Jag har blivit periodare med min blog. Det smickrar mig att ni verkar sakna mig när jag inte skrivit på ett tag, men det stressar mig lite också. När jag inte skriver betyder det oftast att huvudet är så fullt med annat att det inte är kluriga formuleringar om vardagen jag sitter och funderar på, utan jobbet, livet, ekonomin, stressen, hälsan… eller vad det nu må vara. De senaste gångerna jag försvunnit lite har det varit allt sånt och lite till som snurrat mellan öronen.
Jag börjar inse att mitt liv oundvikligen börjar närma sig ett sånt där vägskäl. Hit eller dit? Bo här eller där? Arbeta si eller så? Ha råd eller inte? Satsa eller fega ur? Byta kurs eller gasa framåt? Eller rentav bromsa.
Jag är lite rädd för livet för jag har inte orkat med det så bra det senaste året. När man fått prova på hur svajig den här balanslinan vi går på kan vara, när man får knuffar härifrån och därifrån på samma gång, då tvekar man inför tunnare linor, större utmaningar. Det kanske inte är så konstigt?
Hur som helst går jag vidare, förstås, på något sätt, för tiden tänker inte stanna och vänta medan jag tänker efter. Frågan är vad som händer vid det där vägskälet i horisonten? Det får vi se. Och så får vi se om jag orkar blogga om det. Jag hoppas det.
Just nu sitter jag och stavar fel en massa. Men så använder jag backspace-knappen och rättar en massa också, så ni märker inte hur mysko jag skriver. Jag har nämligen nytt tangentbord. Det är ovant, men häftigt. Det är liksom brutet på mitten så att fingrarna ska ramla ner på rätt knappar utan att jag får ont i axlarna är det tänkt, men hittills betyder det mest att jag sitter och är fascinerad över att H-knappen är dubbelt så stor som A-knappen…
Jag har inte bara nytt tangentbord heller. Jag tittar på en ny skärm och styr med en ny datormus. Och under bordet står en svart, stor, snygg låda som döpts till JackBlack och surrar lite lagom tyst så där. Det går fort. Det är snyggt. Och jag måste bygga om skrivbordet för att det ska bli optimalt… (Äsch, sladdarna tar lite onödiga omvägar och så just nu bara.)
Det har varit mycket datatrassel som lett fram till inköpet av JackBlack med familj, och det är inte helt över än. Min router och JackBlack är inte bästa vänner än, och det är nåt spökfel dem emellan som får nätet att svaja lite ibland, men jag hoppas lösa det.
Så, vad händer annars i mitt liv då, förutom en massa väder och datorinköp? Tja, jag stickar lite ibland förstås. Just nu håller jag på med en tröja i lin-ull-garn som jag hittar på allt eftersom, en bred halsduk i svart alpacka, rosenknoppssjalen som inte är färdig än (jag behöver mer garn) och så håller jag på att räkna och planera tre (ja, tre) tröjor som jag ska hitta på själv. Sen tittar jag på så många mönster, hittar på så många idéer att hälften vore nog, men ni som stickar känner förstås igen er i det.
Stickningsinsprirationen tog fart i helgen som gick då jag tog mig till Borås med några stickerskor och var på vernissage på textilmuseet. Utställningen var tyvärr hälften så inspirerande som stickcafét, tyckte jag. Kanske var jag bara på fel humör för att ta till mig muséet. Det var ju fint, och jag gillade särskilt garderobsutställningen med 1900-talets kläder. Och så köpte jag mig en nålbindningsnål och ett häfte i butiken, så nu står en ny teknik att lära sig på kö i inspirationscentrat igen.
Något som dock tar mycket av tiden jag annars skulle sticka på är något jag nog inte vill erkänna egentligen. Det skulle ju aldrig hända mig! Men jag skyller på att jag verkligen behöver en flykt från verkligheten när den blir för jobbig. Här kommer det:
Jag spelar World of Warcraft (för er oinvigda: Världens största dataspel som utspelar sig i en fantasy-värld). Alldeles för många timmar. Men jag har roligt. Mest spelar jag med en orc-jägare som nu är uppe i level 27. Han heter Signore och är så där grön, som orcer är. Så om jag plötsligt börjar blogga alltför mycket om hur uppdraget att dräpa den där dvärgen gick fel, eller hur den ena yxan är bättre än den andra… så får ni säga till. Jag vill nog inte bli sån. Faktiskt.
Och så vädret:Det kom snö. Och grannens barn var överlyckliga. Det rullades bollar och byggdes fort på gården (Det är tappert arbete vi pratar om här, då det hade kommit en knapp decimeter bara). Gubben Vinter skrattade lite åt dem och lät sedan hela rasket töa till dagen därpå. Grannbarnens tappra slit hade reducerats till detta i söndags.
Men de fick sin revansch! Nu är det vitt igen. Men orken för att bygga snögubbar verkar nu vara som bortblåst. Undra på det förresten när ens älskade gubben Snö bara blir till stora snöbajskorvar över en natt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar