Stitch surfers

Jag har börjat på ett nytt par strumpor och de här är roliga att göra och blir verkligen fina... Men nu är jag vid hälen. Jag har förstått principen. Jag gör som det står. Men jag tycker inte det blir snyggt!
Jag har 62m på stickan och jag vill göra en fin häl. Vilken ska jag göra?
Istickshäl har jag gjort och fått fin, men den känns inte rätt här. Nån som har Bästa Snyggaste kortvarvshälsinstruktionerna från tån och upp?

Ursäkta att bilden är mörk... Det kommer tjusigare bilder på de här mästerverken så småningom. Jag lovar. 

Hur går det med sockutmaningen Lisa?

Eh... alltså... Sockan blir för liten och jag måste börja om. Och hälen blev väldigt smal så jag funderar ärligt talat på att byta mönster. Men ett par sockar SKA det bli. Nån gång... 

En ny sjal

Jag har stickat en fantastisk sjal! Och den är svår att fotografera...

Jag och Dödergök valde ett sjalmönster ihop och har stickat varsin. Valet föll på Dandelion on a Meadow, en sjal som låg bland mina favoriter på Ravelry, men som jag inte hade tittat närmare på.

Vi har stickat den i systergarn. Båda har använt Easyknits Deeply Wicked, men jag har stickat i färgen som heter Blåbär och Dödergök i färgen Lingon. (Ja, det var två av garnerna jag var med och hittade på namn till innan Unravel!) Färgen är helt omöjlig att fotografera så att det gör garnet rättvisa, men närmast kom vi när jag höll upp den i motljus i kvällssolen.

Och inte var det fel att kontrastera den mot vårskimrande björk heller!

Sjalen kan stickas i vilken storlek man vill. Man väljer hur många mönsterrepetitioner man lägger upp och man lägger upp nederkanten. Jag lade upp 399 maskor till 20 repetitioner. Den blev stor och lång, men alldeles rätt storlek för mig!

Mönstret är välskrivet och visst lär man sig dansen genom repetitionerna något sånär, men jag ville ha diagrammen till hands hela tiden trots allt. Framför allt i början och sluten på varven för att säkert hamna rätt.

Jag älskar den. Och garnet, hårt blockat i spetsmönster, är alldeles magiskt. Det känns lyxigt och trots alla hålen så ligger den och värmer över axlarna.


Nu ska jag bara hitta tillräckligt med fina sommarfester att visa upp den på, för visst känner jag mig alldeles finklädd i den.

Och som vanligt när jag fotar stickat, så finns det husdjur i närheten. Och Rolff kan inte låta bli att posera om han får chansen, så okej då.

Nu ser jag fram emot att se Dödergöks lingonröda... Den ligger tydligen och blockas just nu! 

det här med TV...

...är märkligt. Särskilt som jag inte har några TVkanaler att titta på själv, så fattar jag liksom inte vilken genomslagskraft det har. 

Jag har inte bett om att få vara med i TV. TV4 har frågat mig två gånger nu och i morse lärde jag ut räta maskor i Nyhetsmorgon i TV4. Inslagen blev färre och kortare än jag blivit förvarnad om och många beslut tas under sändningens gång, även om allt är planerat på sekunden i förväg - också. Men jag tycker det gick bra. Jag fick inte sagt allt som var tänkt, men gensvaret efter sändningen visar att det viktigaste gick fram! Vänner skriver på Facebook att "nu ska de minsann våga prova" och kommentarer i andra sociala media visar också att jag lockade fram lite nyfikenhet och kreativitet hos tittarna. Så jag är nöjd.

Det är svårt att ens skriva. "Jag är nöjd". På det stora hela ÄR jag det, men som vanligt är man sin egna största kritiker. Jag ser tunt hår och dubbelhakor. Jag önskar att jag hade sagt si i stället för så... Men jag är nöjd med vad som ändå gick fram.

Nu måste jag dock få påpeka att det här var det spretigaste program jag vare sig sett eller medverkat i. Jag tyckte nästan synd om Tilde som trots de tvära kasten var galet proffsig och hoppade mellan teman som var inklämda på någon minut var. Det jag hann med att se eller vara i bakgrunden av förutom mitt egna inslag var: fråga barnpsykologen om syskonbråk, gör smörgåstårta av påskresterna, välj att vara glad, dags för ny Boston maraton ett år efter bomben, östrogendominans är ett felaktigt påhitt, Gunhild är en fascinerande person, musik med Marlene, nykära Bonde-möter-fru-paret... Så, spretigt var ordet sa Bull. Så jag är glad åt mina fyra minuter jag.

