ett citat

"Det samhälle vi vill ha skapar trygga människor som orkar dela med sig av det goda till varandra. Det hårda, egoistiska samhället skapar otrygga människor, som vänder taggarna mot varandra i sin ensamma oro för att bli en av de många, många förlorarna i de få vinnarnas paradis.
I det hårda konkurrenssamhället finns det inte något förtroende människorna emellan. Ty där måste människorna ständigt bekämpa varandra; den som inget har, måste slåss för sina möjligheter att få det bättre.

Och den som har något, måste ängsligt skydda och bevaka det från angrepp. Varje människa blir en medtävlare och ett tänkbart hot. Ur detta föds misstro och misstänksamhet. Ur detta föds slutligen också förtrycket, när de välbeställda tar sig rätten att till skydd för sin egendom och sina privilegier bygga murar mot vanliga människors krav på en mera rättvis fördelning. Det blir ett i längden isande kallt och ödsligt samhälle för alla att leva i."

- Olof Palme, i ett tal till SKTF 11 feb 1986.

Det här sammanfattar på ett bra sätt varför jag tycker ordet Tillsammans är det viktigaste i svenska språket.

nej till barnfattigdom

Ska vi ta det här med delproblem och fel fokus nu då?

Som ni kanske har märkt så har jag en del starka åsikter. Bland annat handlar det om människors lika värde, om att samhället är något vi formar tillsammans och om att ta hand om inte bara oss själva utan också varandra. Visst låter det plysch-overalls-mysigt 70-tals-mossigt alltihop? Jamenvisst, och jag jobbar på att trenden ska vända dit igen. (Kanske inte till plyschoverallen, men definitivt till kollektiva krafter).

Så jag har problem med dagens politik, både från de som styr och från mina så kallade likasinnade. Jag tycker man har fel fokus.

Man fokuserar på delproblem i stället för system- och strukturfrågor som faktiskt skulle kunna förändra något till det bättre. Så jag tänkte vara lite nutida och ta mig an ett delproblem i dagens politik. Mer specifikt retoriken, och än mer specifikt - ett nytt begrepp:

Barnfattigdom.

Har ni hört något så fruktansvärt? Det finns barnfattigdom i Sverige. Jag tycker också att det är hemskt med barnfattigdom och jag tycker vi ska arbeta för att barn ska ha det bra, men jag tror att vi siktar helt fel om vi siktar på att bekämpa barnfattigdomen...

Vi måste förstås först fråga oss vad barnfattigdom är, och som tur är har Rädda Barnen gjort en sådan definition. De definierar barnfattigdom som att man har "lägre inkomst än 60 procent av medianinkomsten i landet". Hm... vad hade jag för inkomst när jag var barn? Nej, just det - barnfattigdomen handlar om föräldrarnas inkomstnivå. Kan ni tänka er?

Så varför pratar vi om barnfattigdom alls - Jo, för att det är mest synd om barnen. Det går inte att skuldbelägga barn och det går inte att inte hålla med om att vi ska bekämpa barnfattigdomen. Nu vill Socialdemokraterna starta kampanj mot barnfattigdomen. Det gör mig arg. Det är att använda samma retorik och synsätt som mina och socialdemokratins motståndare: Vi och dem. Några, men inte alla.

Vad hände med "Alla ska med!"?

Lägg om siktet och titta på föräldrarna eller ännu enklare - på allas våra medmänniskor. Föräldrarna har tillräckligt dåligt samvete för att de inte kan ge sina barn allt de vill ha, utan att få skulden för hela fenomenet barnfattigdomen. De rår oftast inte alls för den situation de befinner sig i (utförsäkrad, arbetslös, nyanländ?), men får liksom skulden för alltihop när hjälpen består av allmosor till deras stackars barn, snarare än hjälp till ett värdigt liv (som också inkluderar barnen).

Genom fördelningspolitik kan vi hjälpa till att höja inkomsterna för fler, och om fler får "högre inkomst än 60 procent av medianinkomsten i landet" har vi också minskat barnfattigdomen, men också klyftorna, orättvisorna och lidandet i samhället i stort. Pengarna finns. Vi är ett rikt land. Frågan är om några ska ha mest eller om många ska ha mer.

Jag vill inte heller att barn ska vara fattiga. För barn är människor och jag vill att alla människor ska ha det bra.

Jag tycker i stället vi definierar vad ett "värdigt liv" är och så hjälps vi åt så att alla kan leva ett sådant. Och jag tycker faktiskt inte det har att göra med om man har "förtjänat" det eller inte.

PS: Sara Hansson i P3s Tankesmedjan har formulerat ett vasst kåseri i detta ämne. Har ni inte hört det så kan man surfa in på sr.se/p3 och leta reda på det.

Jag tror ju på politik.

Skulle vilja skriva långt och välformulerat om min förtvivlan. Om min tro på demokratin, på politikens möjlighet att påverka våra liv och därmed vår möjlighet att påverka samhället vi lever i... Och utifrån det vill jag skriva om hur möjligheten inte tas, hur omvalet skadat så mycket av ett redan försvagat förtroende. Om hur 43% valdeltagande är en skandal, ett misslyckande och en fara för framtiden. Jag vill gråta.

Det spelar ingen roll att det gått bättre den här gången, i procent räknat, för de jag röstat på. Jag tror inte de fått fler röster än i höstas. Jag tror bara att färre i mitt parti, än i andra partier, lade sig på sofflocket och sket i hela saken. En annan del av resultatet är att SD blev än starkare. I procent räknat. 95% av oss röstar fortfarande inte på Sverigedemokraterna. Det är värt att komma ihåg. Ilskan består i att deras prat om vi och dom går hem. Att du ska ta hand om dig och de dina, men inte "de där andra". Jag tycker ju inte det finns "vi och dom". Det finns bara vi.

"Varje generation måste erövra demokratin" sade någon - men måste vi ner i botten för att vända? På botten står var och en för sig själv och försöker klara sig så gott det går. Det går väldigt mycket bättre för några än för andra, men skit i det liksom...

Samhället består av människor. Av dig och mig och alla andra (Inte bara vissa). Det är oss det gäller.

Det är en anledning till att jag hatar och inte står ut med begreppet utanförskap som slängs hit och dit. Utanför vaddå?! Hur i helvete kan man som levande människa anses stå utanför sitt samhälle? Man är en av pusselbitarna som bygger det, oavsett om man har jobb, är sjuk, är förtvivlad eller har fallskärmsavtal! Ja, nu blev jag arg igen.

Vi måste bygga på människors värde och värdighet - inte anställningsbarhet.

Viktiga ord har fått alltför partipolitisk betydelse. Viktiga begrepp används inte av rädsla för att låta bakåtsträvande eller förlegad. Men när man smakar på dem och funderar på vad de betyder är de i mina ögon nödvändiga som nästa demokrati-generations modeord:

solidaritet.

gemenskap.

folkrörelse.

tillsammans.

Den här sköt dig själv och skit i andra-eran måste vara slut snart. Måste.