oaser

Skuggorna blir långa i torpträdgården och jag går och njuter av att nu är tiden här. Tiden att njuta av vårt vildvuxna paradis. Det blir lite som det blir här och där och fint blir det, för det är hemma i vårt lilla himmelrike.

Vart jag än går i trädgården följer Evert med. "Mjau?"
Det finns säkert de som har mer välrensade perennrabatter, men jag älskar att det är fullsmockat med fint här! Vallmo är på gång redan...

...och mina allium har blivit fler i år. Nästa år hoppas  jag dessutom på fler sorter.

Det verkar bli gott om vinbär i år också, fastän vi gallrat bort nästan halva busken!

I ett tidigare inlägg skröt jag om vår nya grill. Nu kan jag göra det igen, för här ska det också grillas om sommarkvällarna! Och när jag hittat alla trefotade tillbehör jag behöver blir det en hel del ätbart över öppen eld härifrån...

En av mina oaser är i hängmattan jag hängt upp i laduporten. Här halvligger jag och läser ganska ofta... Då är det verkligen inte synd om mig.

Idag har jag äntligen fått till en läshörna till som jag drömt om. I mitt pluttelilla växthus har det helt enkelt varit för fullt av prylar och alltför skitigt... tills nu. Ännu en oas att vila i! Dessutom fick jag ner lite fler frön idag! Ännu grönare ska det bli!


Syrenerna står i full blom nu. Jag önskar verkligen de kunde blomma hela sommaren...

När Tobbe vill ha en stund för sig själv i trädgården tar han på sig lurar, lyssnar på ljudbok, och kör den här. Jag är mer än tacksam att han verkar tycka om de stunderna...

Vi fick ett äppelträd i bröllopspresent av J och M i höstas. Gissa om jag är alldeles nipper-glad av att det blommar på varenda kvist på den lilla pinnen redan i år!


Men vi måste nog sätta upp lite rådjursskydd kring en del av härligheterna snart. För i år ska de inte få sno mina skatter! I fjol tog de nästan alla mina jordgubbar, men i år... I år ska jag få MASSA jordgubbar, smulgubbar och smultron. Så det så.

Regnbågen

Samma dag som West Pride öppnar i Göteborg presenterar jag min regnbåge.

Jag hade inga tankar på HBTQ när jag började sticka den, för jag behövde bara få sticka något riktigt färgglatt. Att den dessutom kan ses som symbol för att all kärlek är lika mycket värd är ju bara en bonus.

Jag har löst baserat den på sjalen Ripples, men mönstret tog slut på det lila, så jag har freestylat en förstoring av den. Ungefär där mönstret sa att jag skulle sticka en röd rand, så bytte jag färg.

Garnet är Easyknits, Deeply Wicked Little Guys Spectrum. Tio små härvor som tillsammans bygger ett regnbåge-spektrum.

Jag har ganska mycket kvar av de tre första färgerna, men jag har nog gjort av med cirka 170 av de 200 gram jag hade. Underbart att sticka med. Underbart färgglatt.







Och som alltid när vi ska fotografera något så dyker det upp katter och en hund som också vill vara med...

på klingande norrländska

Min vecka någon Annanstans avslutades på en plats jag längtat till. Docksta i hem-landskapet Ångermanland. Hög kust, Skuleberg, gröna och böjande utsikter, klingande norrländska och älskade vänner. Det var stickläger vid Kustladan, men det var också vila för själen och mjuk ull att bädda in hjärtat i.

Jag har mest stickat på två stickningar under helgen, så vi börjar med att presentera dem, så berättar jag om resten sen.
Å ena sidan har vi regnbågssjalen:

och å den andra har vi koftan i Fyberspates Scrumptious High Twist DK Steel (Säg det 10 gånger fort!) Det blir en "Water & Stone" av Veera Välimäki.

Jag åkte upp redan på torsdagen och satt och jobbade på tåget och bussen, medan jag satt och riktigt längtade efter garn i fingrarna. Väl framme mötte jag allra mest älskade Johanna. Min stick-fru.

