Fattigskogen

Det är en magisk plats i Dalaskogarna den där vildmarksbyn... Man kommer dit, andas ut och bara är. Och detta får man göra bland andra likasinnade nördar och man kan prata garn och maskor i dagarna fyra!

Jag slog mig ner i min sköna campingstol (med fotstöd) och njöt direkt!

Mest har jag suttit där och stickat i en kofta i Tweed från Tant Kofta och Supersoft från Magasin Duett. Mönster? Nja... Den är mest stickad efter min egen kropp och så, men jag hämtade inspiration till lite proportioner och detaljer från lite olika mönster. Den här "vik-kanten" är en variant på den som finns beskriven i mönstret Caramel och den är verkligen superfiffig! Fem maskor i resår på kanten, men de aviga stickas varannat varv och lyfts varannan och ligger därför och gömmer sig i en stagande kant på baksidan liksom. Åh, som jag älskar fiffiga konstruktionsdetaljer! Koftan är färdigstickad men väntar på lite efterarbete som att sy på knappar och en ficka. Mer om den när den är helt klar.

Här sitter jag bredvid en av många underbara människor jag fick hänga med i helgen - Annette. Jag har följt hennes filtprojekt på instagram hela året och det kändes liksom nästan som att träffa en kändis att få se hennes "dagens ruta" live på onsdagen! (Kolla hashtag #crochetmoodblanket2014 på instagram!)
På bilden syns även Linnea som sitter och stickar och vid henne står Ann-Louise som är ena halvan i duon som driver Vildmarksbyn. Vilken service vi fått! Och vilken mat det bjudits på! En sak man märker varje gång man kommer hem från Fattigskogen är den där saknaden efter Ann-Los röst som då och då ropar "Nu är det mat!"... Jisses, så lyxigt man har det där.

Så här är det annars mest hela tiden i Fattigskogen. Inspirerande underbara människor i campingstolar med stickningar i händerna. Så här skulle man få ha det mer än fyra dagar om året. Det gör så gott i själen. Tack alla ni som var där och gjorde min helg underbar och inspirerande även om jag inte listar er alla med namn och länkar!

Här sitter två människor jag älskar i solen. Ulrika och Amanda.

När koftan var färdigstickad blev jag nästan lite paff. För mycket inspiration kan betyda total idétorka. Det fanns helt enkelt för många möjligheter! Så det var tur att jag hade med mig sländan och kunde ta en liten "göra något helt annat-paus". Jag hade inte rört sländan på ett år, men jag tyckte det gick skapligt för händerna att komma ihåg hur man gjorde ändå. Kanske kommer jag igång att spinna lite igen... Man kan ju alltid hoppas!

På lördagen kom Dödergök på lägerbesök under dagen. Hur mycket jag än älskar och inspireras av alla de andra stickerskorna som var där, så är det såklart några man står närmare och den här bilden visar fem sticksystrar på samma plats samtidigt (även Ulrika, Amanda och Mikaela)! Med tanke på hur avlångt Sverige (och Finland!) är så händer det här alltför sällan.

Dödergök hade också med sig en koftstickning som känns i hjärtat på mig lite extra. Ränderna är i ett grågrönt merino-silke som jag har spunnit och översta knappen har hon också fått av mig. Och koftan blir så fin, så fin. Förstå att det känns speciellt att ha gett bort lite kärlek och sen se den omvandlas till nåt fantastiskt med ännu mer kärlek!

Garnlotteriet i Fattigskogen är alltid en upplevelse. Knasiga stickerskor som blir som galna över chansen att byta garn med varann! Och jättekul har vi. Även om vi mest sitter och stickar på lägret, så erbjöds några aktiviteter utöver "göra vad vi vill". Jag och Kerstin höll varsin workshop, det färgades garn med Jeaba-färger och det var knitquiz en kväll (som pub-quiz, men de flesta frågorna handlar om garn). Dessutom uppstod ett gäng spontankurser där snälla och kunniga människor delade med sig av kunskap i både spinning, tvåändsstickning, nålbindning, krokning och frivoliteter... Andra har bloggat mer om detaljer och om vad som hände vilken dag. Jag har fullt upp med att hålla alla intrycken kvar i maggropen så länge jag kan, så jag har varken många foton eller ordning på när vi gjorde vad.
Så jag plockar med mina garner och ler när nån särskild stickerska från lägret dyker upp i minnet eller när något vi skrattade åt gör sig påmint. Fattigskogen 2014 fastnade mer i själen än på foto helt enkelt.

