idoldyrkan

Jag har varit på Grötö och jag hoppas blogga mer om det snart. Batteriet i min kamera dog och jag glömde reserven, så jag kommer mest att få hänvisa till andras bilder, men tills dess vill jag berätta om en känsla:

Jag har genom stickevent och träffar lärt känna två systrar lite så där inte nära, men så att jag blir glad att se dem på stickträffar. Dessa systrar stickar tillsammans och diskuterar stickning tillsammans, har varsin distinkt och snygg stil och de producerar båda vackra plagg med den där detaljkänslan alla stickerskor strävar efter. Var maska på sin plats. De har olika men ändå lika personligheter på något vis. Dessa två systrar är två av mina många stickidoler.

I lördags kväll kom en av systrarna emot mig i matsalen på Grötö. Jag fick tårar i ögonen. Glädjetårar. På hennes axlar låg den hittills finaste varianten av Gratitude jag sett. Jag såg några Gratitude till i helgen och de var alla väldigt fina och väldigt speciella att se, men Bs var extra fin av några orsaker:
- Hon brukar mig veterligen inte sticka många sjalar och att hon valde att sticka min blev då lite extra speciellt.
- Hon brukar inte klä upp sig i den spetsskira, spetskantade klädstilen utan i enklare, rakare snygga formspråk men passade så fint i röd klänning och vit Gratitude.

- Det var små paljetter strödda i bladkanten, men inte på det slätstickade. Det var fint.
- Det var en av mina stickidoler som hade stickat mitt mönster. Det känns ju förstås extra häftigt. Och jag hade ingen aning om att hon hade stickat den, så det var en total överraskning. Samma känsla har pirrat i maggropen när andra stickidoler stickat eller berömt mönstret, men det är något extra magiskt med det oväntade och överraskande...

En del presenter kan man inte slå papper och snöre om. De går inte att ställa i en hylla, men man har dem hela livet. En sån present blev Bs Gratitude. Tack.