bröllopsdag

För ett år sedan lovade jag maken att jag skulle älska honom i nöd och lust.
Det gör jag.

Vi har provat på både lite nöd och lite lust det första året och jag vågar påstå att vi verkar klara bägge delar ganska bra. Älskade Tobbe. Jag är så tacksam för dig, för oss. Om jag skulle beskriva dig med ett ord så skulle det vara trygg. Du är trygg i dig och jag är trygg med dig och livet är tryggt tillsammans.
Grattis på bröllopsdagen älskade make!

#nätkärlek

Idag vill jag sprida lite nätkärlek allra närmast mig, genom att berätta om några av mina nära och varför jag älskar dem. Om du inte finns med i bloginlägget behöver det inte betyda att jag inte älskar dig, utan snarare att jag valde att skriva om nätkärlek en dag då jag råkade tänka allra mest på just de här:

Min man. Jag älskar dig. Du vet om det och jag säger det på andra ställen än här. Men jag kan inte skriva om kärlek utan att nämna dig.

Vännen K som jag träffar alldeles för sällan, men just för att det känns så naturligt att ha dig där när det händer nåt viktigt vet jag att du är - Systra-mi. Och med det kommande äventyret i ditt liv hoppas jag innerligt att vi ses oftare, så att jag får lära känna hela din lilla familj!

Vännen J som såg mig när inte andra såg. Jag är evigt tacksam för att du ser mig.

Vännen Gök. Du är som jag, fast bättre. Utan att ha träffats varken ofta eller mycket känns du genast nära, just i att vi skrattar åt och upprörs av och inspireras av så liknande saker. Som en sticksyster.

Vännen U som jag vågar vara svag med och som jag vågar skälla på och som jag vågar med helt enkelt, för att det är öppet och okomplicerat.

Vännen I som jag just nu saknar alldeles för ofta, för vi borde ha setts för länge sen. För att det känns som att världen har en chans att bli lite bättre i våra samtal. För att jag beundrar dig och vad du står för.

Vännen J som hade varit min fru om vi inte vore kära i varsin karl. För att jag kan spegla mig i dig, och inte nödvändigtvis se det andra ser i mig, utan det jag ser i mig. För att du är som en del av mig.

...och så lite extra kärlek till det lilla skyddade tornrum av vänner där jag kan vara jag. Ni hjälper alla mer än ni tror med mer än ni vet. Älsk.

Och så vill jag sprida lite extra kärlek till två personer jag beundrar just nu:

Stickvännen A, som vågar berätta om att det är svårt och som också utmanar det svåra. Som ser människor omkring sig och känns så äkta. Du är liksom häftig som attan, och det häftigaste är att du aldrig skulle kalla dig själv för häftig.

Och till sist vill jag skicka extra kärlek till Y, som alltid varit nära även när vi inte setts eller hörts på länge. För din kloka inställning, för din inspirerande vilja, för din empati och styrka i att vara svag. Jag beundrar dig.

Jag gör er anonyma litegrann, men samtidigt länkar jag till några av er. Ni har ju valt att finnas på nätet och kan jag upmärksamma fler på att ni är fantastiska är ni värda all nätkärlek ni kan få!

Älsk på er. Allihopa!

kärleksgåva

Det var nästan svårt att skiljas ifrån, fastän jag var så glad att jag gav just Johanna just den här presenten. Mitt andra handspunna merinogarn någonsin! Knallrött! Och jag lyckades spinna singeln ganska lös, så garnet blev så lätt, så lätt och jag hamnade på ca 30-32wpi, så de 50 grammen ull räckte långt!

Nu ger Johanna nästan kärleksgåvan tillbaka genom att inviga sina nya Signatures på "mitt" garn. Dessutom ska hon sticka en Gratitude. Det här är kärlek.

Filten

Det här bloginlägget har låtit vänta lite på sig, helt enkelt för att Tobbe och jag inte riktigt haft tid och ork tillsammans alls sedan bröllopet  förrän senaste veckan. Så idag spred jag äntligen ut vår allra finaste bröllopspresent över gästsängen, grät en glädjetår och tog några foton.

Tidigt i våras började det tydligen tisslas och tasslas om mig och min blivande make... Det var älskade Ulrika som fick en idé som hon spred utan att jag visste något bland stickerskor i hela landet (och i Finland!). De hade till och med en hemlig facebookgrupp som vi fick se efter bröllopet. Det blev en del av presenten i sig att se hur ni pratat ihop er om och åt oss!