Hoppas jag inspirerat att börja sticka eller att våga att lära ut stickning bland så många de bara går. "Mönstret" på "Sjalen-som-kan-bli-precis-som-man-vill-fast-trekantig" och som är lättare än att knyta skorna hittar du här.

Om du vill se hela klippet med mig i TV så klickar du här. 

(Bilderna är screenshots från klippet på TV4Play). 

medmänskligt

Det samhälle som inte kan ta hand om de svagaste är inte värt att kallas samhälle alls. Det är endast i hur du och vi möter våra medmänniskor vi kan visa vår medmänsklighet. På sistone har jag sett alldeles för mycket motmänsklighet.

Det här med medmänsklighet har blivit så märkligt. Vanlig hänsyn och respekt beskrivs som rena hjältedåden? Jag kan se en massa förklaringar och skeenden som ledde oss hit, men i stället för att förklara vill jag skriva något om hur jag önskar att vi vänder på det hela snart.

Om man inte är en medmänniska, så är man en motmänniska och jag är så innerligt trött på dessa egocentriska motmänniskor nu. Vi har hamnat i ett samhälle där ”sköt dig själv och skit i andra” har blivit norm. Halvsanningar och rena lögner får samma tyngd som fakta där de delas runt, runt i sociala medier.
Snälla medmänniskor, snälla media – Källkritik är ett fenomen jag önskar återupprätta.

Forskning visar gång på gång att alla (Ja, alla) får det bättre i ett samhälle med jämnare fördelning. Om vi räknar välstånd i hälsa och lycka i stället för i pengar visar det sig att ju mer vi delar lika, desto bättre mår vi allihopa. Ändå ökar klyftorna och politiskt beslut efter byråkratisk stelbenthet gör samhället kallare och kallare och vänder motmänniskor ifrån varandra, snarare än att föra medmänniskor samman.

Visst finns det ett tydligt motstånd mot den här förändringen i samhället också. Vi är många som är arga, upprörda och besvikna. Men en del vänder ilskan utåt på ett sätt som gör dem än mer fientliga, för de måste hitta någon att skylla på. Och de som får skulden blir ”de andra”. Några utanför ens egen sfär. Lättast är det då att peka på dem som är mest olika en själv. Och så ökar avståndet mellan ”vi och dem” ytterligare. Trots att det egentligen inte finns några vi och dem. Det finns bara vi.

Empati är nyckelordet.  

Nationsgränser är en mänsklig uppfinning. Pengar är en mänsklig uppfinning. Båda uppfinningarna skulle kunna användas till att dela upp ansvar, dela lika, hjälpa varandra… men både nationsgränser och pengar har blivit endast maktmedel och vi verkar ha glömt att de viktigaste enheterna i ekvationen är en planet (med begränsade resurser) och ett antal miljarder människor.

När pengar och ekonomi tog över som sanningsbärare i politiken och politikerna började ta hand om pengar och slutsummor i första hand och samhälle och människor i andra hand… ja då dog något som jag tror på: Politik. Ja, jag tycker inte det är det de håller på med längre, där på högsta nivå. De försöker vinna, mer än vad de försöker delta och politik handlar för mig i sista hand om att vinna makt… I första hand handlar politik för mig om att hitta konstruktiva lösningar mot ideologiskt ställda mål. Det innebär samarbete och kompromisser för att få något gjort och det kräver att man diskuterar de där målbilderna, snarare än att kasta löften om miljarder omkring sig samtidigt som man pekar finger mot sina politiska motståndare och säger att de är förlorare. Om politiken bara består av vinnare och förlorare, och inga politiker, så förlorar vi allihopa.

Snälla medmänniskor, snälla politiker – Politik är ett fenomen jag önskar återupprätta. 

Så vad har det här med medmänskligheten att göra? Jo, jag tror att den här vinnare- och förlorare-retoriken har fler sidor. Bland annat delar vi in oss i sådana grupperingar utifrån att det är sådana ord vi matas med för att förklara vår situation. Våra liv mäts i prestationer. Du är vad du lyckas med. Och det är ju inte sant! Jag har själv brottats med den här frågan inom mig själv och inte vågat tro att jag är bra nog förrän jag fått beröm för något jag gjort. Eller förrän jag kan lista framgångsfaktorer i mitt liv. Bocka av på checklistan: Make, villa, bil, hund… Men faan heller rent ut sagt. Hela idén är ju och ska vara att vi duger som vi är! Med olika förutsättningar och möjligheter är vi lika värda oavsett vad vi har eller vad vi gör. Och det är i det här jag känner att vi snubblat iväg alldeles för långt i vad det är att vara medmänniska.

