lugnet före stormen

Den här stunden ska jag försöka minnas. Den är märklig. Prognoserna sa att stormen skulle nå Göteborg kl 16. Det var sju minuter sedan. För ungefär 10 min sen slutade det regna här. Tvärt. Som om någon vred av kranen. Sen stannade vinden. Gråa skyar rusar högt över torpet och det är inte någon tvekan om att det är Väder på gång. Men här, nere på marken, är det helt stilla. Helt. Stilla.

Det är märkligt tyst då vi hört både regnet och vinden hela dagen. Talltopparna som svajat senaste timmen står i givakt och verkar inte känna minsta vindpust alls. Just nu. Trots hastigheten på molnen där högt ovanför dem.

Snart sänker sig vädret ner över oss. Så känns det.
Jag ville blogga om känslan för att komma ihåg den. Så här känns Väntan när hela tillvaron väntar.

Nu ska jag sätta mig och titta ut. Och vänta på vädret. 

jag samlar

Jag är lite tyst online, för jag försöker samla mig. Bli samlad. Och jag hoppas ha nåt att berätta när jag samlat klart.

En hel del har hänt, men en del av det sparar jag på. En del saker måste berättas om i rätt ordning och jag inväntar inledningskapitel i en del historier som inte bara är mina.

Jag halkade igår. Blöta löv på vått trä blev glashalt och fötterna försvann under mig. Skrubbsår och blåmärken i handen, på armen och på låret. Inget allvarligt.

Just nu går tiden i en så märklig fart. Jättefort och jättelångsamt på samma gång. Jag räknar dagar och har koll på kalendern samtidigt som veckor och dagar verkar passera utan att jag märker det. En del saker på jobbet går som på räls. Jag är kompetent, på rätt plats, kan min sak. Annat är märkligt omöjligt, diffust och nytt för mig. Jag låser mig och frågar om hjälp.

Skrubbsåren och blåmärkena från igår blev någon slags fysiskt bevis på Söndagen. De kommer att läka lika fort som skrubbsår och blåmärken brukar läka, och jag log märkligt åt tanken på att märkena efter söndagens vurpa kanske kan hålla fast tiden åt mig lite. Förankra mig i nuet lite mer. Symboler för tid i sårskorpor och gulnande blåmärken? Tja, jag är nog lite galen.

Jag ser Rolff bli vän med svärföräldrarnas Rambo och är stolt över hur långt han ändå kommit sedan han kom till oss. Det där första året var ingen barnlek... Och så undrar jag hur tid ter sig för Rolff? Hur minns han allt som hänt? För minns gör han, det märks ibland, men samtidigt verkar han helt ha förträngt annat... Lite som jag kanske. Lite som de flesta.

Jag vill skriva om knappar, för jag har sorterat knappar hela helgen! Jag har fått en knapphimmel att hälsa på i, och en hel del av den har följt med mig hem. Min knappsamling är mer än en samling numera och bland knapparna var jag bara knappglad en stund.

I stickningen är jag garnglad. Jag stickar mest mössor. Ja, jag samlar på mössor snart. Jag har stickat sex stycken i höst hittills. Det blev en till mig själv i alla fall till slut. Jag kommer att berätta mer om den, när de matchande muddarna är klara och när det fotats lite och sånt där stickbloggigt ni vet...

På jobbet är jag stundtals riktigt jobbglad! Hemma är jag alldeles trygg-och-lycklig-glad för det mesta. Men det är svårt att samla alla sorters glad till bara glad. För jag är trött, lite vemodig, avundsjuk, less, låst, rätt förbannad, lite besviken och ganska knäpp också. Och det lyckas liksom inte bli nån riktig vila eller tillvaro i nån av de där känslorna just nu.

Ja, jag är nog lite galen. Och det är nog liksom bara livet som pågår. Men ändå...
Jag hade velat vara lite mera... samlad.

