på klingande norrländska

Min vecka någon Annanstans avslutades på en plats jag längtat till. Docksta i hem-landskapet Ångermanland. Hög kust, Skuleberg, gröna och böjande utsikter, klingande norrländska och älskade vänner. Det var stickläger vid Kustladan, men det var också vila för själen och mjuk ull att bädda in hjärtat i.

Jag har mest stickat på två stickningar under helgen, så vi börjar med att presentera dem, så berättar jag om resten sen.
Å ena sidan har vi regnbågssjalen:

och å den andra har vi koftan i Fyberspates Scrumptious High Twist DK Steel (Säg det 10 gånger fort!) Det blir en "Water & Stone" av Veera Välimäki.

Jag åkte upp redan på torsdagen och satt och jobbade på tåget och bussen, medan jag satt och riktigt längtade efter garn i fingrarna. Väl framme mötte jag allra mest älskade Johanna. Min stick-fru.

(Bilden har Mikaela tagit)
Hemma hos Johanna smygstartade vi lägret kvällen innan på torsdagen och jag myste ända in i själen av att få umgås och fnittra med fina sticksystrar. Nästan magiskt var det att träffa Mikaela på riktigt. En nära vän jag faktiskt inte träffat "på riktigt" ännu. Du är precis så ljuvlig som jag visste.



Dessutom fick jag gosa med Puffen och Skrålle och Ture Katt. Torsdagskvällen är ett enda stort leende i mitt minne.

(Jag älskar den här bilden på Johanna och Puffen)

På fredagen var det så dags att träffa resten av stickgalningarna vid Kustladan. Det dukades upp garnbutiker och det stickades i solen. Vi åt glass, pratade garn, stickade lite till, kramades och sade hej till nyanlända. Så här börjar det liksom... man går in i en liten parallell verklighet som endast befolkas av människor som har samma passion som du. Ett nördparadis.


Inger tog fram och visade sin kofta som hon improviserat ihop med flätan från Bjomal som motiv! Sån här lek med och inspiration av mina mönster älskar jag! Titta så fin!


Jag gick omkring och var nervös en stund, för snart skulle jag få träffa Monica. Som jag har längtat. Efter att Monica varit sjuk under våren och jag har oroat mig och undrat och sen fått glada nyheter om hur fantastiskt hon återhämtat sig... så var det magiskt att se henne. Till middagen fick jag äran att lämna över den sjal jag monterat av alla lappar som de andra lägerdeltagarna, jag själv och ett par till har stickat. Den gjordes om utifall Monica skulle vara för sjuk för att kunna åka. Då skulle hon liksom få en omfamning av alla lägerdeltagarna ändå. Nu kunde hon vara med, och det blev än mer magiskt att kunna svepa filten om henne och säga "Så HÄR mycket betyder det att du är här". Tårar. Ganska många.

(Den här bilden tog Mikaela.)
Här är en bild på fina Monica i fina sjalen från lördagen:

Senare på kvällen höll jag knitquiz. Jisses så roligt! Quiz-master vill jag vara fler gånger!
Det var inte quizzet de här damerna höll på att skratta ihjäl sig åt, men så här roligt har man på stickläger!


På lördagen höll jag kurs och brände mig i nacken. Jisses vad sol vi har fått!
Men sen latade jag mig och bara stickade och skrattade resten av dagen. Som det ska vara.


Lördag kväll var det garnlotteri... Jag vann inte så mycket alls, men det var ändå nästan en hel garnaffär som lottades ut.


Kustladan är tydligen en plats full av minnen. "Där uppe stod jag och lutade mig över räcket och försökte kika in genom fönstret för att se Björn Afzelius en gång... " sa en stickerska och pekade på trappen...

Söndagen var lika solig och vi fortsatte sticka och skratta, men det är nåt annorlunda med sista-dagar... Det liksom hänger ett hejdå i luften och hotar med att nån ska plocka ner det och försvinna först. Det händer oundvikligen och sen är det lite som att se sanden rinna ur ett timglas. En efter en droppar av och man vet att snart är det slut... Men som jag njöt ändå.


Och jag drog ut på det roliga genom att stanna hos Johanna ännu en kväll ihop med fina Mikaela. Vi gick en promenad med hela lilla familjen Grindborg, och jag kände mig hemma i någon annans hem för att ni är så himla ljuvliga Johanna och Daniel!

Jag skriver nog mest för att minnas själv. Jag inser att jag inte berättar så mycket, mer än att jag har haft det bra i helgen som gått. Att själen fått vila och hjärtat må gott.

Jag saknar er älskade sticksystrar!
(Den här bilden tog Ann-Britt med Ulrikas kamera) 

Men jag längtade faktiskt hem ändå. Så mycket älskar jag hemmet, torpet, maken, livet här. Särskilt som maken fick halsfluss och har gnytt feberfrossa i telefonen. Jag är äntligen hemma med garnkärlek i sinnet och minnet, men välkomstkyssen med maken väntar jag med tills streptokockerna släppt greppet om hans stackars hals...

(Jag hade inte stor-kameran med mig och har inte tagit några toktjusiga bilder alls. Ni får stå ut med det. Ulrika tog desto fler fantastiska bilder...)