(Bilden har Mikaela tagit)
Hemma hos Johanna smygstartade vi lägret kvällen innan på torsdagen och jag myste ända in i själen av att få umgås och fnittra med fina sticksystrar. Nästan magiskt var det att träffa Mikaela på riktigt. En nära vän jag faktiskt inte träffat "på riktigt" ännu. Du är precis så ljuvlig som jag visste.



Dessutom fick jag gosa med Puffen och Skrålle och Ture Katt. Torsdagskvällen är ett enda stort leende i mitt minne.

(Jag älskar den här bilden på Johanna och Puffen)

På fredagen var det så dags att träffa resten av stickgalningarna vid Kustladan. Det dukades upp garnbutiker och det stickades i solen. Vi åt glass, pratade garn, stickade lite till, kramades och sade hej till nyanlända. Så här börjar det liksom... man går in i en liten parallell verklighet som endast befolkas av människor som har samma passion som du. Ett nördparadis.


Inger tog fram och visade sin kofta som hon improviserat ihop med flätan från Bjomal som motiv! Sån här lek med och inspiration av mina mönster älskar jag! Titta så fin!


Jag gick omkring och var nervös en stund, för snart skulle jag få träffa Monica. Som jag har längtat. Efter att Monica varit sjuk under våren och jag har oroat mig och undrat och sen fått glada nyheter om hur fantastiskt hon återhämtat sig... så var det magiskt att se henne. Till middagen fick jag äran att lämna över den sjal jag monterat av alla lappar som de andra lägerdeltagarna, jag själv och ett par till har stickat. Den gjordes om utifall Monica skulle vara för sjuk för att kunna åka. Då skulle hon liksom få en omfamning av alla lägerdeltagarna ändå. Nu kunde hon vara med, och det blev än mer magiskt att kunna svepa filten om henne och säga "Så HÄR mycket betyder det att du är här". Tårar. Ganska många.

(Den här bilden tog Mikaela.)
Här är en bild på fina Monica i fina sjalen från lördagen:

Senare på kvällen höll jag knitquiz. Jisses så roligt! Quiz-master vill jag vara fler gånger!
Det var inte quizzet de här damerna höll på att skratta ihjäl sig åt, men så här roligt har man på stickläger!


På lördagen höll jag kurs och brände mig i nacken. Jisses vad sol vi har fått!
Men sen latade jag mig och bara stickade och skrattade resten av dagen. Som det ska vara.


Lördag kväll var det garnlotteri... Jag vann inte så mycket alls, men det var ändå nästan en hel garnaffär som lottades ut.


Kustladan är tydligen en plats full av minnen. "Där uppe stod jag och lutade mig över räcket och försökte kika in genom fönstret för att se Björn Afzelius en gång... " sa en stickerska och pekade på trappen...

Söndagen var lika solig och vi fortsatte sticka och skratta, men det är nåt annorlunda med sista-dagar... Det liksom hänger ett hejdå i luften och hotar med att nån ska plocka ner det och försvinna först. Det händer oundvikligen och sen är det lite som att se sanden rinna ur ett timglas. En efter en droppar av och man vet att snart är det slut... Men som jag njöt ändå.


Och jag drog ut på det roliga genom att stanna hos Johanna ännu en kväll ihop med fina Mikaela. Vi gick en promenad med hela lilla familjen Grindborg, och jag kände mig hemma i någon annans hem för att ni är så himla ljuvliga Johanna och Daniel!

Jag skriver nog mest för att minnas själv. Jag inser att jag inte berättar så mycket, mer än att jag har haft det bra i helgen som gått. Att själen fått vila och hjärtat må gott.

Jag saknar er älskade sticksystrar!
(Den här bilden tog Ann-Britt med Ulrikas kamera) 

Men jag längtade faktiskt hem ändå. Så mycket älskar jag hemmet, torpet, maken, livet här. Särskilt som maken fick halsfluss och har gnytt feberfrossa i telefonen. Jag är äntligen hemma med garnkärlek i sinnet och minnet, men välkomstkyssen med maken väntar jag med tills streptokockerna släppt greppet om hans stackars hals...

(Jag hade inte stor-kameran med mig och har inte tagit några toktjusiga bilder alls. Ni får stå ut med det. Ulrika tog desto fler fantastiska bilder...)