Så medan jag samlar mig, så är jag lite tyst online.

omtänksamt

Den bästa känslan. Att förstå att någon annan har tänkt snälla tankar om en. Ett oväntat sms med något som får mig att le (Johanna, du är mästarinna på såna!) eller en komplimang, några snälla ord eller en liten present som tydligt visar att någon tänkt på mig. Små bevis på omtänksamhet är som jättestora varma kramar, för alla de där snälla tankarna sitter liksom fast i det där snälla ordet, den lilla grejen jag fick eller i berättelsen någon berättar som börjar med "Det här roliga hände idag, och då tänkte jag på dig..."...

För ungefär en vecka sedan hamnade en sån där liten present i min hand. Och den hade samlat på sig omtänksamhet i flera lager, så nu är de här tre små drakarna nästan magiska drakar, för de kom till mig med en omtänksam historia:

Jag skulle ha åkt med Stickfest i Väst-gänget till Tallinn. Det var planen. Men av olika anledningar blev det inte så. Jättesynd på många vis, men det blev bra på andra sätt i stället. Men visst var jag lite besviken... Men så visade det sig att jag var jag var med på den där båten i alla fall, för det var nån som tänkte på mig där, och det rörde mig till ett nästan tårfyllt leende. Fina Päivi hade fixat ihop dessa små drakmarkörer till mig, som tack för vad hon tycker är bra jobb med Online Stickcafé. Men så var jag inte där. Dumma jag. Så Päivi lämnade drakarna till Linda, som lovade ge dem till mig. Så jag har inte ens fått tackkrama Päivi! För de här drakarna och den där tacksamma, omtänksamma tanken som Päivi laddat dem med, var både vältajmad och oväntad. Ibland betyder en oväntad liten gåva mer än vanligt, och den här fick jag på helt rätt dag. Tack Päivi! Omtänksamt av Linda också att vidarebefodra omtanken!

Idag ska jag försöka bjuda på extra leenden och kanske en oväntad kram eller två. För omtänksamhet växer när man sprider den... Kram på er alla bloggläsare!  

ord i oordning

Jag bloggar oregelbundet. När  jag har något att säga. När en tanke malt ett tag. När jag har en bild jag vill visa, eller något färdigstickat. Just nu maler min hjärna kring ett inlägg om tacksamhet i allmänhet, centrerat kring en liten oväntad gåva i synnerhet. Det är på gång.

Men orden bråkar med mig just nu. Både i bloggen och på jobbet. De vill inte ställa sig på rad som jag vill att de ska. De kommer klumpvis och i oordning, och skrivandet blir ett redigerande mer än ett skapande. Det står stilla, knådas, rycks lite, tar lång tid. Flödet finns inte riktigt.

Så det där inlägget är just nu en rad lösryckta fraser och nån sorts tanke om ett upplägg, som snart har landat. Under tiden försöker jag jobba. Skriva. Det flödet är just nu helt vansinnigt trögt. Jag använder bloggen som andningshål för jobbtexten. Lastar av några orediga ord här, för att få ordning på några fraser där. Vissa dagar hamnar fler ord i bloggen än på jobbet. Även om jag siktat och fokuserat jobb. Jag blir förvånad och lite arg på mig själv över sånt. Men man gör så gott man kan. Och dagar då både blogg och jobb står nästan still... så blev jag glad då jag hittade en lista att fylla i hos Amanda. I en lista kan man ruska av sig några ord som har fastnat utan större ansträngning. Och kanske får det lite av det andra att lossna och flyta en stund. Jag hoppas på det.

