ett ögonblick

Jag gick nedför Avenyn igår och fann mig själv mitt i. Mitt i ett av alla de ögonblick som historier är vävda av ni vet. En sån där bild, där det händer lite för mycket för att man riktigt ska tro på att allt händer där och då. Följande scen utspelade sig under kanske en minut. Inget är överdrivet, tillagt eller ens tillrättalagt.

Det slår om till röd gubbe. Paret brevid mig faller från sista steget mot trottoarkanten direkt in i en eldig kyss. Människorna omkring mig stannar alla upp en aning och reagerar på kärleksmötet. Några med en avundsjuk suck, någon med en äcklad min, men när mannen i den röda kappan och hatten ler mot de unga förälskade bestämmer sig alla runt omkring för att kyssar på gatan är gulligt. Den lilla klungan jag står i som väntar på grön gubbe fnissar nästan högt när alla ler samtidigt. Gubben blir grön. Den unge mannen famnar sin flicka allt hårdare och säger "Äh, vi väntar en till!" och de kysser vidare. Vi är tre stycken som skrattar till högt och flickan som blir kysst, fnittrar mot sin älskades läppar.

Från andra sidan gatan kommer en flicka med en kontrabas-låda. Instrumentet går på hjul, men det ser ändå rätt otympligt ut. Liten flicka, stort instrument blir en ganska komisk liten scen, särskilt när hon plöjer motströms genom en grupp leende fotgängare som vi. Mannen i den röda kappan tar ett par danssteg runt henne och hon frågar spontant "Vilken melodi dansar du till?" Mannen stannar upp på refugen mitt i gatan, vänder sig efter henne och ropar "LIVET!" så att säkert femtio personer längs med gatan vänder på huvudet och undrar var "LIVET!" kom ifrån?

En annan man i kappa, men den här gången en brun, cyklar förbi och ler. Han trampar glatt med långa smala ben och har lurar i öronen, och jag tror han ler åt något som just berättades i hans öra. Hans grönrutiga halsduk fladdrar bakom honom och jag tänker farliga tankar om halsdukar som fastnar i cykelhjul, skidliftar eller bakhjul på cabriolet-bilar (Ni har väl hört historien om Isadora Duncan?). Bakom honom cyklar hans motsats på en tung och gammal damcykel. Hon som cyklar är också en tung och gammal dam. Hon har det jobbigt. Den blå och smutsiga jackan är för liten. Mössan är för stor. Håret är svettigt och konditionen inte den bästa. Pustande och flåsande tar hon sig förbi mig, och hon har missat varenda leende vi bjudit henne på i korsningen den senaste minuten. Hon är arg. Kanske är hon arg på alla träningspass hon missat att gå på. Eller arg på bidragen som inte räcker till en ny vinterjacka. Arg på snömodden som gör hennes jobbiga cykeltur än jobbigare. Och så får hon syn på det förälskade paret...
Hon fnyser. Hon är arg på ungdomarnas kärlek, för den är inte hennes. Det blev en ilska för mycket för henne, så hon kliver av sin cykel och leder den i stället. Stackars tanten som missade Det Gemensamma Leendet och "LIVET!".

Om någon annan var med om samma lilla historia igår, och skriver om den någon annanstans så är jag "hon med den gröna kappan och den stora röda sjalen". Ibland berättar vardagen små historier med många poänger och punchlines, men jag ska försöka komma ihåg att varenda minut är en liten anekdot om man vill. Man måste inte ha kontrabaslådor på hjul och män i röda kappor för att berätta en historia, men de hjälper.

kaffeburk

Det är märkligt hur minnena sitter i de mest vardagliga saker.

Jag slängde just två uttjänta batterier i den lilla påsen som jag har för just det ändamålet och då kom kaffeburkarna tillbaka till mig. Vart tog kaffeburkarna vägen? Ni kommer väl ihåg dem? Stora konservburkar med kaffe. Man drog av locket med en sån där ring, och det lät på ett alldeles särskilt sätt. Vi handlade på Konsum och fick hem blå kaffeburkar med franskrostat kaffe i. En stod under diskbänken och samlade uttjänta batterier. Pappa hade flera i garaget för alla möjliga grejer. Det var ingen som behövde uppmana oss till att återanvända burkarna. Kaffeburken var gjord för att leva vidare. Att återvinna kaffeburken var helt enkelt praktiskt.

Panta burkar och flaskor fungerar bra. Och att ha uttjänta batterier i kaffeburkar. Jag saknar kaffeburken.

naughty Lola with a cold

Fortfarande sjuk. Vill inte prata med nån. Vill prata med alla. Vill vara själv. Vill gå på fest. Gråter. Skrattar. Snorar. Spelar dataspel. Hostar. Sover. Stickar. Räknar fel på maskorna. Svär. Gråter igen. Nyser.

