esbjörn

GP har inför nyåret lagt ut ett bildspel med porträtt av kända svenskar som lämnat jordelivet under 2008. Det är en sorglig lista, där flera får mig att liksom hicka till av saknad, fastän jag inte kände någon av dem personligen. Den som får mig att hicka hårdast och ledsnast är Esbjörn Svensson.

Jag har haft Esbjörns Svenssons trio i mina spellistor länge. Som bakgrundsmusik till mitt liv. Som humörförstärkare i både ledsamt och glatt. Esbjörns död är lite som förlusten av Tage Danielsson. Man liksom undrar hur värden hade sett ut tjugo år efter deras död om de bara hade fått levat.
Vad hade Tage skrivit om nuläget? Vad hade Esbjörn komponerat om tio år?

Så här sitter jag mitt i natten och saknar Esbjörn en stund.

mörka knekten

...är faktiskt inte överskattad alls.

God damn. Jag är ivägsopad (swept away). Heath Ledger är inte geniförklarad för att han är död. Han är geniförklarad för att han hann förklara för världen att han var ett geni innan han slutade vara. Dessutom är det en hel massa Gary Oldman att njuta av. Och lite Michael Caine. Och storyn byter riktning så ofta och så överraskande att till och med jag sitter och säger "wow!" när det smäller och pangar. (Jag brukar inte gilla action med koreograferade explosioner).

Så. Mitt betyg är:
Fem jokrar.
God damn.

en idol

Man blir lite lycklig av Max Raabe och hans konst att göra "gammal underhållning" nutida.
Hela texten till denna fantastiska hitlåt lyder så här:

"Mein kleiner grüner Kaktus"

Blumen im Garten, so zwanzig Arten,
von Rosen, Tulpen und Narzissen,
leisten sich heute die kleinsten Leute,
das will ich alles gar nicht wissen.

Mein kleiner grüner Kaktus steht draußen am Balkon,
hollari, hollari, hollaro.
Was brauch ich rote Rosen, was brauch ich roten Mohn,
hollari, hollari, hollaro.
Und wenn ein Bösewicht was Ungezognes spricht,
dann hol ich meinen Kaktus und der sticht, sticht, sticht.
Mein kleiner grüner Kaktus steht draußen am Balkon,
hollari, hollari, hollaro.

Heute um viere klopft's an die Türe.
Nanu, Besuch so früh am Tage?
Es war Herr Krause vom Nachbarhause,
der sagt: "Verzeih'n sie, wenn ich frage,"
sie hab'n doch einen Kaktus, da draußen am Balkon,
der fiel soeben runter, was halten sie davon?
Er fiel mir auf's Gesicht, ob's glauben oder nicht,
nun weiß ich, daß ihr kleiner grüner Kaktus sticht.
Bewahr'n sie ihren Kaktus gefälligst anderswo,
hollari, hollari, hollaro.

vad fick du i julklapp?

Årets julklappsutdelning var en magisk fest. Jag fick så mycket omtanke och glädje att jag var alldeles varm inombords - och det berodde inte bara på att det var tänt i kakelugnen.
Den här korgen fick jag av "svärföräldrarna":

Va? VA? Garnet heter Bris från Gjestal och är 50% ull, 50% soya. Femton nystan! Wow... Nu återstår bara att välja mönster till den fantastiska tröja detta ska få bli. Men glädjen tog liksom inte slut. Av världens bästa mamma fick jag presentkort på spa, fyra fantastiska muggar som passar ihop med älsklings favoritmugg och Jan Lööf-samlingen som jag önskat mig. Mamma är bäst.
Älskling är också underbar och alla paket från honom var alldeles sprängfyllda med kärlek. Jag fick inte bara en almanacka med Terry Pratchett-tema, JK Rowlings nya (The Tales of Beedle the Bard) och Munchkinspelet jag önskat mig... Älskade älskling hade också brytt sig om att spara min önskan om stickböcker och köpte "Knitting Beyond the Edge" åt mig!
Lycka.
Jag känner mig verkligen älskad!

Med på julafton var även älsklings mormor, som är en fena på att packa ihop en massa små paket inuti större paket, och vi hade evinnerligt skojigt åt att bland annat packa upp en kylväska som i sin tur innehöll allt från strumpor och kakor, till salladsbestick och en marsipangris.

Men vet ni vad?
Det häftigaste var trots allt det här inte vad jag fick, utan hur glada särskilt två personer blev åt det de fick av mig.
Mamma fick mössan jag gjorde, och hon blev jätteglad. Titta vad fint den passar henne:


Längst upp fick blommorna bli röda. Det blev en väldigt mammig och fin mössa.
Svärmor fick en sjal, som jag specialanpassat till henne och till att det var en julklapp. Den är stor och den är varm. Garnet är Karisma Classic och mönstret heter Gail. Svärmor ville inte vara med på foto på bloggen, så hon fick vända ryggen till, och titta bara på sjalen är ni snälla...

god jul

Hjortarna betar utanför fönstret. Hunden snarkar i en fåtölj. Sambo gäspar och svärmor dukar bordet. Jag njuter av tystnaden och av lugnet.
Det enda som saknas är ett mjukt vitt täcke av snö. Det vita täcket här är dimma. Mjuk och vit smyger den runt huset. Men den är ändå inte snö. Jag ser fram emot julklappsöppningen, mest på grund av en viss klapp jag ger bort. Den ska visas upp här på bild så småningom. Hoppas jag hinner med att ha kameran framme för att fånga leendet på mottagaren när klappen öppnas...

God jul på er alla!

julshopping

Det var kanske inte det smartaste jag gjort när jag gav mig av till köpcentret lördagen innan julafton, men nu blev det så.

Jag blir alldeles fascinerad av hur "folk" kan bete sig. Sambo sade nån gång att "folk" är verkligen dumma, medan individer kan vara hur trevliga som helst, och ibland ger jag honom verkligen rätt i det. När man kan försvinna i en anonym massa verkar några tycka att det är helt okej att bete sig hur som helst.

