sockor är utmanande

Jag fick en härva garn av Jon. Jag fick välja en av hans handfärgade Oh Em Gee-härvor. Han visade mig bilder från när han lekte med det här garnet i studion och föreställ er hur Jackson Pollock målar ett av sina konstverk över fyra utlagda härvor garn. Så blev det till. Och jag som inte gillar alltför varierade garner? Men så var det de där strumporna... Jag har faktiskt länge tänkt att jag en dag ska sticka ett par turkiska flerfärgade Kelim-sockar av något slag och jag trodde det var ett par såna det här garnet skulle få bli, ihop med svart. Men så bläddrade jag bland Jons mönster och hittade Fire&Ice. De får det bli. Mönstret har varit med i Jons sockklubb och finns inte på Ravelry - än. Tydligen jobbar han på att redigera igenom en massa mönster att lägga upp och det ser jag fram emot!

De här planerna för det knasiga men helt ljuvliga garnet hade jag alltså redan och så startade Dödergök sin sockutmaning i helgen som gick. Jaha. Det är ju bara att hänga på!

klicka på strumpan för att komma till utmaningsbloggen
Ni som känner mig vet dock att det här är utanför boxen för mig.
Så nu ska jag försöka få in den här sockutmaningen i boxen och göra i alla fall en sockstickning till min kopp te... Så här:

Jag är ju ingen sockstickerska! Jag har stickat några ensamma strumpor vid det här laget, ett gäng halva och ETT helt par. Någonsin. Så min utmaning är inte några "8 par innan hösten" eller andra galenskaper folk säger i den här utmaningen (Jag är djupt imponerad!) utan ETT par. Mina Fire&Ice ska vara klara eller tydligt fortfarande pågående när utmaningen är slut. Kort sagt: Jag utmanar mig själv att inte ge upp om ett par strumpor. Önska mig lycka till!

Jag har nu beställt det Perfekta Svarta Sockgarnet (endast det bästa är gott nog för att paras ihop med min Oh Em Gee-härva) och när det landat i brevlådan så lägger jag upp! Spännande!

14 på en skala från 1-5

För första gången har jag varit i Örebro utan att vare sig se slottet eller Eurostops Max-restaurang. Jag åkte raka vägen till Himmer och till ett hus fullt av härliga människor och katter. Där lämnade jag av ytterligare två katter. Sigurd och Glenn har nämligen flyttat hem till Catarina.

Den här resan hade egentligen ett annat syfte också, så vi gjorde flera flugor på smällen i måndags. Jag fick äntligen komma och se och uppleva Ateljé Norrgården och Ostbiten! Dessutom en kväll då de hade stickcafé. Katten Gustav välkomnade alla med gos och kel.
Vilket ställe…

Har du varit där? Ja, då vet du.
Har du inte det? Åk!

Karin har garnsorterna jag oftast handlar online för att de är svåra att få tag på. Och så har hon sina egna helt underbara garner i alla underbara färger. Och så har hon en lokal där man liksom bara vill… flytta in. En lada som fortfarande är en lada, men bekväm, mysig och vacker! Och braskaminen var tänd när vi kom dit. Mysfaktorn var uppe i 14 på en skala från 1-5.

Nu var jag inbjuden lite särskilt då Norrgården även säljer mitt sjalmönster Gratitude ihop med sitt ljuvliga mohairgarn. (Ni som tror att alla mohairgarner fortfarande ser ut som om någon slitit pälsen av Kakmonstret och hans vänner, behöver tänka om. Mohair är en kvalitet, inte en struktur. Norrgårdens mohair är blank, stunsig och alldeles… alldeles underbar.)

Det var minst sagt häftigt att se min sjal på en provdocka i entrén, sen låg en runt axlarna på Catarina och en runt axlarna på Camilla. Och jag hade på mig prototypen såklart, och så stickade jag på ytterligare en. Så småningom kom Louise (Knyppeltanten) och hade också på sig sin Gratitude, så vi såg ut som en liten stick-sekt. Roligt, roligt!

Det kom femtio personer på caféet. Ladan sorlade och stimmade på det där mysiga, hjälpsamma, nyfikna och glada sättet som nästan bara en större klunga stickerskor kan åstadkomma. Om någon bad mig definiera ordet trivsel, så skulle jag försöka beskriva måndagskvällen.

(Klicka på bilden för att se hela stora gänget!)

När alla hade betalat sina garner och sina ostar fick jag också gå upp i butiken och shoppa. Jag köpte också lite garn (är någon förvånad?), men valde också ut tre ostar att ta med hem. Evert, Barbro och Irene packades fint och lades i en påse (Ja, ostarna heter så). Sen åkte vi hem till Catarina igen. Där var Sigurd (Sigge) väldigt hemmastadd och gosade liggandes på rygg på ett fårskinn på soffan. Glenn däremot tyckte att tillvaron kändes otrygg och hemsk, så han gömde sig så gott det gick. Det här är Sigge:

Jag sov på soffan, med Sigge kurrandes i en liten boll på min mage. På tisdagen kom Katarina på stickfika och lunch, så att stickmyset kunde fortsätta en stund till. Och innan jag åkte hem var jag ute och hälsade igen på resten av Catarinas familj: Fåren och getterna.

