plöja humör

Idag föreläste jag om läsbarhet och presentationsteknik för masterstudenterna. Jag hade längtat efter att hålla just den här föreläsningen och det gick jättebra och de var nöjda... men...

Jag känner det inte. I vanliga fall brukar såna här boostar i jobbet smitta av sig på allt annat. Jag gör något där jag vet att jag gör skillnad och uppskattas, och så kan jag uppskatta mig själv lite extra också! Lite mer energi, lite mer sprutt på ekipaget och huj vad det går...

Men inte idag.

Jag har pyspunka.

Humöret pyser, tårna fryser, garnet trasslar och tankarna hänger upp sig på ord som inte, nej, aldrig och svårt.

Samtidigt är mycket så väldigt bra, så trots att känslan av otillräcklighet sitter djupare än "Det är nog bara höstvädret" och "Ryck upp dig du bara", så känner jag mig otypiskt, obehagligt gnällig i min ledsamhet.

Precis sån jag just skrev att jag inte vill vara.

Men det är inte gnäll. Det är en vilja till bättring. En vilja till lätthet. Ge mig en Större Röd Ballong! Jag vill bli Glad-are!

Så jag försöker rycka upp mig. Jag lovar. Jag är glad när jag får träffa dig, dig, dig och Dig! Och Dig! Jag är glad när jag är mitt uppe i något av allt som är bra. Men just nu är det som om plogen just varit framme och gjort djupa diken i myllan. Det är höga toppar och djupa dalar som ligger tätt, sida vid sida, i en ganska lerig humörs-åker.

"Det kanske bara är höstvädret ändå"

"Nu rycker jag upp mig"