Det ska räcka med att du är för att du ska vara medmänniska. Blir du behandlad som en sådan så kanske det leder till att du vill och gör en massa saker också. Om du är en medmänniska så brukar det betyda att du själv omvänder en massa motmänniskor till att vara med de också. Men det räcker med att vara människa (med- eller mot-) för att vara lika mycket värd. 

Kan du se en annan människa som bara en människa, eller värderar du den människan? Är det verkligen upp till dig att avgöra någon annans värde? Om vi i stället utgår ifrån att alla är lika värda och på det lägger vi till att vi alla mår bättre av om resurser, jobb, bostäder och välfärd fördelas mer lika… ja då tror jag att det leder till medmänsklighet.

(Ja det är valår. Och det är ett skrämmande valår. Så det kanske dyker upp lite brandtal i bloggen när andan faller på.)

en fin dag för Lisa

Jag tog tåget till Norrköping igår. Jag var med på en stickträff som hölls i SMHIs matsal och som var arrangerat av en, för mig, väldigt speciell grupp stickerskor. Ett av stickcaféerna i Norrköping träffades nämligen tack vare Online Stickcafé och mycket därför var jag inbjuden som gäst igår. Deras historia om hur de hittade varandra och varandras stickintresse och hur de nu blivit ett sammansvetsat kompisgäng av människor som utan garn och stickning kanske inte känt varandra alls... Det värmer själen, verkligen.

Dryga sextio personer var med igår. Sticka var där och informerade om hur man blir medlem och lite vad de håller på med. Mysiga Johanna Wallin var där och visade böcker och i-snodds-alster. Två lokala garnbutiker fanns på plats och vi stickade, pratade, shoppade och hade himla trevligt.
Som en liten bonus var Eva-Lotta där från föreningen Sticka, så för första gången sedan vi blev två admins i Facebookgruppen var båda admins på samma plats.

Jag var ombedd att hålla ett litet föredrag om stickspiration, stickade maskor och min egen stickhistoria. De som lyssnade får avgöra om jag sa nåt vettigt, men det kändes som om det gick bra. Det är alltid lika roligt att visa upp Filten (då bloggade jag nästan bara på engelska). Det där som skulle ha blivit en sjal, men eftersom jag aldrig hade stickat förut så blev det en filt... typ. Men jag lärde mig sticka och jag fastnade för en passion som nu är en helt oumbärlig del av mitt liv...

Tack till stickerskorna i Norrköping som bjöd in mig! Extra tack till Anna och Kine som var våra värdinnor! Jag hoppas komma tillbaka och sticka med er nån gång för sicket mysigt gäng ni är!

De två första bilderna i inlägget har jag lånat av Anna Q, för jag var ju verkligen förfärligt dålig på att ta bilder själv!

sen efit-redovisning

I fredags var det Ett Foto I Timmen-dag och jag var med via instagram. Det var en jobbdag hemma och pauserna som fotoutmaningen gav mig var nyttiga för mig. Här är alla bilderna på rad, men fullständiga kommentarer till dem får ligga kvar på www.instagram.com/visalisas.

Vi började med mys...

...och sen såg större delen av dagen ut så här.

Men jag gick ut med hundarna också.

Jag är med i #eco4me-utmaningen om att lägga ut ett ekologiskt val i vardagen i fem dagar på instagram. Den här bilden lade jag ut i fredags apropå ekologiska garner. Här ligger ett gäng garner på ett stycke stickat i Lavolds Twice Tweed - ett garn av återvunnet material. Från vänster ett handspunnet garn i ull från en hotad fårras, ett nystan Visjögarn från Östergötlands Ullspinneri som gör garn på gårdens ull på räddade texila maskiner. En härva från Solkustens Spinnverkstad och en från Båvens Spinnhus som jag fått nyligen, lokala krafter, lokala får och småskalig produktion. Och längst till höger en härva från NaturalDyeStudio från Garnasinne - handfärgat ekologiskt garn från England. Här skulle jag också ha kunnat lägga färgglada garner från arbetsmarknadsprojekt för kvinnor i Sydamerika och Asien, eller nystan med eko-ull som garanterar god djurhållning, men som transporterats långt, eller garn från små garnfärgare som Tant Kofta eller andra småföretag jag vill stödja... Det finns många sätt att stödja det man tror på i vårt hantverk. Alla val kanske inte stödjer allt, men alla val kan stödja nåt.

Jag kom mig Äntligen för att rama in de toksnygga omslagspapperen jag köpte i Farnham och min underbara hus-poster av Hanna Karlzon.

