Surahammar

När vi planerade den lilla semesterresan lite i förväg och jag frågade Tobbe vart han ville åka kom svaret tveklöst: "Jag vill till Surahammar!"

Alltså... Jag blev lite förvånad. Halva min släkt (pappas sida) kommer från Surahammar och jag kunde för mitt liv inte förstå att en släktträff med mina sysslingar skulle stå högst på Tobbes önskelista. "Jag ska shoppa kläder!" fortsatte Tobbe. Det här blev ju märkligare och märkligare! Surahammar är ju inte direkt känt som ett shoppingmetropol.

Nej. Men där finns Itab. En butik som säljer friluftskläder, som Tobbe ville till. Så det blev både och. En minnesresa i farmor och farfars Surahammar och släktträff med sysslingar - och shopping på Itab. Det visade sig dessutom att det var en bra affär och jag kom därifrån med bland annat helt fenomenala bambu-underkläder (reklam reklam!). Men det var ju inte shoppingen som var den stora upplevelsen i Sura för mig.

Jag tog inga bilder i Sura, något som nu irriterar mig en hel del. Sysslingar! Ni tog ju några vid fikat! Kan ni skicka en eller två tror ni?

Vid infarten till Surahammar ligger kyrkan. Här låg även den gamla träkyrkan där mina föräldrar gifte sig en gång, men som en idiot brände ner för några år sedan. Surahammars kyrkogård är också var jag hittar flera ur min närmaste familj på pappas sida. Farfar släktforskade och min syssling Carin har tagit över materialet och kommit än längre. Vi har startat en Facebook-grupp för alla ättlingar till min farfars föräldrar och den här sidan släkten har på sista tiden kommit mig bra mycket närmare tack vare den. Vi tog en promenad på kyrkogården, med målet att sitta en stund i minneslunden där jag har farmor och farfar. Jag hade ett svagt minne av att farfars föräldrar ligger på nersidan på väg mot minneslunden, så jag gick dit fötterna bar mig och läste på stenar. "Det är här nånstans" sa jag till Tobbe och såg mig omkring bland rader av gravstenar. Sen tittade jag ner. En liggande sten vid mina fötter bar deras namn. Jag hade stannat på exakt rätt ställe. Redan här började det här kyrkogårdsbesöket komma mycket närmare än vad jag tänkt. Jag skulle ju bara visa lite av Sura för Tobbe... Vi gick vidare till minneslunden och satt på en bänk. Jag berättade några farmorminnen och tårarna kom. Sen ville jag upp till kyrkan. Vi tog närmaste vägen. Då gick vi rakt på gravstenen till pappas kusin I som gick bort för bara ett par år sedan. Det är svårt att förklara, men sannolikheten att vi skulle gå precis rätt väg på denna kyrkogård för att hitta precis den stenen är mycket liten. Jag som inte tror på sånt började nästan tro att någon styrde mina steg åt mig.

Senast jag var inne i Sura kyrka var på farfars begravning 1994. Jag var rädd att minnena från den skulle komma tillbaka och vara jobbiga, men det blev nästan värre. Jag upptäckte att jag minns ingenting av begravningen. Massa minnen från runtom (bla var farfars föräldrar låg begravda, och att vi tittade på altarmålningen och... en massa annat), men ceremonin är helt borta. Minneslucka. Svart hål.

I Sura kyrka finns en altarmålning av Nils Aaron Berge. Den täcker väggar och tak i hela koret och är uppriktigt sagt helt fantastiskt komponerad. Dessutom består den av porträtt av dåvarande biskopen och av flera ortsbor i Surahammar från när målningen är gjord. Det gör att man lätt känner igen farfars bror Gustav som står där framme, förevigad i den fantastiska målningen. Dessutom är det så väldigt likt, och Gustav har också flera släktdrag som är gemensamma för Åhlströmmarna i Sura. Jag hade som sagt inte kameran i handen alls, utan bilden är lånad från svenskakyrkan.se och fotot är taget av en Petter Svärd.

Efter kyrkobesöket, lite känslosvall och tårar åkte vi hem till kusinen Is fru Bibi, som bor kvar i samma hus där jag spelade fiol ihop med I när jag var liten. I huset luktade det minnen och fiolmelodier. Det är så märkligt hur en del minnen inte dyker upp förrän man får rätt doft i näsan...

Här bjöds det på kaffe och gofika och syssling Carin och hennes Mats och syssling Helena kom dit. Vi pratade släktminnen, släktforskning, sporthistorier och Surahammarskunskap för att Tobbe skulle förstå vilken sorts metropol han valt att besöka... Tack för en trevlig stund!

Till sist åkte vi förbi farmors hus. Det var såklart även farfars hus när han levde och pappas hus när han var barn, men när vi städade ur det för 7 år sedan var det bara farmors hus, och det var sist jag var här. Jag valde att inte gå ut och skaffa mig några nya minnen här alls, för jag vill bevara de jag har intakta, men jag kikade i alla fall runt gaveln och såg att morellträdet var borta. Jag behöver ett morellträd. Och jag behöver göra morellsoppa. Och så saknade jag min lilla farmor lite extra en stund...

Sen åkte vi vidare mot Ställberg och alldeles älskade Ulrika.