Känslomässig bergochdalbana genom snorträsk. Jag har haft roligare fredagar.
Jag har börjat på en gigantisk svart tröja åt en vän (Skulle lägga upp 50 maskor och räknade fel två gånger i feberyran. Det var traumatiskt.) har levlat min orc till 41 (nästan 42) och hostat halsen sandpapprig.

Men jag har några ljuspunkter. Den största damp ner i brevlådan igår. Älskade vännerna J och E hade skickat en pigga-upp-dig- och lite-efter-alla-hjärtans-present! Bara så där! Perfekt tajming! Och jag grät förstås när jag öppnade överraskningspresent. Jag är en tår-fontän these days. Vad jag fick? Titta här!

Den är hysteriskt rolig. Exempel på annons ur boken:

"Shy, ugly man, fond of extended periods of self-pity, middle-aged, flatulent and overweight, seeks the impossible."

Jag skrattar mig blå. Och gråter. Och glansögd, febersvullen byts för några minuter ut mot glansögd och rosenkindad.

prosit

Jag blev jättesjuk. Snuva, torr och ond hals, feber... Hela balunsen. Blä.

Men jag passar på att nysta det billgaste mjuka syntetgarn jag någonsin hittat. Ljuvligt mjuka, violetta halsdukar i Lindex REA-korg. Ta två, betala för en. Fyrtionio kronor halsdukar har blivit några nystan lite trassligt, ljuvligt, mjukt, violett garn.


Jag vågar påstå att det är ca 300 gram. Men innan jag skaffat hushållsvåg så svär jag inte på det dock.
Aa-TCHI (pip-rys).

huvudbry

Okej, jag vill inte ha "men-stackars-dig-vad-kan-jag-göra"-kommentarer till detta. Jag vet att de menar ack så väl, men de hamnar i helt fel sortering i min just nu bultande hjärna. Jag behöver bara få ur mig det här:

Jag orkar inte. Det är inte ens särskilt tunga saker som behöver göras men det går bara inte. Jobb, städning, ringa folk, fungera... Ingenting. Jag stirrar på alltihopa och mår kass i stället. Idag har jag äntligen vågat be om lite hjälp igen, för så här kan jag ju inte ha det.

Nu orkar jag dricka en kopp kaffe och ta en huvudvärkstablett till. Blä.

stor

Jag sa ju att den var stor. Jag har just möblerat om halva rummet för att kunna spänna ut den, och ska jag vara riktigt ärlig så hade jag nog kunnat dra i den ännu lite hårdare.
Gitarren fick vara med för skalans skull och sladdhärvan brukar ligga mer gömd än så här.

dåndimpen

Vi använder ordet dåndimpen alldeles för lite.

När jag öppnade mitt paket från min hemliga vän i hemlig-vän-cirkeln idag så höll jag på att få dåndimpen. Nära var det, och tårögd blev jag faktiskt. Jag har blivit glad för alla paket i hemlig-vän-cirklar hittills, men det här var så klockrent, omtänksamt, fantastiskt att det faktiskt tar priset. Dåndimpen-paket. Titta bara:

I paketet låg en fin påse med ett brev...

Brevet förklarar att innehållet jag stod och nästan blötte ner med glädjetårar är:
En härva naturfärgat, handspunnet ullgarn (spunnet av Lena i Västerbykil), ett nystan Rowan (Jag hade inte sett det här innan och kan nu inte sluta klämma på det) fyndat i Stockholm samt en liten skål. Pytteskålen är egentligen en så kallad flingsalt-skål, men precis som min hemliga vän Elisabeth påpekade så är den himla fin att ha små vackra knappar eller så i.

Så hon skickade med några små vackra knappar!

Är inte det här den finaste present ni sett så säg? Jag fick i alla fall nästan dåndimpen.

En dåndimpen till:
Jag har köpt tuggummi. Det är inte så speciellt, men jag gillar Extra-tuggummits nya förpackning! En burk med 70 tuggummin för 30 kronor (i stället för att köpa en påse med 25 för 17). Dessutom är den så ny att man fortfarande imponerar på folk genom att flippa upp locket och säga "Tuggummi?".
Idag läste jag etiketten på burken och fick nästan dåndimpen!
"For use at home, in the car or at work" Var inte det lite överflödig information? Och vad händer om jag vill tugga tuggummi någon annanstans?

Det är så man får dåndimpen!

