Evert flyttar

Det här gör ont, men vi har fått problem på torpet. Vår lilla katt-klan har problem.

När Evert flyttade in trodde vi han var en röd hona. Det är han inte. Han är en stöddig och galet gosig kille.

Det funkade länge bra med Larsson (hane) och Quisling (hermafrodit). De två hanarna gjorde upp om utomhusreviret så att hemkäre Evert alltid fanns i trädgården och vandraren Larsson slog en cirkel runtom ägorna. Larsson kom hem med jämna mellanrum och Evert och Q var alltid här.

Evert är, som bekant för er som har träffat honom, katten som kräver uppmärksamhet, gosar med allt och alla och helst vill vara i händelsernas centrum.

I somras flyttade Larsson, delvis i protest mot en alltmer ansträngd relation med "brorsan" Evert, hem till en "granne" (en dryg km över skogen härifrån). Hon vill inte ha honom där, men har betett sig minst sagt klantigt kring det hela och bl a matat honom, så han går dit direkt när han får chansen. Grannen klagar på oss för detta, men lockar Larsson med godis samtidigt. Jag har hämtat honom där ett otal ggr och vid nästa besök kommer det att bli regelrätt bråk mellan mig och tanten som inte förstår den skada hon gör. (Det finns fler delar i hur hon betett sig illa, men det är inte en grannfejd det här ska handla om.)

Larsson och Q funkar ihop. Ingen konkurrens på samma sätt där alls. Eller tja... Lite tjafs om att Larsson är fåfäng och inte vill dela låda ens med sin syster, men det har vi löst förr...

Evert och Larsson kan dock inte vara inne tillsammans några längre stunder. Och nu är Evert så svartsjuk och i behov av uppmärksamhet att han skriker konstant efter att få komma in, samtidigt som jag försöker rädda vår relation med Larsson och håller honom hemma. Evert har redan innan av ren svartsjuka hoppat upp i famnen på folk med klorna först om de inte svarat fort nog på hans inviter och nu litar jag inte på honom längre när det är en bebis på gång...

Kort sagt: Vi har inte möjlighet att vara världens bästa hem åt Evert i vår flock längre.

Jag älskar vårt Evert-lejon och att skriva det här gör ont långt ner i maggropen, men det gör ondare att stänga Evert ute från torpet så mycket som jag måste just nu, när han inget hellre vill än komma in i värmen. Så idag flyttar Evert hem till en ny flock.

Efter lite efterlysning via Facebook tror vi att vi hittat bästa familjen och flocken åt vårt röda lejon. Lättnaden är stor för att han får fortsätta ha det himla bra, men det är klart att det känns alldeles förfärligt - också. Jag tänker allt hälsa på honom när jag kan, för hjärtat släpper inte Evert. Där kommer han alltid att bo.

Katten!

Katten Larsson är min magiska katt. Ni som har katter tror jag förstår hur jag menar.
Han är en vandrare... Och medan man kan få gosa med Evert när som helst och hur länge som helst, så är gos med Larsson som en belöning och en ynnest, då det alltid sker helt på Larssons villkor. I sommar har jag fått sakna honom. Han gick iväg andra veckan i juli... och sedan dess har han inte setts till. Det har hänt förr och han har alltid kommit hem igen, men visst är man orolig!
I Larssons värld så räcker det med mig och Rolff. Vi är hans familj och Tobbe, de andra katterna och Grimm... nja, Larsson skulle lätt klara sig utan dem.

Idag ringde telefonen:
Okänd granne: "Saknar ni en svart katt?"
 Jag: "LARSSON!"

Hon hade sett honom däromkring senaste veckan. idag var första dagen hon fått klappa honom...
Åkte dit. Ropade "Larsson!" i hennes trädgård. Det sa "MJOU!" i buskarna och sen hade jag en svart katt i famnen. Älskade knaskatt!

Problemet är: Han vill vara Med Mig, men han vill inte vara inne. Han vill vara Med Rolff, men han vill även vandra iväg. Han vill Ha Mer Mat, men har inte ro att äta färdigt. Han verkar skrämd och stressad... Lilla Farbror Katt... Vad har du råkat ut för i dryga tre veckors tid?

lek-skoj-bus-tajm!

...jag ligger alltså nedbäddad och försöker bli frisk här intill. Alltså. 

liten knaspotta

Grimm är en liten tonåring. Åtta månader är inte fullvuxet.

Men det är rent lustigt hur han kan gå från valp till vuxen hund mellan två klick på kameran.

Oftast är han på språng, men det har lugnat sig väldigt mycket jämfört med hur det varit. Nu tittar han ibland på en med den här blicken: "Och nu då?" och kan ibland nöja sig med att "nu gosar vi bara".