På bröllopsfesten annonserade toastmastern att Åsa ville säga några ord och intet ont anande såg jag Åsa ställa sig upp med en stor låda i famnen. Hon hade förberett vad hon skulle säga och började läsa på en lapp och jag förstod inte första meningen... jag började förstå andra meningen... mitt i tredje meningen föll de första tårarna. Okej, jag är gansa lättrörd i vanliga fall, men det här tar priset. Jag har aldrig blivit så överväldigad av sån överväldigande omtänksamhet.

Runtom i Sverige har ett sextiotal (!) stickerskor stickat en eller flera lappar, till ett blivande lapptäcke till oss. Jag öppnade lådan och lyfte upp lapp efter lapp fylld med tid, möda, omtanke och personlighet. Många visste jag vilka de var ifrån innan jag hade läst lappen, för ni har tänkt till så fiffigt! Stickat in lite av vår gemensamma stickhistoria i era lappar! Det var så vansinnigt fint.

Vi kan aldrig säga tack nog för det här. Till Ulrika för idén, till alla stickerskor för era lappar. För all tanke och omtanke ni lagt i dem. Men TACK! Så mycket vi kan: TACK!

Som ni ser har vi inte börjat montera ännu. Det är fortfarande något vi diskuterar. Hur ska vi göra? Jag är inne på att virka, helt enkelt för att kunna anpassa mig till formen på lapparna och spara dekorativa kanter på vissa på bästa sätt. Tobbe tycker jag är galen och vill sy dem tätt ihop bara... Men jag kommer nog propsa på min virkning. Vad tycker ni? Och vilken färg ska jag virka med? Vill också poängtera att lapparna är utlagda på måfå på bilderna. Filten är inte komponerad ännu. Det diskuterar vi också...

makens kläder

Vi har fått frågor om brudgummens kläder, så här kommer allt ni behöver veta om dem:
De är köpta. Det går att få det man vill ha om man vet var man ska leta. Rocken satt som om den vore skräddarsydd och min älskade var stiligare än stiligast när vi gifte oss. Tänk 1880. Tänk Amerikanska västern, men tänk inte på de där som vaskade efter guldet... Tänk i stället på de som satte in guldet i sina banker, eller som serverade guldvaskarna deras drinkar... Alltså, Vilda Västern utan smuts liksom. Och (nästan) utan vapen.

Älskade maken har köpt en del av sin bröllopskostym vid High Chaparall. I butiken vid entrén finns en avdelning med "riktiga" kläder och dit åkte vi och provade storlekar och modeller. Allt fanns inte där, så vi fick åka hem och komplettera genom att beställa direkt från märkena Wah Maker som finns på WildWestMercantile och från Old Frontier Clothing Co. Framför allt sitter rocken som Gjuten.
Ingår gör så klart också hängslen, fickur i västfickan och den ljuvliga skjortan utan krage och med pösiga ärmar.

Allt finns, bara man ger sig den på att man ska hitta precis det man vill ha. Och då blir det som allra tjusigast.

skor

Jag har äntligen landat hemma efter en av de mest intensiva veckorna i mitt liv. Jag försöker smälta intrycken ett i taget, men det är svårt att hitta reda i den gröt av stora upplevelser jag har i huvudet.
Som ni kanske anat var vår bröllopsdag fantastisk, men sedan dess har jag även arbetat en väldigt intensiv introduktionsvecka med nya studenter och sedan tillbringat helgen på en ljuvlig stickfest utanför Enköping. Nu har jag satt mig ner hemma, och det känns som om jag varit ute i en virvelstorm ett tag.

Men nu kommer jag att visa er några välvalda delar av bröllopsförberedelser och detaljer, men jag hoppas ni förstår och respekterar att den här bloggen må vara personlig, men den visar inget privat. De vi ville skulle vara vid vår vigsel bjöd vi dit...

Några detaljer blev bättre än vi hade kunnat drömma om. En av dem var de omöjliga skorna. Både jag och Tobbe hittade skor som var nästan bättre än perfekta. Begagnade, rätt storlek, det enda paret som fanns och till överkomligt pris!

Mina kängor är ett drygt sekel gamla, sparsamt använda och passar perfekt. De är till och med bekväma.