Och till fantastiska hemliga vännen Elisabeth: TACK (igen)!

två

Modul nummer två är nästan färdig men jag har inte möjlighet att fota just nu. Det kommer, det kommer. Men jag måste bara rapportera att hittills är modulkoftan jätteskoj att sticka!

konstigheter

Ida tycker att jag ska hänga på och skriva sex konstiga saker om mig själv. Det borde inte vara så svårt för jag är ganska konstig. Dessutom vill jag minnas att jag bloggat konstigheter förr, men det var nog länge sen. Jag kanske har nya konstigheter för mig? Få se nu...

1. Jag föddes med en extra stortå på höger fot. Nu har jag en titanskruv genom den stortå jag har kvar på den foten.

2. Jag mår illa av lukten, smaken, tanken på jordnötter.

3. När jag nyser så säger jag a-TCHI väldigt fån-gulligt och sen ryser jag med ett pip som får mina vänner att skratta.

4. Jag sjunger sittande på toa.

5. Jag kan kauka.

6. I min bokhylla finns ett inramat foto av Karin Boye, ett av Eddie Izzard samt ett litet häfte med titeln "Om kriget kommer"... bland mycket annat.

Jag skickar inte vidare utmaningen, men uppmanar alla som vill att bjuda på sina freakshow-tricks.

brun

Precis innan läggdags börjar jag undra om
jag inte skulle ha gjort koftan brun...
Men nu får det vara lila. Så det så.

nuläge

Hon sitter alltid där. I hörnet av den lilla skulpturgruppen av Bianca Maria Barmen. Visst har jag sett henne sitta där förut, men aldrig riktigt lagt märke till henne.
Hon är liten. Kanske fyrtio centimeter hög. Oskyldig liten figur tillsammans med två andra små figurer.

Men idag såg jag henne mer än någonsin, just för att hon inte gick att se!

En golvtrasa och lite snöre räcker för att en oskyldigt, betraktande, liten skulptur ska bli något annat. Offer, dömd. Terror, misstänkt. Nutid, ondska. Ett helt nytt konstverk, med starka associationer kring. Allt som behövdes var en golvtrasa, lite snöre och allas smärtsamma medvetenhet om hur hemsk världen kan vara.

Jag undrar vem konstnären är.

en...

...färdig. Bara 10 moduler kvar.

Det är svårt med foton och färger. Utan blixt syns flätorna. Med blixt syns färgen. Men sanningen ligger någonstans mittemellan.

modul

It has begun! Igår lade jag upp 162 maskor och började med den första modulen till Den Fantastiska Koftan! Det återstår att se om den blir fantastisk på mig, men med de små ändringar (ganska stora ändringar i och för sig) så kan det här nog bli jättebra. Hoppas jag. Jag har blandat en tråd Safran (färg 23)med en tråd Alpaca (färg 6736), och jag kan inte annat än älska det lila tyg som kryper fram ur min rundsticka!

Och så måste jag förvarna om att jag snart bloggar bilder på en fantastisk sjal! Jag maskade av rosenknopparna igår, men den måste tyvärr spännas ut och sånt innan den går att visa upp. Önska mig lycka till med det förresten... Den får ta vardagsrumsmattan för att få plats! Den är stor. Nej, alltså... stor.

Igår postade jag första paketet i Nordisk Hemlig Vän 5-cirkeln också. Hoppas hon blir glad!

stickade

På bussen hem plockar jag upp stickningen och börjar räkna till sex. Sex räta, två tillsammans, en rät, ett omslag, sex räta... etc. Tankarna vandrar iväg.

Bakom mig sitter en liten kille på ca fyra år i knät på sin far. Bredvid sitter en ännu mindre lillasyster. De har varit på bio.
"Råttan var bäst för han var så... så... jag-ig!"
"Självisk menar du" svarar pappan lugnt.
"Titta hon stickar ju!" utropar pojken sedan och är på väg att dyka över nackstödet och ner i mitt knä.
"Ja, titta..." svarar pappan lugnt.

Jag åker med ytterligare två hållplatser innan jag trycker på knappen för att kliva av vid nästa. Pojken pratar vidare om filmen, om lillasysters borttappade mössa och om att han ska få plinga när de är framme vid hemma-hållplatsen. När jag reser mig och går mot dörren vänder han sig mot pappan:

"Hon stack!"
"Ja, nu gick hon" svarar pappan lugnt.
"Nejje! Med garnet! Är det svårt att sticka pappa?"

Jag kliver av och ler ända hem tills jag låst upp ytterdörren där det ligger räkningar på hallmattan... Men nu ler jag igen vid minnet. Vad jag stack på?
Jag är äntligen på slutspurten med rosenknopparna.

känslosnylt

Pudel ikväll (igen). Jag såg föreställningen i Stockholm för länge sedan. Då med härliga N. Ikväll med härliga J. Den var lika fantastiskt, konstigt ljuvlig nu. Det är att titta på en tavla, men motivet råkar liksom röra sig, sjunga, spela, dansa.

