket, men det är inte i förälskelsenerven det pirrar av bloggar.
4. Hur känner du inför dina första blogginlägg, när du såhär i efterhand läser dem?
En del är bra. En del är nostalgi. En del är saknad (att läsa om när jag mår bra när jag mår mindre bra är en märklig sorts tröst till exempel). En del är så bra så jag undrar vilken musa som bodde i mitt tangentbord då. En del är kasst. Och jag är glad att jag skrivit alltihopa.
5. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet, som läsare?
På bloglines bevakar jag just nu 56 bloggar, men det är mycket stickning...
6. Av de bloggar du läser, hur många procent är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar (t ex teknikbloggar, modebloggar, politiska bloggar)?
Jag skulle vilja säga att jag kikar i och inspireras av stickbloggar till ca 60%. Resten är vänner, bra skribenter jag inte känner, tjuvlyssnat-bloggen och lite sånt.
7. Nämn en bloggare (obs: länka) som verkar väldigt olik dig, vars blogg du tycker om.
Lina(lainen).
8. Nämn en bloggare (obs: länka) som verkar väldigt lik dig, vars blogg du tycker om.
Mandy. Vi är väldigt olika, men också så lika.
9. Vad tycker dina närmaste om att du bloggar?
De läser ju, så de är antingen oroliga eller fascinerade. Jag får vakta min tunga ibland så jag inte skriver nåt... dumt?
10. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?
Det hoppas jag verkligen.
11. Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vara i din blogg, eller tänjs den gränsen hela tiden?
Jag är personlig. Aldrig privat.
12. Nämn några saker som du aldrig bloggar om, och varför.
Bloggen rör mig och ska inte påverka någon annan som skvaller eller liknande. För privat blir den aldrig heller. Så skvaller och det allra heligaste kommer ni inte åt här.
13. I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse, tror du?
Lite därför förstås. Men det handlar om att ha någon att skriva till, att rikta sig mot. Skulle jag inte göra det så här skulle jag göra det på annat sätt. Dagbok bara för mig, ”Kära dagbok...” och resevoarpenna i linjerad bok med skinnband har aldrig varit min grej.
14. Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hennes/hans blogg?
Vissa delar kanske, men inget går upp mot Verklighet förstås.
15. Har du träffat folk IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dem via bloggen? I sådana fall: Var de som du trodde att de skulle vara, eller blev du förvånad?
Någon stickbloggare kanske, men de förvånar inte mer än folk man hört talas om och sedan träffar eller så. Träffas via nätet är väl lika normalt som att presentera sig på stan numera.
16. Tror du att det kan vara skadligt för vissa personer att blogga?
Ja, Carl Bildt. Han har fått ett forum för sin byråkratsvenska. Det kan aldrig vara nyttigt.
17. Har du någonsin blivit sårad av någonting som skrivits till/om dig i kommentarer eller i andra bloggar? Och i sådana fall: Hur har du hanterat detta?
Bara copyright-tjosanet om min första egna stick-design. Jag anser efter att ha läst på att jag har rätt, men jag vill inte bråka om det.
18. Har du själv skrivit saker du ångrar i din egen eller andras bloggar?
Nej. Jag är nog sån här helt enkelt.
19. Hur ser bloggandets nackdelar ut, för dig?
Jag är lite rädd för vem som hittar vad ibland, men största nackdelen är nog tyvärr att alla blir skribenter... Vare sig du kan skriva eller inte så ska din åsikt bli hörd. Det finns förstås fördelar med det också, men jag är lite rädd för mängder. Vem är det egentligen som läser allt som bloggas?
20. Tror du att du fortfarande bloggar om två år? I sådana fall: Tror du att ditt bloggande har förändrats då?
Ja. Jag gillar den här formen för mitt skrivande. Jag behöver en skriv-ventil,.
21. Tror du att bloggarna har (eller kommer att ha) någon inverkan på vår kultur, eller är de en grupp människor som mest påverkar varandra?