Parkeringsplatsen var första eldprovet. Folk backade, tutade, blinkade och hutade åt varandra på ett sätt som jag trodde man bara såg på film. Grekisk film. Från Aten. I rusningstid.
Dessutom är det spännande att se hur folk tror sig vara osynliga när de sitter i bilen. I och med att trafiken stod i det närmaste stilla på parkeringen, hann man få ögonkontakt med ganska många av medtrafikanterna. På de nära 15 minuter det tog mig att parkera hann jag se en donna i rosa äta upp sin snorkråka, en äldre herre sjunga med till bilradions julmusik (som hördes utanför bilen. Hög volym.) - O Helga Natt på dig själv du... - en dam som var nära nervsammanbrott och koncentrerade sig på att andas (iiiiiin...uuuuuut....iiiiin....), och många suckande, arga, uppgivna, pustande andra.
Väl inne i en av butikerna såg jag två mammor hålla i samma Xbox-spel och "lugnt och sansat" förklara för varandra att båda faktiskt hittat det först. Jag stannade inte länge nog för att se om det blev slagsmål. Köerna ringlade sig så långa att jag gav upp en julklappsidé helt och drog vidare till nästa affär illa kvickt.
Utanför provrummen på Hennes & Mauritz satt två bebisar i varsin barnvagn och skrek i högan sky. Kära nån. Jag får skylla mig själv för att jag utsatte mig för det här just den här dagen, men vad har en bebis gjort för ont för att behöva vänta utanför ett provrum lördagen innan jul?

När jag väl kom in på ICA kändes det lite bättre. Folket här inne var på en annan sorts shopping. Här jämfördes priser på inlagd sill och prinskorv. Här staplades Aladdin-askar och här blippades det glöggflaskor. Men vad är det för fel på folk ibland? Jag fick höra en liten, tonårig ICA-medarbetare bli utskälld för att det var slut på saffran... Sedan när har extrahjälpspersonalen något med det att göra? Jag fick höra att det faktiskt var skamligt att de inte kunde ha alla kassor öppna en sådan här dag... En kassa var trasig. De övriga femtifjorton var öppna. Kära lilla damen - håll tyst. Och det var inte många som kunde hålla tyst om hur långa köer de tvingades stå i. Hujedamej en sån tragedi. Ni är på ICA lördagen innan julafton. Vad hade ni förväntat er?

Nu är jag den första att erkänna att mitt tålamod också började tryta. Den första att hålla med om att det var skitjobbigt att gå och handla idag. Men uppriktigt sagt kära medmänniskor - Jag förväntade mig inget annat. Beger man sig till ett köpcentrum lördagen innan julafton, och tror att det ska vara en lugn och mysig julstämningshöjare att strosa runt och välja julklappar i godan ro, så tror man fel. Jättefel.

Nu, efter shoppingen, så sänker sig julefriden här. Vi har slagit in paket, fått mysigt besök en stund och druckit must, och får jag bara stå i en varm dusch en stund nu, så är det dags att slumra sen. Natti natti allihopa!

Lucia

Sambo jobbar. Hunden sover. Pepparkakorna svalnar.
I doft av nybakat strosar jag runt i lägenheten och plockar lite, stickar lite, myser lite, nynnar lite och har en väldigt mysig Lucia-dag. Kunde ha gått på partaj ikväll, men jag stannar hemma och myser vidare. Precis vad jag behöver.

Pepparkaksformarna får mig att pipa av lycka när jag plockar fram dem ur skåpet. En blandning av nya skojiga, och gamla fyllda med minnen. Farmors julbockar och grisar blir utan kristyr numera, för det skulle aldrig bli lika bra som hennes. Dessutom är degen egentligen fel för att göra farmor-kakor... Undrar om jag kan göra hennes peppisar nästa år, om det är rätt recept som finns i pärmen jag fick. annars är de för evigt ett minne. Men formarna finns kvar.
Och nu doftar det pepparkakor i hela Hemmet.

mitt nya jag

Senaste månaden har det hänt en del...
Ny frisyr. Ny färg. Nya glasögon. Månadslön. Lugn.

brev till Dova från Rolff

Hej Dova,

Hoppas du har det bra. Jag har det bra. Jag bor med Tobbe och Lisa nu och de är snälla mot mig. Jag har fått ett eget hörn i deras lyxiga soffa, och där kurar jag gärna ihop mig på min gröna filt, med huvudet på min fluffiga, randiga kudde.
Jag lär mig saker varje dag, och även om husse och matte kan vara stränga ibland, så vet jag att det är för mitt eget bästa. Jag blir inte riktigt lika stressad längre om jag inte förstår saker direkt, för jag vet att de kommer att försöka visa mig. De verkar ha koll.

Varje dag går vi på promenader i området där vi bor. Det är väl inte jättekul att gå i koppel hela tiden, och jag protesterar fortfarande ibland genom att gå dit jag vill, men egentligen har jag börjat lära mig att det inte är någon idé. Faktum är att ibland är det riktigt skönt att bara följa med och låta husse eller matte bestämma vilken väg, vilken fart… ja, allting.

De kallar mig Rolff nu för tiden, och jag känner mig riktigt okej med det namnet. Jag kan ju nästan säga det själv till och med. Matte säger att det låter som om jag säger ”Rolff” när jag nyser. Det var lite konstigt från början när de kallade mig Rolff, men eftersom jag fick godis när de ropade Rolff efter mig, var det inte svårt att börja lystra till det nya namnet.

De duschar mig ibland. Det är jätteäckligt, och jag protesterar så gott jag kan. Men eftersom de inte ger sig förrän jag är helt blöt och inlöddrad så brukar jag numera mest stå ut tills det är över, och sen blir det ju desto mysigare att bli torkad med den stora handduken efteråt i stället.

Matte säger att hon ska gå på kurs med mig, så att jag kan få lite skolkamrater. Jag har fått hälsa på några tjejhundar som vi bor granne med, men matte är rädd att jag är för mycket bråkstake för att få hälsa på killarna. Därför behöver jag gå i skolan och lära mig vara snäll mot killar också säger matte. Så jag blir en riktig ”jänntleman” (Vet du vad det är?) säger hon. Det ska bli roligt.
Ingen av granntjejerna är som du Dova förstås, men det finns ett par tikar som verkar rätt schyssta.

Ibland åker vi upp till Gamlegården (Du vet där vi var med Pernilla) och där får jag träffa Kajsa och springa lös i skogen. Det är riktigt, riktigt roligt. För att komma dit måste man åka bil jättelångt, men jag har övat, och nu är jag inte ett dugg nervös för att åka bil. Jag kan till och med somna på mattes fötter medan vi åker. Det skumpar lite och jag hatar farthinder, men det går ganska bra ändå.

