nej till barnfattigdom

Ska vi ta det här med delproblem och fel fokus nu då?

Som ni kanske har märkt så har jag en del starka åsikter. Bland annat handlar det om människors lika värde, om att samhället är något vi formar tillsammans och om att ta hand om inte bara oss själva utan också varandra. Visst låter det plysch-overalls-mysigt 70-tals-mossigt alltihop? Jamenvisst, och jag jobbar på att trenden ska vända dit igen. (Kanske inte till plyschoverallen, men definitivt till kollektiva krafter).

Så jag har problem med dagens politik, både från de som styr och från mina så kallade likasinnade. Jag tycker man har fel fokus.

Man fokuserar på delproblem i stället för system- och strukturfrågor som faktiskt skulle kunna förändra något till det bättre. Så jag tänkte vara lite nutida och ta mig an ett delproblem i dagens politik. Mer specifikt retoriken, och än mer specifikt - ett nytt begrepp:

Barnfattigdom.

Har ni hört något så fruktansvärt? Det finns barnfattigdom i Sverige. Jag tycker också att det är hemskt med barnfattigdom och jag tycker vi ska arbeta för att barn ska ha det bra, men jag tror att vi siktar helt fel om vi siktar på att bekämpa barnfattigdomen...

Vi måste förstås först fråga oss vad barnfattigdom är, och som tur är har Rädda Barnen gjort en sådan definition. De definierar barnfattigdom som att man har "lägre inkomst än 60 procent av medianinkomsten i landet". Hm... vad hade jag för inkomst när jag var barn? Nej, just det - barnfattigdomen handlar om föräldrarnas inkomstnivå. Kan ni tänka er?

Så varför pratar vi om barnfattigdom alls - Jo, för att det är mest synd om barnen. Det går inte att skuldbelägga barn och det går inte att inte hålla med om att vi ska bekämpa barnfattigdomen. Nu vill Socialdemokraterna starta kampanj mot barnfattigdomen. Det gör mig arg. Det är att använda samma retorik och synsätt som mina och socialdemokratins motståndare: Vi och dem. Några, men inte alla.

Vad hände med "Alla ska med!"?

Lägg om siktet och titta på föräldrarna eller ännu enklare - på allas våra medmänniskor. Föräldrarna har tillräckligt dåligt samvete för att de inte kan ge sina barn allt de vill ha, utan att få skulden för hela fenomenet barnfattigdomen. De rår oftast inte alls för den situation de befinner sig i (utförsäkrad, arbetslös, nyanländ?), men får liksom skulden för alltihop när hjälpen består av allmosor till deras stackars barn, snarare än hjälp till ett värdigt liv (som också inkluderar barnen).

Genom fördelningspolitik kan vi hjälpa till att höja inkomsterna för fler, och om fler får "högre inkomst än 60 procent av medianinkomsten i landet" har vi också minskat barnfattigdomen, men också klyftorna, orättvisorna och lidandet i samhället i stort. Pengarna finns. Vi är ett rikt land. Frågan är om några ska ha mest eller om många ska ha mer.

Jag vill inte heller att barn ska vara fattiga. För barn är människor och jag vill att alla människor ska ha det bra.

Jag tycker i stället vi definierar vad ett "värdigt liv" är och så hjälps vi åt så att alla kan leva ett sådant. Och jag tycker faktiskt inte det har att göra med om man har "förtjänat" det eller inte.

PS: Sara Hansson i P3s Tankesmedjan har formulerat ett vasst kåseri i detta ämne. Har ni inte hört det så kan man surfa in på sr.se/p3 och leta reda på det.