Men allt som oftast tar valpen över nånstans mitt i goset, och det som var mysigt kli på magen, blir skojs-lek-bus-tajm!

Ibland ligger brorsorna intill varann och gosar, men ärligt talat får man vara nöjd om ett enda foto blir särskilt skarpt. Och då kan det ju hända att den ena står över den andra, som vanligt.

Det är ett annat tempo i torpet med Grimm här. Katterna är fortfarande inte alls nöjda med hans ankomst. Han gör dem inget, men skrämmer dem med sin ivrighet och jaktlek, så det är säkrast att hålla dem ganska åtskilda. Vad ska du hitta på härnäst lillen?

matchat

Det är viktigt att matcha katt och inredning...

lolcats

Internet is a place where we gather funny photos of our pets.
Right?

Baldur

Baldur är en dvärgskäggagam. Baldur är liten och söt. Men inte mot sin bror.

Han bodde med sin bror Zeus i ett terrarium och det gick inte så bra längre. Baldur behövde flytta. Han flyttade till oss.

Ja, det var alltså inte alls planerat det här, men det är ganska mysigt. Baldur är handvan och trivs bäst där det händer saker. Gärna i någons knä. Gärna i min stickning, i sjalen jag har om halsen eller i luvan på min kofta.

Baldur har flyttat in.

crazy cat lady?

Mamma har blivit torpets egen kattfavorit!
Det ser mysigt ut både för mamma och katterna...

Mamma är på påskbesök.
Oklart om jag eller Evert Piaf är den som är allra nöjdast över det...

min bara min

Han är speciell min svarta katt. Älskade Larsson. Han är verkligen väldigt mycket min. Han är borta ett par, tre dagar i taget och när han kommer in ska han ta igen det! Nära, nära ska han vara. Helst i knät. Och jag vänder och vrider och gosar. Ingen annan får mer än klappa oftast, men han attackgosar mig verkligen. När jag vill ha händerna fria sätter jag honom i knät, som en liten farbror med baktassarna framåt. Där sitter sedan lille farbror Larsson och spinner.

Hunden ligger intill och pratar i sömnen ("Yolp! Yolp yolp!" - så himla gulligt!) och Evert Piaf och Quisling vet att när Larsson är inne har de ingen chans. Då är han min, bara min och jag är hans, bara hans.

kompisarna

Gosar liggandes i sked.

vårsol!

Som vi har längtat. Den här mörka vintern höll på att knäcka mig. Idag var min andra stund på bänken, med kaffe, sol och friska, djupa andetag. Som att dricka vitamindricka! Med ryggen mot ladan som ger lä, med näsan mot vårsolen och nybryggt kaffe i koppen kändes livet riktigt njutbart!

Jag sitter här och begrundar hur mycket som ska hända i år... Taket är provisoriskt lagat och ska läggas om i sommar. Entrétrappan ska renoveras/ byggas ny och ytterdörren ska få ny färg. Och så ska vi måla klart, så det vita kommer att skina i solen! När sommaren nästan är slut är det tänkt att vi ska gifta oss på den där entrétrappan...

Jag får snabbt sällskap på bänken. Lilla Q kommer och tigger lite gos och sätter sig sedan och spanar på småfåglar.

Rolff har koll på allt. Marken är blöt och grå och jag längtar efter att röja en massa risigt fjolårs-krafs.

Jag hade så bråttom ut i vårsolen att jag klev i ett par av fästmannens skor för att det var enklast. De är lite stora för mig...

jobba hemma

Jag fryser, men för att tända i kakelugnen måste jag hämta ved och jag var helt enkelt inte beredd att göra det innan morgonkaffet. Så här sitter jag klädd i fleecetröja med huva och fleecefilt och fårskinnstofflor. Var är alla stickade sjalar undrar du? Det undrar jag också. Hur blev jag täckt i fleece? Sedan fastnade jag här framför datorn, och så fick jag mysigt sällskap också.

Så nu hoppas jag i stället att den lediga fästmannen tänder en brasa åt oss snart.

hålla tassen

Ibland fräser de och är riktigt elaka mot varandra... men ibland är de så söta att man blir alldeles varm ihjärrar.

hemma bäst

Igår var jag trött när jag kom hem. Jag somnade i soffan och jag sov så mysigt. Tobbe tog en grynig mobilbild på hur bra jag hade det:

Idag sitter jag på ett kallt kontor och letar i böcker. Jag längtar hem. Till en soffa. Till en prickig filt. Där man har en hund i famnen och en katt på benen och kärlek omkring sig.

papegojkatt

Den orangea papegojkatten är en ganska speciell ras.
Den här bilden togs i somras, då Evert Piaf var en mycket liten katt:

Den här bilden togs nyss:

Han är inte lika liten längre, men tycker fortfarande att ovanpå och högst upp är bästa platsen - så klart.