Jag hatar fortfarande att vara ensam, så när husse eller matte är hemma ser jag till att de är med mig hela tiden. De har inte en chans att komma undan. Det bästa är när de sitter bredvid min filt i soffan, för då kan man få somna i deras knä medan de kliar på mig och det är nog det bästa jag vet…
Det är inte så mycket jag behöver vara ensam, för de gör så gott de kan för att jag ska slippa bli så nervös, men ibland försvinner de ett tag. Jag tror fortfarande att de ska lämna mig för evigt och att jag ska behöva flytta igen, så jag blir fortfarande lite galen av glädje när de kommer hem igen. Det tar nog ett tag innan jag slutar vara så rädd för just ensamhet tyvärr.

Du vet hur tvåbeningarna alltid säger ord ett i taget när de pratar med oss? Jag tror jag har börjat förstå några av orden. ”Sitt” kunde jag redan – det betyder att de vill att jag ska nudda marken med rumpan. Ibland säger Matte ”sitt – stanna” och då ska jag ha rumpan i backen en lite längre stund. En gång sa husse ”Sitt!” flera gånger i rad, men just då tittade jag på en tik som gick förbi, så jag brydde mig inte om honom. Då blev husse arg och ropade ”men plantera arslet!” och det förstod jag inte alls, men jag gissade att det var lite som ”sitt”, så jag satte mig.

Nu vet jag även vad ”Ligg” betyder. Jag hade mina aningar redan innan, men nu är jag helt säker. Dessutom har matte lärt mig att rulla över på rygg när hon säger ”rulla”. Det är rätt smart av henne, för hon leker den leken med mig när vi kommer in från promenader i regnet, och sen torkar hon mig på magen med handduken och det är jättemysigt.
De är ganska smarta, för medan de visar och förklarar vad man ska göra när de pratar med en så får jag godis. Ja, jag vet – jag är så lättköpt, men det är så himla gott med godis att det är värt att bli lurad för. Jag kanske lär mig nåt mer av bara farten, bara för att de viftar med de där små godisarna…

Nu vattnas det i munnen på mig, så jag går och dricker vatten i stället!

Vi hörs Dova!
stor slick-puss från Rolff

Nu börjar det!

Jag har fått en nyckel till ett rum. I rummet står mitt skrivbord. Jag har fått ett skrivbord. På skrivbordet står en dator. För att kunna använda datorn har jag fått inloggningsuppgifter, en ny mailadress och ett skrivarkonto. Jag har fått skriva min namnteckning längst ned på viktiga papper. Papper som säger att jag har en plats att vara på i fem år framåt. Papper som säger att det kommer att betalas ut pengar till mig varje månad. I fem år. (Hör ni ända därifrån hur jag andas ut av lättnad över det?) Jag har fått passerkort som gör att jag kommer in överallt. Bland annat får jag komma in i personalrummet. Där får jag ta kaffe ur maskinen. Det är inte särskilt gott kaffe, men det får mig ändå att le.

Allt det här betyder att jag hör hemma någonstans. Jag behöver inte knacka på, be om ursäkt, komma och störa... Jag ska vara där. Där ska jag läsa om mitt favoritämne. Där ska jag lära mig mer. Där ska jag lära andra om mitt sätt att se världen. Där ska jag lära mig om hur min värld fungerar, kan fungera, ska fungera.

Jag har inte varit så här inspirerad av någonting på länge.

advent

Vänta lite...

Första advent. Infaller. Fyra. Helger. Före. Julafton.

Inte. Än!



Massor av människor har redan börjat sätta upp stjärnor och ljusstakar. Vad är det frågan om? När blev det advent bara för att vädret började bli kallt? Nog för att julskyltningen börjar tidigare än vanligt varje år, men måste vi börja tänja på självaste högtiden?

Advent är något av det mysigaste jag vet. Jag har egna tradtioner kring advent. Jag längtar efter att tända ljusen. Att folk börjar tända stjärnorna för tidigt, är för mig som om de hade börjat öppna julklapparna redan.
Släck stjärnorna. Släck ljusen. Återkom till helgen. På söndag ska i alla fall jag adventsmys-pynta!

Bra saker.

Idag blir det två inlägg. Det första handlar bara om bra saker.
Bra saker är:

- underbara vänner på underbar fest! TACK alla som var där för i lördags! Det var en magisk kväll, och jag vill att ni ska veta att jag menar det när jag säger: Tack för att just DU var där! Just DU! Och det säger jag till varenda gäst. Extra jättefantastiskt magiskt var det att väldigt speciella vännen Karin kunde vara där, och att Anna åkte hit... och att alla andra var där också. Bästa kvällen på mycket, mycket länge.

- att jag börjar jobba på måndag. Med forskning. På mitt ämne. Med månadslön. I fem år framåt.

- en vovve som vill ligga nära nära, gosa massor, lära sig saker, busa, gosa lite mer och som bara älskar oss, och som vi bara älskar!

- sambo som älskar, älskas, ställer upp, finns där och bara är den han är. Älskar dig.

- att livet börjar kännas på rätt spår. Ett steg i taget, men plötsligt i quickstep i stället för slow fox... så att säga.

Jag har svårt att formulera allt det bra i löpande, välformulerad text, så ni fick en lista i stället.

På torsdag fyller jag 30 år. Jag tycker livet kom ikapp mig ganska bra så här de sista veckorna.
Förresten jobbar sambo på torsdag och det gör inte jag, så om någon vill fira mig med en shoppingrunda, en lunch, en fika eller nåt annat sällskapligt, så är det precis vad födelsedagsbarnet önskar sig.

Det funkade!

TACK alla som hållit tummar, bett och hoppats för mig! Det fungerade!
Mer uppdatering kommer när jag lugnat mig, ätit middag och slutat dansa!

Senare:

Jag har lugnat mig lite, men det är nog bara tillfälligt. Jag har blivit antagen till en doktorandtjänst på Chalmers Arkitektur! SÅ häftigt är det! Detta betyder fast inkomst i fem år. Det betyder att jag får pyssla med det jag helst vill. Det betyder... massor!

Det känns som ett jättekliv framåt, och som precis det jag gått och hoppats på så länge!

Tack igen, för hållna tummar, böner, önskningar och snälla tankar!
HURRA!

ett litet tag till

Förlåt om det börjar ömma i era hållna tummar, men det jag väntar besked om dröjer tydligen en dag till.

Jättestort TACK till alla som hoppas för min skull!

kan jag få be om en tjänst?

Jag kan inte avslöja om vad, men jag behöver varenda uns av vidskeplig tur, lycka och positiv energi idag.
Kan jag få be er alla att hålla en tumme för mig idag. Om utifall det hjälper...

