2-2

Sviten mot England håller i sig. Vi är obesegrade sedan 1968.

Jag behövde verkligen den paus från livet, och den här matchen var ett perfekt sätt att komma undan från mig själv. Trevliga människor i mitt vardagsrum, för mycket goda snacka, underhållande fotboll och en helt omöjlig Staffan Lindeborg som kommentator. Jag blir tokig på hans omöjliga uttal. Beckham blir Backham, Cole blir Cool, Rooney blir Rony... Men det blir roligt.

Kvällens citat blir dock en av väninnorna som utbrister i ett spontant "JAAAAAAAAAAAAAA!" vid Allbäcks 1-1-mål och sedan: "Puh! Jag tappade tre maskor, men det var det värt!"

Stickerskor och fotboll. Oslagbart.

Ibland måste man få fly från sig själv och rakt in i en VM-åttondelsfinal mot Tyskland. Jag är ledsen om jag är lite pessimistisk nu, men vi har inte slagit Tyskland i en landskamp sedan 1958 och de har hemmaplan nu... men ändå. När vi försöker bryta den sviten tänker jag ta paus från mitt eget liv i 90 minuter till.