makens kläder

Vi har fått frågor om brudgummens kläder, så här kommer allt ni behöver veta om dem:
De är köpta. Det går att få det man vill ha om man vet var man ska leta. Rocken satt som om den vore skräddarsydd och min älskade var stiligare än stiligast när vi gifte oss. Tänk 1880. Tänk Amerikanska västern, men tänk inte på de där som vaskade efter guldet... Tänk i stället på de som satte in guldet i sina banker, eller som serverade guldvaskarna deras drinkar... Alltså, Vilda Västern utan smuts liksom. Och (nästan) utan vapen.

Älskade maken har köpt en del av sin bröllopskostym vid High Chaparall. I butiken vid entrén finns en avdelning med "riktiga" kläder och dit åkte vi och provade storlekar och modeller. Allt fanns inte där, så vi fick åka hem och komplettera genom att beställa direkt från märkena Wah Maker som finns på WildWestMercantile och från Old Frontier Clothing Co. Framför allt sitter rocken som Gjuten.
Ingår gör så klart också hängslen, fickur i västfickan och den ljuvliga skjortan utan krage och med pösiga ärmar.

Allt finns, bara man ger sig den på att man ska hitta precis det man vill ha. Och då blir det som allra tjusigast.

klänning

Många har frågat. Här kommer det jag tänker visa av min brudklänning, men mest för att detta delvis är en hantverksblog och detta är ett stycke konsthantverk:

Det är den vackraste brudklänning man kan tänka sig, bland annat för att en av de vackraste personer jag vet har gjort den. Jag ritade en vansinnigt odetaljerad skiss nån gång i april tror jag det var, och sedan läste fina Kristin mina tankar och sydde min drömklänning. Jag fick klä mig i ett konstverk.

Klänningen består av underkjol i vit bomull, överklänning i linne och en korsett utanpå, och alla tre delar går att bära var för sig, vilket gör att jag kommer att känna mig bröllopsfin även i fler sammanhang framöver utan att bära hela klänningen på en gång.

Mitt "någonting blått" sydde Kristin in på insidan av korsetten, och klänningen har även handbroderade detaljer - som hjärtat mitt bak.

Andra stickerskor stickar sin bröllopssjal. Jag knöt min bröllopssnodd. För att knyta korsetten behövdes 7 meter slitstark snodd. Jag har slyngpåtat den under de senaste månaderna på en vacker slynggaffel som Kristin lånade ut. Det har varit riktigt roligt att sitta och påta på pendeltåget och se undrande blickar på min trägaffel och mitt varpgarn... Jag fick ihop mina 7 meter och blev tjusigt ihopsnörd till min bröllopsdag. Men "trä den" fick jag göra själv.


 TACK älskade Kristin för ditt vackra arbete, för hur vacker du fick mig att känna mig, både när vi provade och när jag fick klä mig i den färdiga klänningen. Tack!

skor

Jag har äntligen landat hemma efter en av de mest intensiva veckorna i mitt liv. Jag försöker smälta intrycken ett i taget, men det är svårt att hitta reda i den gröt av stora upplevelser jag har i huvudet.
Som ni kanske anat var vår bröllopsdag fantastisk, men sedan dess har jag även arbetat en väldigt intensiv introduktionsvecka med nya studenter och sedan tillbringat helgen på en ljuvlig stickfest utanför Enköping. Nu har jag satt mig ner hemma, och det känns som om jag varit ute i en virvelstorm ett tag.

Men nu kommer jag att visa er några välvalda delar av bröllopsförberedelser och detaljer, men jag hoppas ni förstår och respekterar att den här bloggen må vara personlig, men den visar inget privat. De vi ville skulle vara vid vår vigsel bjöd vi dit...

Några detaljer blev bättre än vi hade kunnat drömma om. En av dem var de omöjliga skorna. Både jag och Tobbe hittade skor som var nästan bättre än perfekta. Begagnade, rätt storlek, det enda paret som fanns och till överkomligt pris!

Mina kängor är ett drygt sekel gamla, sparsamt använda och passar perfekt. De är till och med bekväma.


Tobbes boots var de enda i rätt stil i den enda butiken vi hittat rätt sorter alls. De är några decennier gamla, fin kvalitet och passar precis. Våra skor är ett av många fåniga små tecken på att det verkar ha varit meningen! Det är vi. Nu och alltid.