Jag avslöjar efteråt om det gick vägen.

röda skor

I för tidig fölsepresent fick jag mina drömkängor! Titta så fina!

Fortsättning följer...

Det känns så. Jag väntar på besked. Det kan betyda stora förändringar. Jag försöker vara här och nu, men är fortfarande i väntan på.

Här och nu är ganska bra trots väntan och osäkerhet. Här och nu är vovvenäsa i knät. Här och nu är kärlek och trygghet, lite stickning, lite god bok, lite god mat. Stundande högtidsdag. Fest snart. Vänner. Här och nu är koppelträning och tuggben, julklappar, garn och önskelista. Här och nu är mitt liv... i väntan på ännu mer.

Och alla stickningar just nu är hemliga, så jag har inte ens några smaskiga stickningsbilder att bjuda på.

höst

Hundpromenader gör att man ser kylan komma på ett nytt sätt. Frost i gräset på morgonen. Rykande hundbajs. Löv som hade så förunderlig röd färg igår är brun sörja idag. Regn. Snörvel i näsan. Röda kinder. Våta tassar. Och enligt den lilla vovvenäsan är allt fullt av dofter. Ruttnande löv, våt jord, leriga gräsmattor. Allt är mumma för en nyfiken nos.
Vi kommer in. Krypa ihop på soffan. Vovve kryper nära, värma sig, snarka med nosen i knät, utbyte av värme.

För ett år sedan hade jag beskrivit hösten med stora koppar te och fler stickningsprojekt. I år ser jag hösten komma med vovvenäsan i lövhögarna.

hej föräldrar

...i Högsbohöjd.

Ni kan tacka mig senare, men jag har just ringt polisen åt er, då jag såg lördagens leverans langningssprit lämnas över till era fjortonåringar på Fyrktorget. Polisen patrullerar säkert här om en timme eller så när de har tid eftersom jag ringde, men tyvärr har bilen med skitstövlar redan åkt.

kasta ankar

Jag gör det bannemej jefvligt bra.

Ja, jag har rätt utbildning för jobbet, men igår fick jag ännu lite bekräftelse på att jag funkar som guide, som inspiratör, som föreläsare. Två timmar innan ett event skulle starta fick jag frågan om jag kunde vinkla lite till "tema bärkraft och miljötänk" under min 25 min långa guidning. "Visst" sa jag och sprang till utställningen för att leta hållpunkter, stolpar, upplägg.
Två timmar och 25 minuter senare tog en dam min hand och sa "Tack. Miljöföreläsningar brukar alltid vara så förmanande, men det här var ren inspiration. Du kan dina saker du!"

Jag får ofta beröm för just mina guidningar och föreläsningar, men ibland hör jag dem mer än vanligt. Ibland tänker jag verkligen att "Ja, jag kan ju det här!"

Men jag väntar fortfarande på att få vara så här bra, någonstans där det betalar hyran varje månad utan att jag ska behöva oroa mig så mycket. Jag väntar fortfarande/ återigen på besked. Att vara så här mitt emellan, i väntan på, i limbo... det är verkligen inte min plats.

Nån som är intresserad av etablera en påläst, inspirerande, glad arkitekt med en Chalmers-examen och 4 års erfarenhet av eget företagande, på en säker och lugn plats i livet?

Det händer inte så mycket just nu. Inte i mitt liv. Det händer massor i andras.
Jag väntar på besked om mitt. Oroar mig lite. Tittar på vad andra gör och skakar lite på huvudet. Har det ganska bra på många sätt, lite osäkert och jobbigt på andra.

Jag stickar några maskor, går en promenad med vovven, läser lite, jobbar lite, oroar mig lite...
Det är inte så mycket att skriva om.
Det blir bara en bild på en mycket lycklig hund på skogspromenad.

lite stickning

Tänka sig, jag stickar ibland också!
Nu håller det på att bli en Selbu-mössa till mig själv i grönt. Den kommer att matcha fint till mörkgrön kappa och tegelröd sjal i vinter. Funderar på att göra de små blommorna i sista raden blommor tegelröda som sjalen, bara för att jag kan. Vad tycker ni?

Garn: Hifa och Visjö.

lite enkelspårigt...

...men det får ni ha överseende med. Han är ju alldeles NY!

Rolff

Välkommen hem!
Nu har Rolff flyttat in.

rita och skriva

Jag saknar en del av mitt skrivande och tecknande. Allt känns så stort och ödesdigert hela tiden. Varenda skiss, varenda text ska ha potentialen att förändra mitt liv, och det kan ju aldrig några små klottrade gubbar leva upp till...
Nej, så kan jag ju inte tänka, men det är ändå på den skalan min besvikelse ligger varje gång jag trycker ner backspace-tangenten, eller plockar fram suddgummit.
Jag skriver för jobbet, jag sitter vid datorn och får i bästa fall nåt vettigt gjort, men jag saknar de där korta små stunderna då jag hämtade kraft i en snabbt skissad idé, några rader om vädret, en idé till ett mönster. Vissa behöver powernaps. Jag behöver powerklotter.

Det är dags att börja klottra igen. Med både linjer och bokstäver... och garn!
Jag ska bara duscha först.

loop

Hjälp... Jag kan inte sluta spela!

Två saker

1. Hellboy är en film med fina steampunkdetaljer och vackra, fantasifulla väsen, men också med fåniga kostym-gummihandskar à la Startrek 1968. Storyn får 12åriga pojkar (som biosalongen är fylld med) att skrika "In your face!" och mig att sucka lite trött.
Jag blir nästan lite ledsen av dåliga filmer. Se Tropic Thunder i stället. Den hade jag inga förväntningar på alls, men den var bra (trots Ben Stiller). Jag brukar inte gilla uppenbar humor, men när den är uppenbart rolig har jag inget emot den. Dessutom säger filmen nåt mer den här gången än "sex, ramla på rumpan, folk som skäms och svordomar är så kuuuuul". Och Robert Downey Jr är fantastisk.

2. Imorgon. Flyttar. Tassarna. In.

(Titeln på dagens bloginlägg har jag snott från mitt favorit-sms, som jag läser när jag behöver ett leende. Det lyder: "Två saker som är bra: Du och att jag är massa kär i dig")

PS: Bilden är tagen ur regissören Guillermo del Toros skissbok för Hellboy-filmen. Fyra sidor finns online, och nu vill jag teckna igen, så tack för inspirationen!

tassande

I allt jobbigt och ångestfyllt jag går och bär på just nu, i jakt på lösningar, är det skönt när något helt annat händer. Idag fick vi reda på att en glad nyhet tassar in i våra liv på måndag. Det här blir spännande!

