tant

"Men gå förbi henne då! Varför tar det sån tid? Ska vi vänta så här?"

Buss-kortet blippade fel, men det stod rätt på kvittot. Kvinnan framför mig tog därför cirka trettio sekunder längre tid på sig än oss andra vid busschauffören för att fastslå att hennes biljett var giltig. På dessa trettio sekunder hann damen bakom mig häva ur sig tre klagomål. Sen såg hon sur ut hela bussresan också. Blängde. Det var fel på oss. Alla omkring henne som inte var som hon var det fel på. Eller så kanske hon satt och var avundsjuk på oss som har leendet kvar.

För jag kunde inte föreställa mig hur den här tanten skulle se ut om hon log. Alla linjer i hennes ansikte underströk den här bestämda, missnöjda minen som passade så bra ihop med hennes blängande blick. Missnöjd. Hon hade dessutom varit missnöjd länge. Så länge att missnöjet hade format hennes ansikte till en grimas.

När jag gjorde en grimas när jag var liten fick jag ibland höra att jag skulle akta mig, för "om vinden vänder nu så fastnar du så där". Vinden måste ha vänt när tanten bet i något beskt.

Idag var en ganska jobbig dag, men jag kom ihåg att kosta på mig ett extra leende åt den söta hunden, det gulliga barnet, den friska vinden - ändå. För jag vill inte bli en blängande tant med mungiporna nedåt och klagomål på tungspetsen.

Akta dig så inte vinden vänder och livet rusar förbi när du har skaffat dig rynkor åt fel håll.