stickade gåvor

- Kan du sticka en (valfritt plagg) till mig?
- Nej, men jag kan lära dig sticka. 

Det är så jag svarar. Varje gång. För jag vet, att så fort jag tar någon form av beställning slutar just det projektet att vara roligt på det sätt jag behöver att stickningen är. Ett dåligt samvete till är det sista jag behöver, så jag säger nej. Varje gång.

Det betyder inte att jag inte stickar presenter, men oftast fungerar det så att jag stickar nåt... som råkar passa någon annan. Inte bara i storlek, men säger sjalen att den är mosters, så är den det. Säger koftan att den vill bo hos mamma, så får den det. Skriker den nya mössan att den skulle passa på en vän, så skickas den till en vän. Ibland nästan mot min vilja.

Den grå koftan med skorstenskragen svek mig häromdagen. Den var skitsnygg på Mia, så den följde med henne hem. Jävla kofta. Jag försökte verkligen att jobba på vår relation, men de där axlarna ville inte sitta som den smäck de skulle, så jag drog och justerade och grejade, men det blev inte alldeles... bra. Jävla kofta. Som jag älskat den. Maska för maska i fårdoftande HLK-garnet. Dyrt var det också och jag hade liksom sparat till Fattigskogen för att faktiskt shoppa garn igen. Och favoritknapparna sitter i den också. Keramik. Gröna. Tur att jag har fler knappar, som jag kan ha på en ny grå kofta för... Mia slängde på sig den lite så där bara och den såg ut som om den alltid varit hennes, och då är den det. 

Hejdå koftan...

Jag tror inte det finns ett bättre sätt att förklara att jag stickar för stickningens skull. För avslappningen, för utmaningen, för kreativitetens, för garnets, för känslans, för detaljens skull, men väldigt sällan för det färdiga plagget i garderobens skull. Det finns inget finare än att själv ha gjort något fint, men det kan ibland bli ännu finare på någon annan även när man tänkt ha den själv.

Kanske börjar det här sättet att tänka om prylar att smitta av sig på mitt låg-konsumtions-rensnings-tänk om livet i övrigt. När jag rensar hemma hittar jag presenter. Då kan jag bli alldeles glad av en pryl jag inte ens vill ha kvar, för jag kan göra någon annan glad med den.

Fast nu vill jag verkligen ha en grå, assymetrisk kofta... som passar perfekt på mig.