Det gick trögt med skrivandet, men jag kämpade på...

...tills jag gav upp och gick ut och grävde dike för att rensa lite bland tankarna.

Sen gick jag in och skrev igen.

Jag avslutade min fredag med att äntligen komma iväg på ett stickcafé igen.

Jag och min sockstickning åkte till stan och drack smoothie...

...och capuccino. Och så åt vi småkakor. Det var underbart att få sitta och sticka en stund med andra nördar.

Och så hann jag ändå hem till lite fredagsmys med te och macka och hundgos innan min foto-dag var över. 

sockor är utmanande

Jag fick en härva garn av Jon. Jag fick välja en av hans handfärgade Oh Em Gee-härvor. Han visade mig bilder från när han lekte med det här garnet i studion och föreställ er hur Jackson Pollock målar ett av sina konstverk över fyra utlagda härvor garn. Så blev det till. Och jag som inte gillar alltför varierade garner? Men så var det de där strumporna... Jag har faktiskt länge tänkt att jag en dag ska sticka ett par turkiska flerfärgade Kelim-sockar av något slag och jag trodde det var ett par såna det här garnet skulle få bli, ihop med svart. Men så bläddrade jag bland Jons mönster och hittade Fire&Ice. De får det bli. Mönstret har varit med i Jons sockklubb och finns inte på Ravelry - än. Tydligen jobbar han på att redigera igenom en massa mönster att lägga upp och det ser jag fram emot!

De här planerna för det knasiga men helt ljuvliga garnet hade jag alltså redan och så startade Dödergök sin sockutmaning i helgen som gick. Jaha. Det är ju bara att hänga på!

klicka på strumpan för att komma till utmaningsbloggen
Ni som känner mig vet dock att det här är utanför boxen för mig.
Så nu ska jag försöka få in den här sockutmaningen i boxen och göra i alla fall en sockstickning till min kopp te... Så här:

Jag är ju ingen sockstickerska! Jag har stickat några ensamma strumpor vid det här laget, ett gäng halva och ETT helt par. Någonsin. Så min utmaning är inte några "8 par innan hösten" eller andra galenskaper folk säger i den här utmaningen (Jag är djupt imponerad!) utan ETT par. Mina Fire&Ice ska vara klara eller tydligt fortfarande pågående när utmaningen är slut. Kort sagt: Jag utmanar mig själv att inte ge upp om ett par strumpor. Önska mig lycka till!

Jag har nu beställt det Perfekta Svarta Sockgarnet (endast det bästa är gott nog för att paras ihop med min Oh Em Gee-härva) och när det landat i brevlådan så lägger jag upp! Spännande!

Det där med slätstickningen...

En av mina deltagare från "utveckla din slätstickning" har lagt upp en bild på instagram idag (som jag inte kan dela) med bildtexten: 

"Morgonens projekt, lära sig bulgariska aviga maskor. Fifan så bökigt. Och svårt att komma på sökord för youtubeklipp."

Hon får frågan "Varför?" i en kommentar och svarar: 

"För att pröva olika sätt att få jämnare slätstickning, kunna byta mellan olika sätt för ergonomin skull, se om jag kan bli snabbare på nåt visst sätt. Och för att det är roligt."

Jag har sällan fått så klockrena bevis på att en workshop fungerar och den här kreativa och nyfikna längtan till utveckling värmer mig långt in i själen idag! TACK K, det var den finaste utvärdering på workshoppen jag kunde få!

Workshoppen handlar alltså om att se sin stickning i nytt ljus. Vi tittar på varandras sätt att sticka och på hur maskan faktiskt blir till. Hur mycket garn gör du av med och varför? Kan man göra på andra sätt? Vi går igenom några hur och varför.

Nästa gång jag håller den här workshoppen är redan i morgon söndag, på Vuxenskolan, och efter det ska workshopväskan med till Höganäs där det är Stickfestival den 17 maj. Det lär finnas några platser kvar där, så vi kanske ses i Höganäs om du är nyfiken på väskan? 

må bra på stickfest

Det var stickfest i helgen som gick. Det var fint. 
Som jag har låtit er ana har jag inte mått på topp på sistone. Privat krockade med jobb och prestationskrav på ett sätt som till slut hade samlat alltför mycket oro i kroppen på mig och så gick jag lite sönder... Det är mycket, mycket bättre nu och eremiten i mig får inte vara allenarådande. Jättesociala clown-Lisa som ingen kan föreställa sig ha en eremit i sig har varit ute och nosat på vårsolen. Stickfesten hjälpte mig med det.

