jag samlar

Jag är lite tyst online, för jag försöker samla mig. Bli samlad. Och jag hoppas ha nåt att berätta när jag samlat klart.

En hel del har hänt, men en del av det sparar jag på. En del saker måste berättas om i rätt ordning och jag inväntar inledningskapitel i en del historier som inte bara är mina.

Jag halkade igår. Blöta löv på vått trä blev glashalt och fötterna försvann under mig. Skrubbsår och blåmärken i handen, på armen och på låret. Inget allvarligt.

Just nu går tiden i en så märklig fart. Jättefort och jättelångsamt på samma gång. Jag räknar dagar och har koll på kalendern samtidigt som veckor och dagar verkar passera utan att jag märker det. En del saker på jobbet går som på räls. Jag är kompetent, på rätt plats, kan min sak. Annat är märkligt omöjligt, diffust och nytt för mig. Jag låser mig och frågar om hjälp.

Skrubbsåren och blåmärkena från igår blev någon slags fysiskt bevis på Söndagen. De kommer att läka lika fort som skrubbsår och blåmärken brukar läka, och jag log märkligt åt tanken på att märkena efter söndagens vurpa kanske kan hålla fast tiden åt mig lite. Förankra mig i nuet lite mer. Symboler för tid i sårskorpor och gulnande blåmärken? Tja, jag är nog lite galen.

Jag ser Rolff bli vän med svärföräldrarnas Rambo och är stolt över hur långt han ändå kommit sedan han kom till oss. Det där första året var ingen barnlek... Och så undrar jag hur tid ter sig för Rolff? Hur minns han allt som hänt? För minns gör han, det märks ibland, men samtidigt verkar han helt ha förträngt annat... Lite som jag kanske. Lite som de flesta.

Jag vill skriva om knappar, för jag har sorterat knappar hela helgen! Jag har fått en knapphimmel att hälsa på i, och en hel del av den har följt med mig hem. Min knappsamling är mer än en samling numera och bland knapparna var jag bara knappglad en stund.

I stickningen är jag garnglad. Jag stickar mest mössor. Ja, jag samlar på mössor snart. Jag har stickat sex stycken i höst hittills. Det blev en till mig själv i alla fall till slut. Jag kommer att berätta mer om den, när de matchande muddarna är klara och när det fotats lite och sånt där stickbloggigt ni vet...

På jobbet är jag stundtals riktigt jobbglad! Hemma är jag alldeles trygg-och-lycklig-glad för det mesta. Men det är svårt att samla alla sorters glad till bara glad. För jag är trött, lite vemodig, avundsjuk, less, låst, rätt förbannad, lite besviken och ganska knäpp också. Och det lyckas liksom inte bli nån riktig vila eller tillvaro i nån av de där känslorna just nu.

Ja, jag är nog lite galen. Och det är nog liksom bara livet som pågår. Men ändå...
Jag hade velat vara lite mera... samlad.

Så medan jag samlar mig, så är jag lite tyst online.