(Ja, jag behöver klippa mig och sminka mig och... äh. Jag är lite vinterglåmig helt enkelt.)

ompysslad

Jag har en magisk hund.

Jag vet ju att jag bör ligga kvar här nerbäddad, men att hunden faktiskt försöker Hindra Mig från att stiga upp och sen vaktar på mig utanför toadörren. Sen vallade han mig liksom tillbaka till soffan bara för att hoppa upp och lägga sig på mig när jag bäddade ner mig igen... Han tar verkligen hand om mig idag.

Evert Piaf

fredagsmys

Det är fredagskväll i Torpet.

Jag kom hem trött. Jag lade mig i soffan. Jag fick sällskap. Jag somnade.

Älskling tog kort på oss.

Behåll era OLW-chips - Det här är fredagsmys.

(Det är ett lite mörkt mobilfoto, men det får ni ha överseende med.)

14 på en skala från 1-5

För första gången har jag varit i Örebro utan att vare sig se slottet eller Eurostops Max-restaurang. Jag åkte raka vägen till Himmer och till ett hus fullt av härliga människor och katter. Där lämnade jag av ytterligare två katter. Sigurd och Glenn har nämligen flyttat hem till Catarina.

Den här resan hade egentligen ett annat syfte också, så vi gjorde flera flugor på smällen i måndags. Jag fick äntligen komma och se och uppleva Ateljé Norrgården och Ostbiten! Dessutom en kväll då de hade stickcafé. Katten Gustav välkomnade alla med gos och kel.
Vilket ställe…

Har du varit där? Ja, då vet du.
Har du inte det? Åk!

Karin har garnsorterna jag oftast handlar online för att de är svåra att få tag på. Och så har hon sina egna helt underbara garner i alla underbara färger. Och så har hon en lokal där man liksom bara vill… flytta in. En lada som fortfarande är en lada, men bekväm, mysig och vacker! Och braskaminen var tänd när vi kom dit. Mysfaktorn var uppe i 14 på en skala från 1-5.

Nu var jag inbjuden lite särskilt då Norrgården även säljer mitt sjalmönster Gratitude ihop med sitt ljuvliga mohairgarn. (Ni som tror att alla mohairgarner fortfarande ser ut som om någon slitit pälsen av Kakmonstret och hans vänner, behöver tänka om. Mohair är en kvalitet, inte en struktur. Norrgårdens mohair är blank, stunsig och alldeles… alldeles underbar.)

Det var minst sagt häftigt att se min sjal på en provdocka i entrén, sen låg en runt axlarna på Catarina och en runt axlarna på Camilla. Och jag hade på mig prototypen såklart, och så stickade jag på ytterligare en. Så småningom kom Louise (Knyppeltanten) och hade också på sig sin Gratitude, så vi såg ut som en liten stick-sekt. Roligt, roligt!

Det kom femtio personer på caféet. Ladan sorlade och stimmade på det där mysiga, hjälpsamma, nyfikna och glada sättet som nästan bara en större klunga stickerskor kan åstadkomma. Om någon bad mig definiera ordet trivsel, så skulle jag försöka beskriva måndagskvällen.

(Klicka på bilden för att se hela stora gänget!)

När alla hade betalat sina garner och sina ostar fick jag också gå upp i butiken och shoppa. Jag köpte också lite garn (är någon förvånad?), men valde också ut tre ostar att ta med hem. Evert, Barbro och Irene packades fint och lades i en påse (Ja, ostarna heter så). Sen åkte vi hem till Catarina igen. Där var Sigurd (Sigge) väldigt hemmastadd och gosade liggandes på rygg på ett fårskinn på soffan. Glenn däremot tyckte att tillvaron kändes otrygg och hemsk, så han gömde sig så gott det gick. Det här är Sigge:

Jag sov på soffan, med Sigge kurrandes i en liten boll på min mage. På tisdagen kom Katarina på stickfika och lunch, så att stickmyset kunde fortsätta en stund till. Och innan jag åkte hem var jag ute och hälsade igen på resten av Catarinas familj: Fåren och getterna.

Det finns inget mjukare än en fårmule som letar godis i din handflata, och det finns inget sötare än en liten, skitig angoraget vid namn Ebba, som knappt ser nåt för all ull, som är mindre än alla andra och säger ”Mhmhmäää” på ett både litet och ynkligt, och stöddigt sätt samtidigt.

TACK Catarina! Jag trivdes hos dig och kommer mycket gärna tillbaka.
TACK Karin! För de två grå härvorna jag fick (som nog får ett alldeles eget inlägg när jag börjar sticka av dem) och för möjligheten att sälja Gratitude hos dig, och för måndagskvällen!
TACK alla andra som var där i måndags, som utgjorde all den där Trivseln!
Och ett extra tack till Camilla för det här bloginlägget!