Det är klart vi blir påverkade. Om alla skriver, men ingen läser blir det ett rum där alla skriker för att överrösta varandra. Om någon läser kommer någon att skriva. Om någon skriver blir en röst hörd. Jag tror bloggandet tar med sig alla för- och nackdelar med det. Jag hittar inspiration för mitt stickande i bloggosfären. Det är fantastiskt!
22. Avslutningsvis 1: Kan du sammanfatta kort vad ditt bloggskrivande har betytt för dig?
Som sagt – en skriv-ventil.
23. Avslutningsvis 2: Kan du sammanfatta kort vad bloggläsandet har betytt för dig?
Jag får inspiration, egna idéer, ilska, glädje... Bloggvänner är som riktiga vänner – förstås.
24. Nämn 5 bloggare som du vill ska svara på enkäten
Som alltid i sånt här: De som vill.
Bloggenkät 2006
1. Hur länge har du bloggat?
Mitt första bloginlägg skrevs i den engelska bloggen den 8 december 2004. Innan dess hade jag dock skrivit nätdagbok annanstans och i annat format i några år redan.
2. Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut, en månad innan du själv började blogga?
Jag visste inte att vi bloggare var ett eget släkte, och det finns ju så många sorter av oss. Innan jag började blogga var jag redan en bloggare – jag skriver utåtriktat. Liksom.
3. Vilken var den första blogg du förälskade dig i?
Kär? Jag gillar postsecret väldigt mycket, men det är inte i förälskelsenerven det pirrar av bloggar.
4. Hur känner du inför dina första blogginlägg, när du såhär i efterhand läser dem?
En del är bra. En del är nostalgi. En del är saknad (att läsa om när jag mår bra när jag mår mindre bra är en märklig sorts tröst till exempel). En del är så bra så jag undrar vilken musa som bodde i mitt tangentbord då. En del är kasst. Och jag är glad att jag skrivit alltihopa.
5. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet, som läsare?
På bloglines bevakar jag just nu 56 bloggar, men det är mycket stickning...
6. Av de bloggar du läser, hur många procent är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar (t ex teknikbloggar, modebloggar, politiska bloggar)?
Jag skulle vilja säga att jag kikar i och inspireras av stickbloggar till ca 60%. Resten är vänner, bra skribenter jag inte känner, tjuvlyssnat-bloggen och lite sånt.
7. Nämn en bloggare (obs: länka) som verkar väldigt olik dig, vars blogg du tycker om.
Lina(lainen).
8. Nämn en bloggare (obs: länka) som verkar väldigt lik dig, vars blogg du tycker om.
Mandy. Vi är väldigt olika, men också så lika.
9. Vad tycker dina närmaste om att du bloggar?
De läser ju, så de är antingen oroliga eller fascinerade. Jag får vakta min tunga ibland så jag inte skriver nåt... dumt?
10. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?
Det hoppas jag verkligen.
11. Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vara i din blogg, eller tänjs den gränsen hela tiden?
Jag är personlig. Aldrig privat.
12. Nämn några saker som du aldrig bloggar om, och varför.
Bloggen rör mig och ska inte påverka någon annan som skvaller eller liknande. För privat blir den aldrig heller. Så skvaller och det allra heligaste kommer ni inte åt här.
13. I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse, tror du?
Lite därför förstås. Men det handlar om att ha någon att skriva till, att rikta sig mot. Skulle jag inte göra det så här skulle jag göra det på annat sätt. Dagbok bara för mig, ”Kära dagbok...” och resevoarpenna i linjerad bok med skinnband har aldrig varit min grej.
14. Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hennes/hans blogg?
Vissa delar kanske, men inget går upp mot Verklighet förstås.
15. Har du träffat folk IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dem via bloggen? I sådana fall: Var de som du trodde att de skulle vara, eller blev du förvånad?
Någon stickbloggare kanske, men de förvånar inte mer än folk man hört talas om och sedan träffar eller så. Träffas via nätet är väl lika normalt som att presentera sig på stan numera.
16. Tror du att det kan vara skadligt för vissa personer att blogga?
Ja, Carl Bildt. Han har fått ett forum för sin byråkratsvenska. Det kan aldrig vara nyttigt.