Men jag vet hur söndagen kändes, när hela Fattigskogen luktade brandrök. Det var sista dagen och röken som drog in kändes nästan som en ond besvärjelse över slutet på härliga dagar. Det var rök från branden i Västmanland som drog in över oss som var 25 mil ifrån den. Otäckt. Ja, allt kring den här branden känns otäckt faktiskt. Så små vi är inför naturens krafter...

Pörkenäs

Jag har varit i Finland. Jag har hälsat på fina Mikaela-vännen.

...och vi har varit på Stickläger som Mikaela och hennes Garnstugan anordnade. Men nu ska vi inte gå händelserna i förväg här. För att kunna åka på stickläger måste man ha garn med sig, så Mikaela började med att nysta garn hela första kvällen.

Nystan på nystan växtfärgat garn som hon ska randa i en Offe! Det blir så fint, så fint.

Nu har ju Mikaela i och för sig en hel del garn sedan innan... En hel garnbutik till exempel.
Garnstugan är inredd som i ett hörn av M-boden. En liten, mysig, lokal livsmedelsbutik som Mikaela driver.

Och här finns skatter i hyllorna förutom garn. Som svensk turist gottade jag mig särskilt åt hallonsodan "Limonadi", som uppriktigt sagt är alldeles löjligt god.

Ja, jag behövde ju också nåt att sticka på förstås! Och även om jag hade med mig en massa garn och projekt, så kunde jag inte motstå Donegal Tweed i grönt. Så jag köpte ögonaböj sex nystan och lade genast upp till en kofta. Mer om den en annan gång.

Sen, så småningom, så åkte vi till Pörkenäs.

Det är en lägergård som ligger gömd bland tallarna, alldeles vid havet. Så vi började med att gå ner och titta på havet. Här är det vackra Pia som råkar posera för nästan ett vykort.

Så innan allt stickandet började så njöt vi havsluft en stund.

Eller... tja... Pia började sticka där och då.

Men mest satt vi sen uppe i lägergården i dagarna tre och stickade, stickade, stickade och stickade.
Jag höll kurs i dubbelstickning på lördagen, men då var jag upptagen med det och tog inga bilder, så här är lite av hur det såg ut i övrigt. Stick, stick, stick, stick, stick...




Garnstugan hade dukat upp hela butiken längs ena väggen, så om någon lyckades sticka klart något, var snart nästa projekt igång, med nytt garn.

Själva lägergården är ett äldre hus med vackra vinklar och vrår. Allt i grått och naturvitt.



Och när jag inte stickade på min kofta så lade jag upp en ny dubbelstickning.

Tänk att det är mitten av september och vi kunde sitta ute i solen och sticka hela fredagseftermiddagen. Det blev till och med nästan för varmt! Men ingen vågar klaga på värmen när man sitter och stickar med havsutsikt.

Ljuvliga Viveka skrattar ett av helgens många hjärtliga skratt.

Bilden blev så söt på Towa, då hon sitter på en ganska hög soffa och dinglar med benen!

Samtalen och skratten handlade om allt från regnbågar och änglar till kall paj och microvågsugnar, från garn och stickor till dialekter och ord. Jag älskade verkligen dialekten som pratas här runt Jakobstad och jag har lärt mig några dialektala ord på svenska och några användbara ord på finska. Niin on.

Här zoomar jag in lite. Kolla in Sivs virkade sjal!

Här är det Christel som håller på att övertala sig själv om att hon också behöver lite tweed-garn...

Och halskragen hon stickade i Jawohl Magic-garn blev himla fin den också!

Och här är det Mary som stickar strumpa.

Pia stickade på en jättebredrandig Offe i Estelle. Jisses så mysig den såg ut att bli! (10 varv per rand!)

Men allra mest tog jag nog vara på att få vara nära den här älskade människan så mycket jag hann med! Fina, fina Icka.

Lördag kväll var ljuset alldeles extra magiskt, så vi gick ner till havet igen och tittade på solnedgången. 
Stickerskor i solnedgång. Vackra människor på vacker plats.

Här är det Mikaela som försöker fånga ögonblicket med mobilkamera. Jag fångade Mikaela med min kamera i stället. Jag önskar man kunde fånga mer än ögonblicket med kameran. Jag önskar man kunde liksom buteljera såna här fina stunder med fina vänner, så man kan ta fram dem när man behöver dem. Så man kunde få sticklägerhelger att räcka riktigt, riktigt länge.