Dödskogen

När jag nu ändå håller på att tipsa om saker så kan jag även skvallra om att jag och Sambo fastnat i Deadwood - en western-serie. Men det är inte bara pang-pang.

Till att börja med är Deadwood en mycket märklig övning i det engelska språket...
Dels är det en orgie i svordomar och könsord, dels är det de mest invecklat formulerade dialoger du någonsin hört!
Sedan är det väl en märklig skildring av människans natur - ett guldgrävarläger med två saloons, där rykten och information, horor, sprit och spel är de största handelsvarorna. Det är ingen vacker bild av människan man får, men det är på något sätt ändå vackra personskildringar.

Precis som med boken jag just tipsade om är det inte våldet eller hemskheterna som får mig att vilja se "bara ett avsnitt till" hela tiden - det är människorna jag lär känna på vägen.

ni-na-ni-na-ni-nah-nah...

boi-oi-oing:

dagens boktips:

Men jag ska inte tipsa om en bok om Fanny och Morfar som i klippet - men visst har ni saknat det där introt?

Jag läser bra böcker, och bra böcker gör mig glad. Den senaste trilogin, där jag nu är halvvägs in i sista delen, har jag slukat, och det var lite oväntat. Blodiga slag, blanka vapen, tortyr och fruktansvärda ting, i en påhittad hård värld borde inte vara min kopp te. Och den kanske inte är allas favorit, men jag är fast.

Joe Abercrombie har skrivit trilogin The First Law. Bok ett heter The Blade Itself, bok två Before They Are Hanged och nummer tre heter the Last Argument of Kings. Spring och köp!

För det är inte de blodiga slagen eller den lilla magi som en och annan ynka trollkarl slänger ur sig som är bokens behållning - det är personerna, språket, vändningarna och hur historien hela tiden berättas i mellanrummet mellan olika levnadsöden.
Språket ändrar karaktär beroende på vem eller vad det handlar om. Det är som om tonen i språket är trilogins egen filmmusik. Man känner av i varenda komma när det börjar bli spännande. Ingen är god eller ond - alla har vi våra mörka sidor...

Det är nog inte böcker för vem som helst, men tycker ni att omslaget är snyggt, och vill lära känna påhittat folk i påhittade länder så har ni en hel skara nya vänner (och ovänner) att träffa på i de här böckerna.

Förresten - visste ni att det var den här låten som nynnades i signaturen till det klassiska Boktipset?

host

Det låter som om jag bara klagar, men en del går ju faktiskt framåt också.
Jag tror nånstans att det kommer att lösa sig med allting, och att våga tro det gör stor skillnad mot för sist det sket sig.

Just nu hostar jag mest.

Klockan är snart två på natten och jag sitter uppe för det är allt jag kan. Lägger jag mig ner kan jag inte kontrollera hostreflexen. Sen hostar jag tills det gör ont.
Senaste taktiken är alltså att vänta ut total utmattning, sittande. Igår natt sov jag sittande i soffan. I natt är mamma på besök så soffan är upptagen. Ergo - nattligt bloggande.

Sambo har tyckt synd om och brytt sig om idag så att han får stor guldstjärna i kanten. I kylen ligger en chokladkaka och väntar på att jag ska bli någotsånär slemfri. Tack älskling.

Imorgon ska jag vara frisk nog att bli glad av att vännerna E och E har lovat att ta hand om mig med lite lyx. Ni är guld. Snacka om tajming liksom.

Sen har jag, när jag legat vaken och hostat, kommit på en ny stickidé... Den här kan bli riktigt Bra, så håll tummarna.

gåtan

Vad är det som blir större ju mer man tar bort?
Svar: ett hål

Den här veckan påminns jag om gammal sorg, blandar den med ny sorg och fortsätter bygga på i ett hål av oro som gnager i maggropen. Även små saker som dyker upp naggar i kanten på det befintliga hålet, och även småsorger påminner om avgrunden.

Det är lite jobbigt nu. Jag sitter lite fast. Hur gärna jag än skulle vilja så kan jag inte betala hyran i ryggdunkar och komplimanger. Hur mycket de än berättar för mig hur bra jag är, räcker det inte för att överleva när plånboken är tom.
Jag letar trygghet. Det känns som om det är nära. Det känns som om jag vet vad jag är värd, vilket bara gör det än mer frustrerande att just nu inte få nåt för mödan.

Samtidigt rusar världen omkring mig. Många som lever livet som allra mest intensivt, medan det känns som om jag bara ligger i dragläge och väntar på att få släppa på bromsen...
Vänner blir föräldrar, vänner skaffar hus, vänner har fått nytt jobb...
Och det är jobbigt att ha sån bergochdalbana i maggropen, för det har varit så mycket glädje på sistone, men för andras skull. Andras glädje, egen sorg. Och det är klart att det är jobbigt i längden.

Men några bitar har ju fallit på plats trots allt, och jag kan ta spjärn i en trygghet som saknades förra gången världen höll på att rämna. Kanske är det just därför jag verkligen tror att det kommer att ordna sig, även om jag just nu har lite svårt att se hur.

Ett steg i taget, eller hur?

duktig

Så. Nu har jag Äntligen täppt till det lilla, lilla slarvfelet i diagrammet till Vikingúr Vantúr. Dessutom har jag skickat iväg fyra viktiga mail, svarat på en viktig fråga och lagt upp det senaste lilla, lilla projektet på Ravelry.
Frågan är om jag är så på gång idag att jag kanske sätter mig och målar lite?
Det skulle jag må bra av.
Men först - plocka ur diskmaskinen.

en fråga

Det har just varit OS och jag tänker därför ställa en fråga om OS, som egentligen handlar om mitt eget liv. En sån där metafor för livet-grej:

Vad är värst?
Att stå vid startlinjen och veta att man med säkerhet inte kommer att vinna, men att man är minst lika bra som de flesta andra tävlande och sluta på 37e plats av 67 startande, eller att verkligen tro att man har guldet i sin hand, men i slutändan komma fyra?

Eva utmanar...