17. Har du någonsin blivit sårad av någonting som skrivits till/om dig i kommentarer eller i andra bloggar? Och i sådana fall: Hur har du hanterat detta?
Bara copyright-tjosanet om min första egna stick-design. Jag anser efter att ha läst på att jag har rätt, men jag vill inte bråka om det.
18. Har du själv skrivit saker du ångrar i din egen eller andras bloggar?
Nej. Jag är nog sån här helt enkelt.
19. Hur ser bloggandets nackdelar ut, för dig?
Jag är lite rädd för vem som hittar vad ibland, men största nackdelen är nog tyvärr att alla blir skribenter... Vare sig du kan skriva eller inte så ska din åsikt bli hörd. Det finns förstås fördelar med det också, men jag är lite rädd för mängder. Vem är det egentligen som läser allt som bloggas?
20. Tror du att du fortfarande bloggar om två år? I sådana fall: Tror du att ditt bloggande har förändrats då?
Ja. Jag gillar den här formen för mitt skrivande. Jag behöver en skriv-ventil,.
21. Tror du att bloggarna har (eller kommer att ha) någon inverkan på vår kultur, eller är de en grupp människor som mest påverkar varandra?
Det är klart vi blir påverkade. Om alla skriver, men ingen läser blir det ett rum där alla skriker för att överrösta varandra. Om någon läser kommer någon att skriva. Om någon skriver blir en röst hörd. Jag tror bloggandet tar med sig alla för- och nackdelar med det. Jag hittar inspiration för mitt stickande i bloggosfären. Det är fantastiskt!
22. Avslutningsvis 1: Kan du sammanfatta kort vad ditt bloggskrivande har betytt för dig?
Som sagt – en skriv-ventil.
23. Avslutningsvis 2: Kan du sammanfatta kort vad bloggläsandet har betytt för dig?
Jag får inspiration, egna idéer, ilska, glädje... Bloggvänner är som riktiga vänner – förstås.
24. Nämn 5 bloggare som du vill ska svara på enkäten
Som alltid i sånt här: De som vill.
Årskrönika
Nej, jag vill inte. Jag vill faktiskt inte gå igenom det senaste året, för jag är uppriktigt glad över att det är slut. Även om det kommit en del riktigt bra saker ur 2006 så skulle det vara så mycket skit som listades i en krönika, så jag hoppar helt enkelt över det. Jag ser årsskiftet som en chans till nystart. Det behövs inte mycket för att det här året ska bli bättre. Bara jag håller kvar vid vad som är bra så...
Under 2007 ska jag:
- njuta av att jag har en hel bunt ljuvliga vänner.
- sticka ännu mer.
- se till att även sömnad på ny symaskin blir en älskad hobby.
- ta hand om mig. (Vilket bl a innebär träning och lite ändrade matvanor)
- se till att jag gör val som påverkar mitt liv, i stället för att livet tar egna krumsprång för ofta som påverkar mig.
- blogga vidare.
- leva.
NHV4
Det sista som hände innan nyårsfirandet (som för övrigt var jättemysigt, i goda vänners lag och med världens godaste hummer till förrätt!) var att jag fick paket från Merete i Norge. Hon var min fjärde hemliga vän i Nordisk Hemlig Vän-cirkeln. Jag skulle lägga in en bild om jag hittade den lilla kamera-sladden, men jag avslöjar att det var godis (Hur visste du att jag var godissugen just då?), två nystan rött ullgarn i raggsocketjocklek och söta tomteservetter. Tack så jättemycket!
Jag fick aldrig paket nummer tre, vilket förstås är tråkigt, men jag har haft så roligt när jag pysslat ihop paketen att jag redan är anmäld till omgång nummer fem. Jag funderar redan på pakke ett.
Jag fick aldrig paket nummer tre, vilket förstås är tråkigt, men jag har haft så roligt när jag pysslat ihop paketen att jag redan är anmäld till omgång nummer fem. Jag funderar redan på pakke ett.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)