Låt som när du är ledsen sörjer till? Vänder mig sällan till musik på det sättet. Tystnad är nog "ljudet" jag sörjer i.
Beroende av: Kramar, leenden.
Vem behöver du mest just nu? Tobbe. Utan honom skulle det vara kört känns det som.  
Vad tror folk om dig? Att jag är glad och energisk och tycker allt är roligt.
Stämmer det? Långt ifrån alltid. Tyst och grubblande är jag ofta, men i ensamhet.
Vad får du oftast komplimanger för? Mina stickningar, mina handledningskommentarer på jobbet.
Brukar du skratta för dig själv? Inte bullrande och högt som när jag är med andra, men absolut.
Vad står det i ditt senast inkomna SMS? Det är en smiley från Ulla på Vuxenskolan.
Nästa mål i ditt liv: Att bli klar med avhandlingen. Men innan det bara klara av den här vintern med förståndet i behåll.
Hur svarar du i mobilen? Lisa.
Vem ringde dig senast? Tobbes mormor.
Antal timmar sömn inatt: ca 7, men inte i sträck. Jag har vaknat några gånger.
Brukar du komma i tid? Ja. I god tid. Jag brukar sitta och vänta i förväg.
När mår du bra? Bland vänner. Med stickningen i handen. I Tobbes famn. När jag är trygg.
Hur känner du dig nu? Trött. Det är känslan som just nu ligger ovanpå det mesta annat.
Vanligaste färg på dina kläder: Svart, med något färgglatt som bryter av.
Var du aktiv i skolan? Ja.
Favoritdryck på morgonen: Kaffe!
När brukar du oftast gå och lägga dig? 11-tiden... 
Är du blyg? Nej.
Sysslar du med någon idrott: Nej, men jag borde... Raska promenader och lite löpning försöker jag få in i mina rutiner.
Tror du på kärlek vid första ögonkastet? Nej. Jag trodde nog på det, men eftersom jag inte blev kär i min själsfrände förrän typ 47e ögonkastet, så tror jag mer på långsamt växande kärlek som kan bli hur stor som helst än på störtförälskelse (som förvisso är häftigt, men mindre tryggt).
Är du bortskämd? Ja. Som fan. Jag bor i mitt drömhus med mannen jag älskar. Jag är privilegierad och trygg. Jag har allt jag behöver och väldigt mycket därtill. Jag har det egentligen alldeles för bra, så jag försöker dela med mig.

en höst

Jag älskar hösten.

Ljuset, färgerna, luften... Särskilt den här hösten. Bilderna i inlägget är tagna över två veckors tid (med mobilen) och jag älskar allt jag älskar med hösten lite extra i år. Alla färgerna sitter kvar på träden länge, och ligger inte i gyttjig sörja i rännstenen efter bara några dagar. Förra året förstörde några dagars skyfall de här magiska gula dagarna, då hela världen lyser. Jag älskar hur vacker första frosten är och jag älskar hur morgondimman avslöjar varenda spindel, då morgondimmiga spindelnät hänger som slöjor på nästan allt och gnistrar i gryningssol.



Jag älskar att jag får klä mig mer i lager på lager, använda mer stickat, bli inspirerad till en massa små stickprojekt... Tända ljus och tända i kaminen. Mysiga kvällar inomhus.

Varje årstid har sin skönhet och jag älskar dem alla - på sina sätt.
Jag försöker fokusera på det. På nuet. På den vackra hösten. På det jag älskar med den.
För det är egentligen mer komplicerat än så.

För jag hatar hösten. Också. Särskilt den här hösten.
Jag hatar att jag väntar. Och att väntan går genom mörker och kyla innan det blir ljusare igen.

Jag hatar att arbetet kräver mer ju mörkare det blir. Jag hatar att energinivåerna dräneras och att fingrarna fryser på tangentbordet. Jag hatar att trädgården vissnar. Att det blir blött och grått och platt. Jag hatar att skrapa rutorna på bilen. Jag hatar att behöva kliva upp innan det har ljusnat...

Men så är jag också alldeles extra trött den här hösten, så allt det där blir mer påtagligt och känns lite tyngre än vanligt. Men den här hösten hade känts än tyngre om den inte varit så vacker, så förhållandevis ljus, så sprakande färgglad. Det kompenserar gott. Till en viss del.