Tobbes boots var de enda i rätt stil i den enda butiken vi hittat rätt sorter alls. De är några decennier gamla, fin kvalitet och passar precis. Våra skor är ett av många fåniga små tecken på att det verkar ha varit meningen! Det är vi. Nu och alltid.

Jag är en fru

Det går inte. Det är för stort. Det är privat. Det är för nära. Det är för fantastiskt. För att omsätta i ord alltså. Därför delar jag med mig av en av de bröllopspresenter vi fått:
Min kusin Ylva har satt ihop ett bildspel från vår bröllopshelg. Vi sitter här och ler och gråter av lycka och tacksamhet - inte bara för bildspelet i sig, utan för minnena, känslorna, omtanken och magin som finns i dem. Och så är det speciellt häftigt att se våra detaljer med någon annans ögon.
Vad en del av bilderna föreställer ska jag försöka förklara så småningom när jag smält upplevelsen lite till.
Bildspelet innehåller inga bilder från själva vigseln - den är vår.
Men det är musik till, så slå på högtalarna. Och ta fram en näsduk. Jag behövde flera.
Tobbe och Lisa gifter sig. from Ylva Bergman on Vimeo.

han är min

...och han sitter och grejar ute i sin verkstad.

Han är duktig när han gör saker med sina händer. Noga. Och hans senaste projekt har just tagit andan ur mig. Fästmannen sitter och experimenterar med material, uttryck, grepp och krok i VIRKNÅLAR! Och de är helt ljuvliga! Så länge han tycker det är roligt gör han säkert ett gäng till och jag tänkte ta med ett par till Rättvik i juni om nån vill klämma och kanske köpa nån av honom, för sånt här pysselbeteende hos min älskade måste ju uppmuntras å det starkaste. KOLLA!

(Du hade inte behövt snida virknålar åt mig älskling. Jag älskar dig ändå. Men nu älskar jag dig kanske om möjligt ännu lite mer!)

Det här känns ovant men väldigt häftigt.

en bra början

Så det kan gå.

Vi röjde och städade igår för att ta emot en liten skara gäster på en mysig nyårsmiddag. Det var fint på torpet.

Både kamin och kakelugn sprakade.

Vi hann till och med sätta oss en stund och invänta den annalkande lilla brisen (ingen storm här inte).

Gästerna kom. Vi åt god mat. Vi pratade om ditt och datt.

De yngre gästerna spelade TVspel och gosade med husdjuren. Livet var och är gott.

Och så blev det tolvslag och Jan Malmsjö räknade fel och de enda som brydde sig om det var Aftonbladet. Och så skålade vi. Och så tittade jag upp på min Tobbe och frågade om vi skulle gifta oss under 2012. Det tyckte han att vi skulle. Så nu är vi förlovade.

Fast det tog en minut för oss att inse att den här gången menade vi det nog som att vi bestämde oss och inte bara som att vi pratade om det... För vi har pratat om det. Och det gjorde liksom att vi gick och väntade på rätt ögonblick och omständigheter och planering och... för själva frieriet! Och det är ju onödigt. Det är ju svaret det är nån mening med - inte frågan egentligen. Så när vi nu mådde bra med lite vänner omkring oss så passade vi på. Men utan ringar, för vi hoppade liksom över det där med att planera frieriet och så. Men vi löser det lite tillfälligt för att fixa bildbevis med en garnstump.

Passar bra eftersom vi sa det stora ordet älska för första gången vår första nyårsnatt 2006/2007.

Nu åker jag till Västernorrland i tre dagar för att träffa lite släkt. Sen kommer jag hem den femte och sen ska vi kanske fundera på lite mer hållbara ringar...

Stickläger 2011

Jag ska försöka sammanfatta intrycken i lite text.
Jag ska visa lite bilder från dagarna innan lägret.

Men jag måste få dela med mig av minnena innan de spräcker hjärtat på mig. Hela jag är uppfylld av inspiration och glädje av de här dagarna. Jag är förälskad i varenda stickerska som var där. Jag är så tacksam för hur generös, rik och stor stickgemenskapen kan vara!
TACK alla fattigskogssticklingar för underbara dagar!

älskade

Jag frågade om lov, och jag fick lägga upp Ulrikas gruppbild även i min blog.

Så här är dagens gäng. Jag älskar er - allihop.

Livet.

