(Hej Lisa!)
Det började oskyldigt med en dröm om stickade plagg jag inte såg tjock ut i, om omtänksamma hemstickade julklappar och mjuka garner att klappa. Det gick fort utför. Och idag fick jag den slutgiltiga insikten. Jag kan inte förneka det längre. Jag är stickmissbrukare. Garnjunkie. Yarnaholic. Jag kan inte ljuga för mig själv eller er längre.
Jag är illa däran.
Idag arbetar jag hemifrån, och jag har kryp i kroppen av hur mycket jag har att både läsa och skriva, och jag känner att jag ligger efter. Så det låser sig. På det där sättet så att jag en gång i kvarten tar paus för att kolla Facebook, eller Ravelry, eller Google Reader... Bara en snabb titt, men ändå. Bakom mig ligger stickningen i korgen och lockar, men jag har lyckats hålla mig idag. Utom på lunchen, då jag tittandes på klockan använde den sista kvarten åt att lägga upp... Japp. Ny stickning. Nytt projekt. Mitt i arbetsstressen.
Sen hände det.
Klockan var väl nära tre, och jag var nära att skrika åt texten jag sitter och tvingar mig igenom. Naturbehoven gjorde sig påminda och kissnödigheten kittlade i bäckenet. Min första tanke var: Hurra! En paus jag inte behöver be om ursäkt för. Min andra tanke var:
(Nu kommer det!)
Jag kände efter om jag inte var liiiiite bajsnödig också, för ett flera-minuter-besök på toa skulle kanske kunna betyda att jag kunde ta stickningen med mig... på toa!
Vad gör man inte för en stickpaus?
Och nej, jag vill inte bli botad. Alls.
Jösses vilken fantastisk självkontroll du ändå måste ha, som kan jobba hemifrån och inte falla in i missbruket mer än så xD
SvaraRaderaSötaste Lisa, du är underbar! Å vad jag saknar dig och dina skratt-tårar!
SvaraRaderaGrattis till sjukdomen!
SvaraRaderaDen enda sjukdomen jag kan tänka mig som man INTE vill bli botad från
Hälsar
medberoende i stickholm
*ha ha*...den varianten har jag missat...att ta med stickningen på toan! Men kan dottern ta med datorn...så kan väl jag ta med stickningen då :-)
SvaraRaderaAnordnar du möten?
SvaraRaderaKänn dig inte ensam, jag delar din sjukdom med dig och erkänner att det gäller även mig
SvaraRaderaÅh vilken underbar bekännelse. Äntligen en till som tar sticket med sig in på toan - hoppas du har fallenhet för trög mage ;-))
SvaraRaderaUnderbara Lisan, du är inte ensam. Jag har ganska mycket problem med magen och stickningen håller mig från att gråta blod långa nätter på toaletten. Jag är förvånad över att du kan begränsa dig i ditt missbruk till bara ibland, lite som att feströka ungefär när jag tänker efter. Nåväl, måttlighet har väl aldrig varit min grej. Åh vad jag saknar ditt hysteriska skratt/gråt. Anordnar du möten, säg anonyma stickerskor så hojta till. Vi AS (hihi) kan nog behöva ett sånt säg en gång i veckan. :-D
SvaraRaderaAj, aj, aj, du verkar illa däran.... Som expert på området tror jag inte att det finns någon bot för dig, det är kört helt enkelt :p
SvaraRadera*skrattar högt och längte* Du är för rolig Lisa! :D
SvaraRaderaHahahaha! Dit har jag inte kommit än. Men omöjligt är det nog inte. ;)
SvaraRadera