...så jag får väl ta mig i kragen och svara:

Fem saker som finns på min ATT göra idag lista:

Umgås med min far som är på besök
Jobba en timme (Ja, det är söndag, men en text måte skrivas ändå)
Boka tvättid
Sakna sambon som jobbar
Gå en promenad

Vad gjorde du för 10 år sedan?
Gick första veckorna på Chalmers Arkitektur

Ställen jag bott på:
Järfälla, Härnösand, Göteborg, Mölndal, Göteborg
(Och en långsommar i Frankrike som nästan inte räknas)

Fem saker jag skulle göra om jag vore biljonär:
Bygga hus
Köpa hund
Resa till Rom, Peking, Borneo, Madagaskar, Galapagos, Machu Pichu... och resten av världen.
Ge bort en massa
Spara en massa

Regler: Svara på alla frågor. Välj ut 6 personer och utmana dem i deras bloggar! Meddela personen du blev utmanad av när du genomfört Lycka till!
Men här tänker jag bryta mot reglerna och säga att - om ni behöver ett tidsfördriv några minuter, så gör det här om du vill!

Färdig!

Jag är klar! Det känns helt otroligt att se den passa på min ståtlige karl! (190 cm lång med breda axlar... När man räknar garnnystan heter storleken "ståtlig")

Det här flätmönstret kommer jag nog att återanvända, för det är roligt, annorlunda och så himla fint!
Garnet är tvåtrådig ull, och tröjan behöver lite varm ånga och lite småfix innan allt är så fint det kan bli, men jag är redan alldeles tokigt nöjd!

söndag eftermiddag

... blev en trevlig tillställning där besöken blev något överlappande.

Tack Mia, Sandy, Rebecca, Mike, Tina och Emelie för att ni förgyllde min söndag! Tobbe blev pysselsugen och hade riktigt roligt, så trött han var och jag kom en bra bit på min andra OS-ärm.

Det här tänker jag göra om! Om ni är sticksugna får ni gärna kolla om det finns plats i min soffa! Jag vågar lova att ni alltid är välkomna i mån av tid!

present

Jag öppnade frysen för att ta ut fisken som skulle tinas.
Det här är vad som mötte mig:

Är han inte söt så säg?

(Det är en expansion - extra kort - till ett av mina favoritspel Munchkin som jag har önskat mig!)

hemma igen

...efter en vecka i hemtrakterna. Det betyder Västernorrland och Härnösand.

Vi har haft en veckas semester fylld med både måsten och nöjen. Släkt som ska hälsas på, kramar som ska delas ut, middagar som ska ätas, kaffe som ska drickas...
Vi har haft det hur bra som helst.
Bensinen är dyr och Höga Kusten är vacker.

Viktigaste resmålet för sambon var nog varken min söta mormor eller mina barndomskvarter. Det var Hemsö Fästning - utposten mot öster. Ett svenskt, topphemligt underjordiskt fort från Kalla Krigets dagar. Sambon är lite pang-pang-tokig och var lycklig som en femåring på julafton när han gick omkring i de underjordiska gångarna. Fästningen är nu byggnadsminnesmärkt och öppen för guidade turer. Det är en märklig men fascinerande anläggning, även för en fredlig liten typ som jag.

OS har startat och OS-stickningen är på gång. Sveriges radio P4 ringde och ville att jag skulle prata om OS-stickning i radio, men vi lyckades ringa om varandra så nu blir det nog inget. Det skulle ju ha varit imorgon, måndag. Nåja, kul att de frågade i alla fall.
Jag stickar ärmar till en tröja som OS-projekt. Det är ärmarna till Durrow vi pratar om, så jag har inte gjort det helt enkelt för mig. Nåja, nästan halva första är stickad efter en intensiv stickafton idag.


Igår var det kräftskiva i goda vänners lag och i fredags träffade vi min persiska bonusfamilj i Uppsala. Jag är fortfarande mätt efter all god mat.
Att träffa bonusfamiljen igen var lika känslofyllt som alltid. Vi har en slags familje-magi som är svår att beskriva, även om vi ses så förtvivlat sällan.
Återigen lovade vi bättring på den fronten, och jag hoppas verkligen vi får ses snart igen.

Det hände mer på semestern, det händer mer här hemma, men allt knappas tyvärr inte in här. Det är läggdags. Det känns i hela kroppen.

en historisk dag

Liten kusin är hos mig den här veckan, men om han skulle veta att jag kallar honom det skulle han gnälla högljutt. Tio år är ju inte litet. Eller hur?
Hur som helst tog vi med honom till Bohus Fästning i lördags där det hölls medeltidsfest. Vilken dag det blev!

Till att börja med måste jag erkänna mig besegrad - Det är roligt att sy. Jag trodde verkligen aldrig jag skulle skriva de orden i följd, men efter att ha fått experthjälp med att sy min underklänning, så kunde jag inte hålla fingrarna i styr och sydde en överklänning av bara farten. Och jag vill ha mer! Jag har sedan i lördags både sytt dit ett band och broderat (!) på denna röda klänning, som jag Sytt Själv.
(Det här är stort för mig. Om ni påminner mig så lovar jag att berätta sagan om häxan och symaskinen en annan gång - den handlar om skolans textilslöjd och mina erfarenheter av den)
Jag sydde även en egen grå struthätta, men det slutade med att jag lånade en senapsgul i stället och så fick kusinen bära min.
Visst är vi fina?

Och ja, det är ett par handbojor jag håller i händerna.

Det var hur som helst en magisk dag! Vilken tur att jag inte är rik, för då hade jag varit fattig nu... Så mycket spännen, väskor, smycken, tyger... det fanns att köpa. Jag köpte mig en väska, som sedan pojkvännen kopierade i läder när vi kom hem, så det verkar ha varit ett bra köp jag gjorde. Vi tillverkar fler...

Kusinen fick mig att lova att vi ska försöka komma tillbaka nästa år - och vore det inte för regnskurarna så hade dagen varit i det närmaste perfekt.
Extra bra blev den av att jag helt slapp se dagen genom ett kameraobjektiv, eftersom min käre svåger (pojkväns bror, så att ingen tror att jag gått och gift mig hux flux) fotograferade hela tillställningen, och även tog bilderna ni ser här. Tack för det!

Så, nu är jag helt såld på medeltid (igen), har börjat sy, var i en garnaffär idag och köpte en docka senapsgult brodyrgarn, men inga nystan till stickning (!?)...
Det är tur att jag ska få träffa Ida imorgon så kan hon stoppa lite räta maskor i huvudet på mig igen, annars vet man aldrig var det här slutar!

knäppt

Jag satte knappar i öronen och det blev faktiskt jättefint.
Någon har kallat mina smycken skitfula, men det struntar jag i, för när man är ute ur lägenheten under två timmar på en hel dag och man under dessa timmar får glada frågor och kommentarer från inte mindre än fem personer angående smycken man gjort själv - Då kan man bara vara glad. Smaken är som tur är som baken - delad.
Skitful kan du vara själv. Jag är bara knäpp.

en annan sorts sommar

Vi är av olika sort, vi människor. En del kategorier är enkla att definiera, andra mer luddiga i kanten. Sommarkategorierna är ganska tydliga. Det finns husvagnsägare och båtfolk, medeltidsentusiaster, charterturister och strandraggare... Ja, ni vet.