Förresten... Jag som är lite av en skogstomte tyckte nästan att den där solnedgången och havsutsikten blev ännu vackrare sedd mellan trädstammarna...

Kiitos alla ni som var med på Pörkenäs, för värme, skratt och inspiration! 

Fattigskogen

I skogarna som klättrar över flyttblocken på gränsen mellan Dalarna och Värmland ligger en magisk plats. Fattigskogens Vildmarksby. Den är nu mytomspunnen bland stickerskor och skådeplatsen för en av årets höjdpunkter - Stickläger.
Jag var där. 

Bilderna kommer från min mobilkamera och är därför av lite annan sort än jag annars hade valt. Många har synts på instagram... Bäst blir lägret för dig som inte var där, om du läser och tittar på alla möjliga bloggar och bilder om det. Ulrika har samlat alla som bloggat om det här.

NU ÅKER VI! Jag och Göken är tokpeppade!

Pga ett sent avhopp av en stickerska, hade jag ynnesten att ha make och hund med mig till Fattigskogen. Magiskt, men också lite konstigt. Det här är min stick-semester, men då Tobbe gjorde det till sin fiskesemester och tog med sig Rolff till en massa vackra småsjöar däromkring, blev det bara en stor bonus att få lite familjegos då och då! 

Men Tobbe förstår uppenbarligen inte all sorts stickhumor? Nåja, vi hade roligt i alla fall. Finaste Kamilla och finaste Amanda har helt klart förstått poängen!

Rolff njöt av uppmärksamheten bland de stickerskor som var lika gossjuka som han. Jag tror Amanda vinner gos-ligan för Rolffs del dock.

Rolff var antingen med Tobbe eller med oss alla, men korta stunder behövde han vara ensam i sin bur eller i vår stuga. Är det en sak Rolff är väldigt bra på, så är det att visa hur illa han tycker om att bli lämnad ensam... om så bara för en liten stund.

Rolff tyckte att han kunde ta över åtminstone det här vakthundsgiget. Vi som känner honom vet att han inte är mycket till vakthund... Men en mesig gosboll måste väl göra jobbet bättre än en karvad stubbe? Väl?...

Sen HÄNDE DET! Tobbe stickade (nästan ett helt varv)! Att han pratar med varje maska gjorde att han inte ens märkte att stora delar av bordet tystnade, log och lyssnade. "Du din lille rackare... och så där ja! Nu är du inte så tuff längre! Ska du komma och bråka nu? Ja det kan du ju tro... HA!" 

Jag mår bra i Fattigskogen. Men jag säger lite som Göken gjorde i sitt inlägg - Jag höll mig lite med de jag redan känner i år. Det var kanske det där med tryggheten. Jag var lite feg, eller trött, eller kanske bara lat i år. Mina sticksystrar var här. Människor jag verkligen saknat och som jag sällan har möjlighet att se. Det kändes som om jag liksom behövde njuta av varje minut med dem... 

Här är en favoritbild på två av dem. Dödergök och Johanna. Älskade ni.
Den stickfamilj jag har ynnesten att känna mig som en del av är magisk. En trygg vänskap som kommit att handla om så mycket mer än stickning. Ni vet vilka ni är. Jag älskar er.

Och ni som hört mig säga att jag helst lär mig nya saker när jag får svära i fred... Några fick en glimt av varför när jag gick en liten privatkurs med Dödergök. Den här bilden har Louise tagit. Jag lärde mig att virka en ruta med en blomma i. Ja, du läste rätt. Virka. Visalisa virkar inte. Inte mycket i alla fall. Och verkligen inget avancerat. Men med bistert koncentrerad min lyckades jag knåpa nästan rätt och kan stolt visa upp den här:

Kyss Karlsson vad duktig jag är. Frågan är om jag har tålamod till fler...

I övrigt stickade jag som en tok och tog väldigt få bilder. Jag har massor mer att säga om det här magiska stället, men jag har nu suddat ut en mening jag försöker formulera sisådär fem gånger. Den har innehållit satser som "och landa inuti" och "ledig på riktigt" och "plats att tänka" och sånt, men jag lyckas inte riktigt tämja den och få ner den i en vettig rad med ord... Jag kanske borde ha väntat med det här bloginlägget lite till?

Vi åker nog tillbaka nästa år och tar över stället igen, eller vad säger ni lägerfolket?