Är det min tur nu?

Nedblåsta skyltar och kall luft upp i näsan. Uppfriskande i den bultande huvudvärken. Tankarna på tre saker i taget: Borde, läste, tänkte... Gråa människor och röda halsdukar fladdrar förbi och bussen är sen. Jag är liten och less. Informationstavlan ändrar sig som om den plockar minutrar från en restaurangmeny: "Fyra minuter, tre minuter, nej sju minuter..." Jag får några extra andetag till efterrätt. Försöker rada upp tankarna i en lista. De trängs i kön. Ingen vill stå sist. Bussdörrarna öppnas med ett pys och jag hamnar i en liknande trängsel, men vill gärna gå sist. Står kvar. Väntar på min tur. Snart är det min tur. Busstur. Framme på nolltid. Vet inte vad jag tänkt eller missat medan 16 svischat förbi tre hållplatser. Tankarna är kvar där de var för några hållplatser sedan, men jag har hamnat någon annan stans. Mitt i en vardag där jag förväntas tänka på ditt men inte datt. Ditt men inte mitt. Deras. Snart min tur.