Höst. En hatkärlek i brinnande orange. 

stickade gåvor

- Kan du sticka en (valfritt plagg) till mig?
- Nej, men jag kan lära dig sticka. 

Det är så jag svarar. Varje gång. För jag vet, att så fort jag tar någon form av beställning slutar just det projektet att vara roligt på det sätt jag behöver att stickningen är. Ett dåligt samvete till är det sista jag behöver, så jag säger nej. Varje gång.

Det betyder inte att jag inte stickar presenter, men oftast fungerar det så att jag stickar nåt... som råkar passa någon annan. Inte bara i storlek, men säger sjalen att den är mosters, så är den det. Säger koftan att den vill bo hos mamma, så får den det. Skriker den nya mössan att den skulle passa på en vän, så skickas den till en vän. Ibland nästan mot min vilja.

Den grå koftan med skorstenskragen svek mig häromdagen. Den var skitsnygg på Mia, så den följde med henne hem. Jävla kofta. Jag försökte verkligen att jobba på vår relation, men de där axlarna ville inte sitta som den smäck de skulle, så jag drog och justerade och grejade, men det blev inte alldeles... bra. Jävla kofta. Som jag älskat den. Maska för maska i fårdoftande HLK-garnet. Dyrt var det också och jag hade liksom sparat till Fattigskogen för att faktiskt shoppa garn igen. Och favoritknapparna sitter i den också. Keramik. Gröna. Tur att jag har fler knappar, som jag kan ha på en ny grå kofta för... Mia slängde på sig den lite så där bara och den såg ut som om den alltid varit hennes, och då är den det. 

Hejdå koftan...

Jag tror inte det finns ett bättre sätt att förklara att jag stickar för stickningens skull. För avslappningen, för utmaningen, för kreativitetens, för garnets, för känslans, för detaljens skull, men väldigt sällan för det färdiga plagget i garderobens skull. Det finns inget finare än att själv ha gjort något fint, men det kan ibland bli ännu finare på någon annan även när man tänkt ha den själv.

Kanske börjar det här sättet att tänka om prylar att smitta av sig på mitt låg-konsumtions-rensnings-tänk om livet i övrigt. När jag rensar hemma hittar jag presenter. Då kan jag bli alldeles glad av en pryl jag inte ens vill ha kvar, för jag kan göra någon annan glad med den.

Fast nu vill jag verkligen ha en grå, assymetrisk kofta... som passar perfekt på mig.

vantar för alla årstider

Ingen kan ha missat årets i mina ögon häftigaste handarbetsboks-släpp. Vantar för alla årstider kom ut för ett par veckor sedan och presenterades bland annat på Bokmässan i helgen som gick... Ja, och så har förstås nätet liksom surrat av förväntan och sedan glädje över boken. Ingen blev besviken!

Vad jag försöker säga är att om du missat att boken finns måste du sluta bo under en sten, alternativt börja intressera dig för stickning. Vilken lösning som än applicerar på dig så kommer det att förbättra ditt liv avsevärt.

Kamilla och Clara har designat fantastiska vantar och den här recensionen rekommenderar boken varmt. Jag är nu väldigt sugen på vantar och jag höll på att bli överkörd av en buss på väg från bokreleasen förra veckan, för att jag inte kunde vänta med att bläddra och titta tills jag kommit över gatan...

Jag har redan läst två bra recensioner av boken, och jag håller med om bådas reflektioner. Först var det Dödergök som på ett sakligt och bra sätt förklarade alla anledningar att älska den, men att hon saknade lite mer detaljerad garnåtgång samt herrstorlekar. Sen var det Maria Carlander, som blev lika glad som jag över de många varianterna på bröllopsparsdiagram till bröllopsvantarna.

Men jag har en del eget att säga också, så jag börjar med att jag älskar den också.