Igår blev jag erbjuden att se en repetitionsföreställning av "Hemlighuset" - en fars som spelas i sommar på Skårs Gård utanför Kungsbacka. En vän är med i ensemblen, så jag tänkte att varför inte? Alla behöver väl ett torsdagsäventyr ibland?

En utomhusscen, ett par hundra plaststolar på en stor gräsmatta, ett par barn i sommarkläder som brottades och fick gräsfläckar på allt det sommarvita, varma filtar i famnen på publik-tanter som varit med förr... Och så jag.
Det var ett sånt där sammanhang där jag liksom hälsade på i fel kategori. Man gör ju sånt ibland och jag är lika fascinerad varje gång.

På scenen var fasaden av en typisk svenskt villa uppbyggd. Stefan och Christer hade känt sig som hemma i scenografin. Gul panel, vita knutar, lite altanmöbler och en stor kista att ramla ner i. Här skulle det bli fars helt klart.
Plotten hade allt man kunde begära. Någon klädde ut sig och förväxlades med någon annan. Någon var kär och någon annan förbannad. Mannen i huset var alkoholiserad på det där tokroliga sättet och hans fru var bitter på det där tokroliga högljutt förbannade sättet. Någon ramlade varje gång han försökte sätta sig. Någon hade för små kläder på sig vilket blev precis så där tokroligt som det var tänkt. Mannen i huset hade gömt sprit på alla möjliga påhittiga ställen. Byxor var uppdragna till armhålorna med hängslen till, så där tokroligt som det bara kan vara i en fars...

Missförstå mig rätt - Jag hade roligt. Men det här brukar inte vara mitt sätt att ha roligt. Det hade alla komponenter jag hade förväntat mig. Tanterna med filtarna skrattade högt. Jag log.
Men framför allt trivdes jag på något sätt i "någon annans sommar". Jag såg framför mig att det är här är allsångsfolkets, farspublikens och glassförsäljarnas sommar. För fars på en utomhusscen är väldigt somrigt (särskilt när det börjar småregna, men spotlightsen fortfarande gör scenen solig).

Igår var jag på besök i en annan sorts sommar än den jag brukar vara i. Och den var trots smärtsamt uppenbara skämt ganska tokrolig.

ETSY

Jag har öppnat min etsy-shop!
Fler och roliga saker är på väg! Hurra, jag finns på etsy! Klicka på varorna för att komma vidare till butiken. Jag har till och med redan sålt en ko-brosch!
(Och för er som var på stickcafé med mig igår - Jag behåller grisbroschen till mig själv.)

fynd

Vi har brist på bokhyllor.

Det kommer vi nog alltid att ha. Man kan aldrig ha för mycket hyllor. Igår gjorde vi en räd till IKEA för att se vad vi har plats och råd med. På min önskelista stod en fullstor bokhylla samt glasdörrar till min garnhylla, även om jag visste att vi inte har råd med allt på en gång.

På vinst och förlust bläddrade vi bland kantstötta hyllplan och skåpsdörrar i fyndhörnan, då plötsligt ett ljus uppenbarade sig längst in i hörnet. Änglasång och harpor som spelar - Där stod två matchande glasdörrar till mitt garnskåp och kostade 99 respektive 50 kronor vardera. Inga sprickor i glaset alls, utan småskador i lacken - på insidan. Halleluja. (Att killen i kassan sen bara tog 50 kronor styck tänker jag inte heller gråta över)

Medan jag stod och jublade över vårt fynd gick en kille i personalen förbi. Han såg snäll ut så jag slängde ur mig:
"Du råkar inte ha en 80 centimeters Billy stående på lagret"
"Vilken färg?"
"Vit."
"Jodå, den fixar jag"

!!!

Skadad förpackning gjorde att hyllan kostade 180 kronor mindre än vanligt, så för ordinarie pris på en bokhylla fick vi liksom glasdörrarna på köpet.
Ja, jag är glad. Det saknas åtta skruvar för att kunna sätta upp dörrarna, men det ska fixas. Jag är glad ändå.

days of our lives

För några år sedan när jag var sjuk i några dagar tittade jag på såpan Days of Our Lives i min snoriga och febriga tristess. När man är sjuk är sådana såpor nämligen fantastiska eftersom de förklarar allt minst tre gånger, som dessutom händer i tre olika kameravinklar. Dessutom är det faktiskt svårt - även när man har feber - att glömma vilka de olika karaktärerna är eftersom de påminner en hela tiden med fraser som: "But John, ever since your wife Marlena died you have been so sad! Oh, dad what can I do to cheer you up?", "Oh, Belle, you're a good daughter but..." etc.
Herregud.
Men det blir än roligare om man sen inte är sjuk igen förrän året därpå och ser ett avsnitt igen - och ändå hänger med i plotten! Det händer verkligen allt och ingenting samtidigt i den här serien. Nu är jag i och för sig inte sjuk igen. Det är inte feber - det är varmt väder, men i alla fall så såg jag ett avsnitt igen idag. Det var ungefär ett år sen sist. Och nu har det hänt grejer vill jag lova!

En av huvudkaraktärerna Marlena har blivit dömd för att vara "the Salem killer" och mord på ca 10 andra av seriens mer välbekanta ansikten. Men det är inte så att de håller på att byta ut skådespelargänget - nej nej! De Trodde bara att de blev mördade. I själva verket blev de alla levande begravda och bortforslade till en tropisk ö, där något kriminellt master mind (Kanske Stefano! Fast han egentligen också ska vara död - sen ungefär ett år tillbaka) har byggt en exakt kopia av staden Salem. Och nu lever dessa "mordoffer" och deras "mördare" som inte alls hade dödat dem (hon var bara drogad) i denna parallella stad - medan deras anhöriga hemma i vanliga Salem får nys om konstiga ledtrådar som leder mot tropikerna...
Samtidigt i en annan del av storyn håller en tjej sin älskade fången i en bur i väntan på att han ska komma över sin riktiga kärlek och då förhoppningsvis falla för henne i stället...