Det finns inget mjukare än en fårmule som letar godis i din handflata, och det finns inget sötare än en liten, skitig angoraget vid namn Ebba, som knappt ser nåt för all ull, som är mindre än alla andra och säger ”Mhmhmäää” på ett både litet och ynkligt, och stöddigt sätt samtidigt.

TACK Catarina! Jag trivdes hos dig och kommer mycket gärna tillbaka.
TACK Karin! För de två grå härvorna jag fick (som nog får ett alldeles eget inlägg när jag börjar sticka av dem) och för möjligheten att sälja Gratitude hos dig, och för måndagskvällen!
TACK alla andra som var där i måndags, som utgjorde all den där Trivseln!
Och ett extra tack till Camilla för det här bloginlägget!

mer inspiration

Nu ska jag nysta än mer garn. Min stashbusting funkar ju i alla fall...
Igår fick jag se Brooklyntweeds nya kollektion Wool People och harrejavvlar så fina saker! Jag klickade genast hem två mönster och tänker genast börja på min Seraphine.

älskade

Jag frågade om lov, och jag fick lägga upp Ulrikas gruppbild även i min blog.

Så här är dagens gäng. Jag älskar er - allihop.

Nämen fy...

Det är förfärligt synd om oss idag. Vi har det hemskt och lite äckligt och förstår alla som känner en lättnad för att de slipper vara just här just nu. Blä... Eller hur?

Eller inte.

nån slags bearbetning av intryck...

Jag försökte mobilblogga lite från Grötö, men bilderna blev gryniga och jag hade lite för roligt för att göra det tillräckligt...

Vilken helg! Det kan vara bästa Grötö nånsin. Alla var inte där, men nästan. Men vi saknade några nyblivna eller blivande mammor, några vänner som var på annat håll och några sopraner som sjöng någon annanstans.

Jag har försökt formulera vad som hände på fredagskvällen några gånger nu, och följande mening blir fjärde försöket: Jag fick pris för typ "trogen tjänst med galna idéer" och So You Think You Can Knit och online-cafét nämndes. Jag blir tårögd av att bara berätta att jag fick det här uppmärksammandet. Jag blev verkligen överraskad! Men jag måste få understryka att mina galna idéer inte skulle bli nånting om det inte vore för alla underbara galningar som är beredda att hänga på! Tack till "juryn" och tack till alla som hängt på nåt av mina påhitt! De gav mig detta vackra armband:

Det blev shopping! Den här bilden på mig och Ida har Åsa tagit:

Här har Ida hittat garn till en randig sjal och jag har hittat ett spännande garn som Cornelia hade med sig. Colinette påstår att det är Jitterbug - men det är det inte. Så det såldes för rea-pris och det är helt ljuvligt! Jag kallar det för mitt 3shilling banco-garn. Helt fel och helt rätt!

Jag köpte även grönt garn (Nähä?) till nåt somrigt och lite rött och grått Baby Cashmerino ur KarMas rea-korg. Uj vad jag har fyndat!

Och så köpte jag örhängen och stickmarkörer från Oops smycken... Jisses - jag hade kunnat köpa hela hennes sortiment!

Jag var dålig på att plocka fram kameran i år. Jag hade så fullt upp med att ha det bra! Stickerskor är verkligen bästa sortens människor! Det finns så mycket generositet och värme i den här... subkulturen. Idéer och inspiration bara flödar! Och vi är helt ljuvligt nördiga! Årets knit battle (snabbaste stickaren-tävlingen) gick i sju heat med tio stickerskor i varje och det var riktig sportbar-stämning! Här är det Elin som är nästan manisk i kampen om maskorna! (Suddig mobilbild...)

Jag kom verkligen inte med i nån toppstrid, men alla vann otroligt fina priser i år. Jag fick bära hem en helt fantastisk härva woolie-silk från Fleece Artist!

Jag höll workshops i år och roligast var nog de hektiska små mini-workshops där vi gick igenom olika ökningar, minskningar, uppläggningar och avmaskningar... Det kändes som värsta sprintloppen! Och det finns inget häftigare än att höra en workshopdeltagare utbrista "Ahaaa!"

Men inspirationsworkshopen med metalltrådssmycken på söndagen var himla skoj den också! Det var flera som ville härma mitt knapparmband, som jag ju faktiskt är himla nöjd med själv också!

Och så fick jag fler fina presenter! Ulrika S hade färgat garn och en härva tyckte hon såg ut att passa mig så bra att jag fick den! Fantastiskt! TACK U!

Och av Nina fick jag tre fantastiska knappar av porslin som jag tror är perfekta till en randig kofta som ligger halvfärdig här hemma i korgen... TACK Nina!

Och så härvan från Sandy som jag redan visat mobilbild på... den är så mjuk så mjuk så mjuk så mjuk... TACK Sandy!

Och som vanligt var det lika kallt att vänta på färjan, men lika fantastiskt att se alla stickerskor med färglada stickkorgar, vackra sjalar och mössor och en båt lastad med allt från ulltottar och spinnrockar till garnhärvor och glada sticktanter! Och Idas fina, gröna stövlar!