Många har redan sagt att den känns modern, och det gör den, men den är samtidigt precis så härligt tidlös som hantverk är. Det är lite retrokänsla i boken och man refererar enkelt till modeller och mönster som redan hållit i många decennier. Men i uppdatering av detaljer, mönsterskrivartradition och tydlighet kommer de nu också att hålla i många decennier till. Tidlöst är liksom extra bra i ett tankfullt, långsamt hantverk... tycker jag. Till och med namnen känns retro från rätt tid och så himla idag. Det är liksom precis samma generationsglapp för den klassiska tvåfärgade retrovanten, som för namn som Kerstin, Märta och Gunnel.

För det andra är fotona fenomenala, men jag visste ju redan att Ewa på Andina var bra på sånt. Men de känns så genomtänkta. Alla vantar är "in action" i rätt årstid, men också på ett sätt så att alla vantar håller ihop i någon slags kulörstyrka och färgskala, trots att vantarna i sig är stickade i allt från blekgrönt till knallrött. Det krävs ett tränat bildöga för att hålla ihop det så här snyggt. Och i samma veva vill jag hylla bokens grafiska formgivare och illustratör Sofia, för boken har ett väldigt tydligt, snyggt och sammanhållet bildspråk även runt själva fotona som jag tror hon ska ha en hel väldans massa cred för.

Men så till själva vantarna.
Det börjar med ett litet teknikkapitel. Det är bra. Välgjort. Men som fler har sagt är det ingen nybörjarbok för det. Du behöver kunna lite grunder för att förstå det här, men det är väldigt bra instruktioner för bokens nivå i övrigt. Lagom. Insatt och intresserat utan att vara supertekniskt och utan att vara en lärobok i stickningens grunder. Det här kapitlet hade kunnat vara ännu längre. Jag vet att både Clara och Kamilla kan fler varianter och detaljer man kunde ha använt, men jag tror det hamnade i en lagom avvägning av "det som behövs".

Jag blir alltid extra glad i ett mönster när det finns omtanke om detaljerna. När någon suttit och provat och trixat i möten och övergångar så att det blir så där på allra bästa sätt. Nu har jag inte hunnit lägga upp någon vante ännu (för jag kan inte välja!) men jag har suttit och nörd-läst i mönstren. På att bara skumläsa lite här och lite där i förklaringar av tumkilar och övergångar i mönsterdiagrammen så är jag imponerad. Det här är inte Vantar Modell 1A, rinse and repeat som någon bara klistrat nya geometriska mönster på. Det här är genomtänkt och välgjort i det jag sett hittills. Stickar du igenom den här boken vågar jag påstå att du har en repertoar detaljer, modeller, lösningar och finurligheter för att du sedan ska kunna sticka snygga vantar från eget huvud resten av livet utan att det blir långtråkigt. Bravo!
Dessutom kan ingen säga att det inte är vant-väder längre. Det finns vantar för alla årstider...

Men jag vill välja ett par att börja med och det är svårt. För de första jag verkligen föll i trans för... tänkte jag till Tobbe. Och då får jag som sagt räkna om mönstret. (Ni skulle lätt kunna ge ut en bilaga med några av modellerna som herrvantar om ni vill sälja mer brudar!)

De andra är halvvantar. Lotta. Och jag måste nog sticka flera par. Det är snygga sådana här vantar jag ALLTID vill ha på mig, och två av de tre par jag själv stickat har jag slarvat bort den ena av. (Det tredje halvvanteparet var till Tobbe). Så det lutar mer och mer åt de här...

Men det är höst. Och jag har en del brunt i skåpet. Och de här är så vansinnigt snygga...

Om man vill titta på bilder på alla vantarna så finns de här eller här.

Om ni vill hjälpa mig välja vilka jag ska börja med så... gör inte det. Jag bestämde mig just för att göra ett par Lotta först.

Och till sist: Grattis Kamilla och Clara till en fantastisk debut!