farmor

Min lilla farmor hostade när jag kom in i hennes rum. Ögonen var slutna och andningen raspig. Men en hand på hennes panna och några lugnande ord och andetagen blev jämnare och huvudet sjönk tillbaka på kudden.
Jag tog hennes hand och vi berättade att det var jag som kommit. Hon klämde min hand och jag är säker på att hon visste att det var jag. Jag fick en stund ensam med henne och jag strök hennes kind, höll hennes hand och pratade med henne.

Farmor var vaken, men ändå inte. Hon kunde inte öppna ögonen och hon kunde inte svara, men hon hörde mig. Jag pratade om minnen. Jag gick genom hennes och farfars hus i mitt huvud och berättade minnen från de olika rummen.
Jag berättade om sånt där jag inte berättade om när jag var liten. Om hur jag brukade vara rädd för herrbyrån och hemligheterna i dess lådor. Om hur jag gick barfota hos henne för att en av mattorna var extramysig under fötterna. Om var jag gömde mig den där gången. Men också om dofter, saker, händelser, känslor som hör hemma hos henne när jag tänker på dem. Jag hade på mig ringen hon gav mig och jag satte hennes tumme mot den.

”Känner du att jag har på mig ringen farmor?” Och visst rörde hon på handen?

Jag är säker på att farmor hörde, visste, kände, tänkte. Men det var en ansträngning att lyssna på alla barnbarnets minnen. Hon somnade. Det var en så tydlig skillnad mellan vaken och sovande, och samtidigt så mycket likhet. Slutna ögon, inga ord, men en så mycket tyngre liten hand i min, så mycket tystare, lugnare andetag, och inte längre några reaktioner på mina ord. Lilla farmor sov lugnt, men kanske hade jag hunnit ge henne ett par mysiga minnen att drömma om.

Jag fick lämna farmor medan hon ännu sov så där lugnt.
Tillståndet är oförändrat.
Jag tror jag har sagt hejdå, men farmor är fortfarande där. Jag tror att hon har tillräckligt många mysiga minnen att drömma om nu. Det är faktiskt så att jag nästan tycker att hon kan få somna in nu. Och vila.