Ni vet hur man ibland skrattar åt riktiga TV-såpor och hittar på vad de handlar om när man pratar om dem - så här: "Ungefär som i TV-såporna där mannen visar sig vara ens riktiga far som har barn med ens moster, och när allt kommer till kritan är man nog lite småkär i sin kusin... haha..." Sluta med det. De är värre.

Nån form av underhållning är det ju faktiskt, men jag tror de är som roligast när man tittar en gång om året. Annars kanske man vänjer sig, och det är säkert farligt.
- Don't worry Marlena! I'll come find you!

ny färg

Efter några om och men blev det så svordom fint!
Idag bytte vårt vardagsrum färg!

gris

Det nya spelet Spore är äntligen på g.
Redan nu kan man få tag på delen av spelet där man skapar tokiga varelser - creature creator. Jag har fastnat helt! Det är hur roligt som helst - att göra Flower Power-grisar till exempel:

Visst blev han söt?

vårt hemma

Två tandborstar i muggen. Fördubblad toapappersförbrukning. Hans kudde och min kudde. Dubbelsäng. Hans krigsfilmer i samma hylla som mina mer fredliga. Hans böcker pärm mot pärm med mina. Hans morgonrock omfamnar min där de hänger på samma krok. Hans mun mot min kaffekopp. Min mun mot hans ölglas. Vår kopp. Vårt ölglas. Två namn på dörrskylten. Stora skor och små skor på skohyllan. Hans rakvattensdoft i badrummet. Nya nycklar i knippan. Hans hemma är samma hemma som mitt hemma. Vårt hem.
Sambo. Det känns förbannat bra.

järnspikar och garntåtar!

Min pojkvän var med på ett stickcafé en gång för länge sen. Han kläckte då ur sig något jag många gånger citerat när vi pratar om män som stickar:

"Det här måste ju vara det manligaste som finns! Här sitter jag beväpnad med vassa spetsar, omgiven av kvinnor!"

Nu har jag vässat vapnen. En vän visade mig en present hon fått. "Måste ha!" sa Lisa, och beställde ett par till mig. Nu har jag fått hem dem - handsmidda stickor i järn!
De är väl så där halvbra att sticka på, ganska tunga och högljudda, men coolare stickor finns ju inte! Jag har planer för hur dessa ska få visa upp sig i vårt hem på vbästa sätt, så kommer du hit så lovar jag att du får prova att sticka med dem!

garnhylla

Jag håller på att uppfylla min dröm om Garnskåpet med stort G. Det är en garnhylla nu, men det ska få glasdörrar. Och det finns mer att packa upp, mer att sortera. Det är lycka det. Här är några glimtar ur mitt lilla 80 cm breda himmelrike:

fraggel-stickning

Doserna stickar!
Ni minns väl Fragglarna? Vid 3.40 in i klippet sjunger doserna om sin stickning:

Fast tyvärr kommer de på att de tycker bättre om att bygga än att sticka. Jag, som stickande arkitekt, önskar att de hade funnit ett sätt att njuta av både och...

Futuretopia

Vi har byggt en framtidsvärld!
Ja, det är faktiskt vad jag har hållit på med de senaste månaderna... Nu är vi alldeles färdiga (i uttryckets dubbla bemärkelse) och igår var vi med på lokalnyheterna i både SVT och TV4 (spola fram till 2.40)
Jag såg inte klok ut i mina fantastiska byxor i min roll som byggaren Bofors, men skoj hade vi och trötta är vi.

Får jag sova nu?

shopping

Jag surfar ibland runt på Etsy för inspiration och ha-begär.
Idag kunde jag inte låta bli att trycka på köp-knappen! titta vilka fina örhängen som är på väg hem till mig!

(Hade ni aldrig sett Etsy förut? Förlåt... Det kan vara så att jag just nu fick er att spendera en massa pengar ni hade tänkt att lägga på annat. Det är en fantastisk plats i sajberspejs det här!)

WWKIPD

Det var så lyckat igår! Tack allihopa som dök upp på Sticknick i Botaniska för årets upplaga av World Wide Knit In Public Day!
Folk stannade på 20 meters avstånd och tappade hakorna inför åsynen av 40talet glada stickerskor (och stickare! Hej Peter!) på gräsmattan. Vädret var växlande (mellan stekhett och svinkallt) men regnet höll sig borta. Även vädergudarna verkar gilla stickning!

Min kamera strejkar och jag kan varken visa er hur långt jag kom på min sjal eller hur det såg ut igår, för jag har inte kunnat ta några foton! (Om någon vill dela med sig så att jag kan lägga ett fint foto här blir jag jätteglad!) Men jag vet också att det dyker upp foton på andras bloggar under dagen idag...
Uppdatering: Jag har nu hittat bilder hos Lea, Karin och Anna och fler dyker säkert upp!

Mina avslutningsord idag handlar om Rowans Kid Silk Haze - garnet jag stickar min Seascape i:

Även sytråd kan vara fluffigt mjukt!

flyttad

Jag sitter i en ny, stor soffa - uppkrupen i hörnet med laptoppen i knät utan en aning om när jag kan lägga ut det här inlägget på bloggen. (NU kunde jag!) Jag har inget nät. (NU har jag!) Det är skrämmande hur beroende jag blivit. Varje dag i fem dagar har jag saknat det, även om jag inte för mitt liv kan lista ut när jag skulle ha hunnit sätta mig ner för att surfa. Det har minst sagt varit fullt upp.

Jag sitter nämligen i en ny, stor soffa – i vår nya lägenhet! Jag har blivit sambo. I en stor, liten fyra på ca 80 kvadratmeter. Allt är nytt, stökigt, spännande och fantastiskt! Mina garner, mina böcker och halva mitt liv ligger fortfarande i lådor men lite kommer fram, plockas upp, monteras ihop, planeras in varje dag – tillsammans. Det är så nytt och så hemvant samtidigt att det är rentav märkligt.
Det här kan nog bli alldeles, riktigt, väldigt, attans bra.

När lite mer kommer på plats kanske jag vågar visa er lite bilder.

i rätt riktning

Jag kan inte låta bli att tänka att detta är goda nyheter!
Ett steg i rätt riktning...
PunktSE läggs ner.

fred nu

En demonstration mot våldet hölls idag på Järntoget i Göteborg. Demonstranten verkade fredlig och avlägsnade sig självmant från platsen när upproret var över. Inga människor kom till skada och budskapet gick fram: Fred nu.