Jag hade ett litet finger med i spelet i att Jon och Easyknits kom och sålde sina garner på Stickfesten. Först kom garnet i en stor låda, sen dök Jon upp med än mer garn och sen åkte vi till Grötö tillsammans.

Jon har blivit en nära vän och vi hade en mysig torsdag ihop innan Stickfesten och jag tror vi hjälpte varandra lugna oss inför äventyret som väntade. Det var hans första garnshow utanför Storbritannien och jag hade premiär på två workshop-material. Vi turades om att säga "You'll be fine!" till varandra.

I was fine.
Alla ni vackra, kreativa, älskade människor som var på Stickfesten hjälpte mig att vara fine. Jag kan inte må dåligt inför folk. Bara att jag berättat här på bloggen att allt inte var på topp i höstas var liksom en stor grej för mig. När jag HAR mått dåligt är jag nästan stolt över att kunna berätta att jag nu mår bättre och jag tror det blir lite knasigt ibland, men så fungerar jag. Men i helgen som gick mådde jag bra. Jag orkar fortfarande inte allt som vanligt och gick undan lite ibland, eller gick i från samtalsämnen jag inte riktigt klarade av, men jag mådde bra och kände mig som mig själv igen. Det är det största med årets Stickfest för mig. Ursäkta tjatet.

Sen var ju Stickfesten dessutom lika härlig som vanligt. Dessutom hade vi tur med vädret. Stickerskor på rad, lapandes sol, med garnfyllda påsar från Tant Kofta och Easyknits, Vickevira, Deisy Design, Garnfabriken och Vinterverkstan runt fötterna... Det var stickfest det!

Ja, marknadsplatsen var riktigt smarrig i år. Jag såg mest av Easyknits förstås eftersom jag hjälpte Jon med den värsta rusningen (Herregud!), men jag fick med mig ett gäng rolags från Mia och jag längtar efter spinn-stunden jag ska sätta mig med dem. Och så fick jag äntligen fingra på och köpa den färgväxta bomullen hos Tant Kofta i den varmaste choklad-nougatiga nyansen. Det ska bli en hel tröja av den godbiten. Och så köpte jag en bok av Vinterverkstan också. Jag kunde inte låta bli. Men... jag har inte tagit nån bild av inköpen? Klantiga jag.

Och jag tog inga bilder av vare sig garnlotteri eller knitbattle... kanske för att det inte var de där högljudda, galna feststunderna som kändes allra mest som min stickfest i år. Utan de där samtalen med saknade vänner, stunderna i solen, workshopdeltagares aha-upplevelser som var allra mest fest för mig.

Jon stickade hela stickfesten på en kofta till sig själv i Easyknits nyaste garn Smoke. Jag håller också på med ett projekt i det och är helt över öronen förälskad. Ett rent ullgarn med fyra sorters fibrer, spunnet exklusivt för Easyknits hos John Arbon och sedan färgat av Jon. Det är som om alla mina dröm-ullgarner samlats och gjort ett ännu lite färgstarkare garn i familjen. Och Jons kofta blir... så svordom fin.

Jag stickade mest på en spetssjal som jag KALar ihop med Dödergök. Den heter Dandelion on a Meadow och jag stickar den i Easyknits Deeply Wicked 4ply i färgen Blåbär. Dödergök stickar i samma garn men i färgen Lingon... Så himla passande liksom. Mönstret är lite utmanande (Man måste titta i diagrammen en del) men också så himla roligt hittills. Man kan följa våra framsteg med sjalarna på instagram om man letar reda på taggen #dandeliononmeadowKAL.

Mina workshops undrar du? I was fine. Som vanligt är deltagarna på SiV så vana redan att diskutera och sätta ord på sin stickning att det mesta workshopmaterial liksom går fortare här. Så mina planerade tre timmar dubbelstickning förstod mina deltagare på lite dryga två timmar... Men det är ju ett kärt besvär. Och så kom jag en bit på vante nummer två inför kursen. Det börjar väl bli dags att det blir ett par tycker jag! Jag stickar Spring Roses In Vienna till punkt och pricka... fast dubbelt.

Min kurs i att utveckla sin slätstickning gick verkligen jättebra och bjöd på precis de aha-upplevelser jag hade hoppats! Den ska jag skriva mer om snart!

Sen tog festen slut och efter en måndag med mycket stickning, skratt och fotograferande av strumpor (mer om det så småningom) på torpet, så åkte Jon hem. Boo! Men jag får snart åka och träffa honom igen som tur är!


Och vet ni vad? I'm fine. Eller i alla fall bättre.