olika sorters sorg kanske

Idag går tankarna till nära människor och tråkiga händelser. Inget jag kan blogga om då det inte är mina upplevelser det handlar om. Det jag kan blogga om är sorg, tråkiga nyheter och bearbetning av katastrofer generellt.

Det spelar ingen roll om man läser etikettsregler om kondoleanser eller följer sjukhusens råd om hur anhöriga behandlas efter besked om sjukdom eller dödsfall - Det kan bli jättefel ändå.

Någon vill dela sin sorg med hela världen, men någon annan vill dra sig undan, vara för sig själv, man vill söka tröst bara i varandra och inte i några andra... Inget är rätt eller fel, men det kan bli både rätt och fel att närma sig - knacka på - bry sig om. Det kan bli både rätt och fel att låta dem vara.

Så då låter vi bli. Av rädsla för att göra fel. Då lämnas några ensamma i sin sorg mot sin vilja.

Så då säger vi "Vet att vi tänker på er" och försöker knacka på utan att tränga oss på. med intentionen att vara snäll och göra rätt. Då känner sig några inträngda i ett hörn av andras känslor och tankar, när man egentligen bara har plats för sina egna.

Vi vill ju bara göra rätt. Men det kan bli fel.

När något ledsamt händer tänker jag ofta på en person jag mött som verkade ta det med ro, och på väldigt rätt sätt:

En dag för några år sedan nu, mötte jag en dam i en bokhandel. Hon stod före mig i kön och frågade expediten var de hade kondoleanskorten. Hennes bästa väns make hade gått bort och hon ville skicka ett kort.

Expediten sänkte rösten till det där dämpade läget vi bara använder i kyrkan och inför människor i sorg och svepte alldeles lagom långsamt med armen över nedersta hyllan i kortstället: "Här har vi..."

"Finns det inget i färg?" frågade damen och jag inser att korten är svartvita. Allihop. Det mest exalterande var ett svartvitt foto på en segelbåt. Och ett svartvitt foto på ett tänt stearinljus. Båten var häftigare.

Det fanns inget i färg. Expediten hummade vänligt på som en trött humla om den känsligt formulerade texten i ett av deras mer populära kort. På framsidan av det vita kortet var ett svart, tunt kors tryckt i relief.

"Han är DÖD. Hon har inte blivit religiös!" sa damen. Högt.

Till slut köpte damen ett kort med ett färgfoto och ett kuvert från en av de andra hyllorna i kortstället. Blommor tror jag det var på. Jag utgår ifrån att det åtminstone inte stod "Grattis" på. Men jag kan föreställa mig att tanten skrev något i stil med "Ledsamt att höra om Bertil. Hör av dig när du vill eller kan prata. Jag finns här." Väninnan kunde välja att öppna eller inte, välja att höra av sig eller inte, ta det i sin takt. För var hon så naturlig kring det här med vad som faktiskt hänt, föreställer jag mig att hon var lika naturlig inför att sorg ser olika ut.

Jag finns här. Men jag tror att dem som jag tänker på särskilt idag har andra omkring sig som de pratar med först. Framför allt har de varandra. Så jag tänker inte säga "Jag finns här". Det vore definitivt att tränga sig på. Men jag tänker på dem, vare sig jag talar om det för dem eller inte.