Idag var en sån där dag som Livet består av. Det där Livet man gärna minns och sammanfattar sin tillvaro på jorden med. Om någon ber mig beskriva vad som var så bra med 2011 kommer jag att beskriva sommardagar som denna.

Älskade människor. Solsken. Stickning. Skratt. Fruktsallad. Kärlek.

Ida, Elin, Ulrika, Therese och i förgrunden min hand och min stickning.

Paulina anslöt lite senare och finns med på Ulrikas gruppbild.

Jag stickade på ärm nummer två till bruna koftan och Elin satt och var snygg.

(Bruna koftan ligger nu utbredd under en fuktig handduk i väntan på broderier!)

Sen fick Therese prova Elins spinnrockar, vilket slutade med att hon köpte en.

Bara sådär liksom.

Och Elin hade med sig en specialbeställning hon gjort till mig. Kolla!

BFL och silke. Dryga 600 meter. Det är mitt och du får inte smaka!

ruinsafari och klanteri

Nu har de fina, rosa skorna varit på lite äventyr.

Vi gick på lite ruin-safari.

Det går bra att hitta söta ruiner i mina vackra skogar häromkring... Ulrika posar vid min favorit-ruin. En matkällare från något förflutet sekel där det numera bara bor tomtar och grådvärgar.

Här är en bild på kärlek tagen i en älskad skog.

Therese och Ulrika kan få flytta hit precis när de vill om det bara vore upp till mig.

På vägen tillbaka föreslog jag en liten genväg. "Det ser blött och klafsigt ut!" sa flickorna. "Inte då!" sa jag. Det var inte klafsigt alls. "Ni kan få kolla mina skor sen!" ropade jag "Det är helt torrt och fint!"

Det var det också. Ända till sista steget upp mot asfaltsvägen. Då snubblade jag till och klev i diket. Klafs! Det här kallas att "få äta upp sina ord" och är något klantskallar ofta tvingas göra.

Nämen fy...

Det är förfärligt synd om oss idag. Vi har det hemskt och lite äckligt och förstår alla som känner en lättnad för att de slipper vara just här just nu. Blä... Eller hur?

Eller inte.

skrock, kärlek och midsommartraditioner

Mannen jag drömmer om, vare sig jag är vaken eller sover, snarkar redan i sin säng. I hopp om fler drömmar om samme man lägger jag sju sorters blommor (i en påse) under kudden. Drömmer jag om någon annan kallar jag det för vidskeplighet och nonsens. Drömmer jag om min Tobbe ser jag det som ett tecken.

Det är väl så det funkar?

Glad midsommar!

Fira midsommar med en massa, massa, massa människor kring en trästolpe klädd med löv?

Nej, inte i år.

I år sitter jag i lugn och ro inne i Torpet (Det blåååååååser ute!) och stickar, skrattar, pratar om livet, gosar med snarkande hund och njuter av livet.

Den här bilden togs igår kväll. Det är fler än jag som är glada att flickorna är på besök.

Två älskade människor är väldigt mycket häftigare än mängder av vilka människor som helst. Ju.

Glad midsommar på er alla, hur ni än väljer att fira!

finfrämmande

Nu står de fina, rosa skorna i min hall...

...och i soffan sitter två ljuvliga människor och stickar och ler. Älsk!

Jag tror pionerna bestämde sig för att slå ut bara för att fira deras ankomst. De doftar regnvåt skönhet!

levande

Idag är en sån där dag då jag vet precis varför vi flyttade hit.

Här sitter jag, svettig och rufsig i håret, klädd i långkalsonger och hemstickad ylletröja. Bredvid mig ligger en trött men lycklig hund och i mitt knä spinner en kattunge.

Vi har varit ute i skogen, i solskenet på knarrande snö. Vi har tittat på de gamla torpruinerna. Vi har stannat och sagt "wow!" åt de vackra solstrålarna som slagit ner mellan träden. Hunden har luktat i spännande spår och kissat på många små granskott. Sen kom vi hem. Här har vi lassat in kubbar i vedboden och jag har fått träna lite på min teknik med yxan ihop med mästaren. Sen bar jag in ved som mästaren huggit upp. Gnuggade hunden med frottéhandduken tills han gjorde det där lyckliga ljudet som nästan bara en varm frottéhandduk kan framkalla.

Nu ska jag pyssla med mitt en stund. Stickning och stickningsrelaterat pyssel. Under tiden tänder älsklingen i bastun. Denna dagen - ett liv.