jag vill, jag kan, jag vågar

Jag håller gärna kurser i saker jag behärskar. Inte för att jag vet mest eller är bäst, utan för att jag vet att jag är ganska bra på att förklara. Det är angreppssätt och pedagogik som gör att jag håller kurser. Hade det hängt på bara kunskapsmängd hade jag aldrig vågat ställa mig framför stickerskor som stickat i 40 år och påstå att jag hade nåt att komma med... Jag kanske kan lite annat, men framför allt kan jag det på annat sätt. 

Detta gör också att jag är en fullkomligt usel kurs-deltagare. Jag vill lära in saker på mitt sätt i min takt och blir både frustrerad och otålig över att anpassa mig till en grupp när jag experimenterar med nya kunskaper. Jag läser hellre en bok, ser på youtube-filmer och framför allt - experimenterar i ensamhet. Att sitta bredvid en vän som kan svara på frågor, eller klappa lugnande på mig när jag svär fungerar också, men jag kan verkligen inte lära in i grupp... Det är synd, för jag avundas ibland den pingpong-match av studsande kunskap som ibland pågår mellan mina kursdeltagare.

Jag sade länge att jag aldrig skulle spinna, men nu har jag gett upp. Jag kommer att bli helt galen av det här också, men än så länge är nu spinnandet vad stickningen länge har varit - vila, experiment, kravlöst. Det har börjat smyga sig in krav i min stickning, och jag försöker hålla isär kraven och garnet så gott det går. Men jag ser hur jag framöver kommer att behöva stunder vid en spinnrock, där målet inte alls är Det Perfekta Garnet, utan Den Perfekta Stunden. Jag är ute efter rytmen, ljudet, ny kunskap som liksom ramlar ner i maggropen... Så jag har beställt en spinnrock. Jag får den inte än på ett tag, så den blir något att längta efter och se fram emot i höst.

Så hur fastnade jag? Jo, jag bjöd hem Elin. På tu man hand fick hon berätta och tipsa om hur jag ska tänka och röra händerna. På tu man hand spann jag mina första mini-härvor på slända. Jag förstod principen för att flytta tvisten i ullen ut över tråden...
På en eftermiddag hände det jag visste skulle hända. Jag var fast och ville mer.


Men sländan avbryter mig. Sländan behöver stanna. Jag får inte in rytmen, händerna får inte in känslan riktigt. Det blir fint och det är roligt men sländan kräver tankepauser jag inte vill ha. Så i Fattigskogen kidnappade jag Sandy och stängde in mig med henne, fina Johanna och en spinnrock i ett rum. Jag trodde jag skulle svära mer. Jag trodde jag skulle svära. Men jag blev vän med den vackra spinnrocken. Det är en trevande vänskap, men jag ser så fram emot att få sitta själv, i tystnad och bara trampa och njuta och leta efter rytmen, känslan...

 Här är min första härva. Jag är alldeles omåttligt stolt.
 
(BFL från World of Wool)

Tusen tack till framför allt Elin och Sandy men även Annuska! Ni har alla hjälpt mig på ett helt ovärderligt vis att våga lära på mitt sätt och trevande börja peta på ett nytt hantverk.

Annuska hade roligt åt mig när garnlotteriet avgjordes i Fattigskogen, för naturligtvis tog jag chansen. Det kommer förstås att ta ett gäng ulltussar innan jag vågar köpa dyr fiber som jag inte vet om jag behärskar att göra till vackert garn... men när jag nu kunde vinna det!

Jag vann två påsar av fibershoppens fina grejer och dessutom en hel del finfint garn!