Frida Hyvönen sitter vid sitt piano och sjunger och plinkar passande ackord. Dansarna går, står, sprätter och glider omkring i märkliga kläder och plötsligt springer det fluffiga, vita kungspudlar på scenen. Och jag sitter där och ler. Det är bara att hänga med i overkligheten.

Precis som med sport på TV och känslosamma filmscener är det lättare att känna det här. Jag går liksom in i dansarnas huvuden och är ömsom glad, ömsom arg, ömsom ledsen. Jag känner starkare i dem än i mig själv.

Det är ett känslomässigt handikapp jag har kvar, så jag kanske blir lite extra kulturell eftersom dansstegen når in i hjärteroten, dit annars väldigt få kan nå.

Be mig gärna om hjälp, för jag känner gärna din smärta. Den känns mer än min egen. Sen ska jag öva på din för att nå min. Sen ska jag bli hel och känna alla känslorna lika starkt som förut.

Kanske ska jag börja med att skrapa knäna i sommar och hulka gråt medan någon annan sätter dit ett plåster. Kanske ska jag krypa upp i famnen på någon och somna, trygg, varm och vilande. Kanske ska jag inte börja om helt från början, men i stället dyka i de känslor som står till buds, vare sig det är sorg, glädje eller (som jag förstås hoppas) kärlek?

Till dess får jag fundera på vad jag egentligen upplevde när jag såg Pudel ikväll och sen hoppas på fler guld i VM. Det är så lätt att känna glädje med guldmedaljörer, för de har så mycket jag kan snylta av…

Jo, jag känner. Jag tycker om. Jag lever. Men inte lika fullt ut som jag ju vet att jag en gång gjorde. Jag försvarar mig mot känslostormarna. Vågbrytare i hjärtehamnen. Jag väntar på min alldeles egna känslotsunami.

lik

Som om en skock med fåglar flög över ett grekiskt bröllop (min erfarenhet av grekiska bröllop är att man skjuter i luften med pangpang-prylar) kraschlandar de över staden i det så kallade vintervädret. Göteborg, horisontellt regn och kulingvarning. Då blir det så här.

Peka på bilderna för att få en liten bildtext. Fungerar kanske bara i IE... Klicka för full storlek.




















...efter den här vintern saknar jag verkligen Norrland.

kyligt

 
Som en glad överraskning kommer här ännu en bild av mina just nu bästa vänner. Jag har inte döpt dem individuellt, men Tossorna och jag skulle just nu inte klara oss utan varandra. De ser sorgliga ut utan mina fötter i dem, och jag får blåa tår utan dem.

Köket är värst. Det är svinkallt. Och nej, det hjälper inte att vrida på elementets reglage. Jag har provat. Men om fastighetsskötaren lyssnar av sin telefon kanske mitt och Tossornas förhållande slipper vara så klarar-mig-inte-utan-dig-klängigt.

diplomati

Kaffe skulle nog kunna fixa världsfreden om det bara serverades till precis rätt personer vid precis rätt tillfälle...

Min första kopp den här förmiddagen hade i alla fall effekten att jag andades lugnare, lät trevligare i telefon (En kollega kommenterade hur pigg och glad jag lät. Jag är inte pigg och glad. Det är ju måndag!) och fick fyra mail skrivna på en kvart. Nu gäller det bara att lista ut hur kaffe-effekten ska hålla i sig.

strålande

 

Att hitta två plagg i rea-korgen på Prickig Katt; det är verkligen strålande.
Ett hundra kronor styck kostade de. En kjol (som jag får världens sötaste rumpa i) som hade kostat 950, och en grön tunika med fransiga kanter som hade kostat 650 satt som en smäck.
Jag är inte helt stabil, men helgen har i alla fall varit något sånär i balans, och delar av den har varit rent av strålande.

Förresten... Tog inte åttiotalet slut för 17 år sedan? Läste i GP att Anna Book och Tommy Nilsson gått vidare i Melodifestivalen. Jag kände mig helt vilse i decennierna plötsligt.

kreativt spret

Jag stickar inte så mycket som jag har inspiration till. Dels håller jag på med en egen-komponerad tröja i lin-ull som skulle kunna bli riktigt jättebra, men det kan gå hur som helst. Håll tummarna. (Om den blir bra delar jag med mig av mönstret, så håll tummarna på riktigt!) Dels håller jag på med skisser på tofflor åt höger och vänster. Jag vill vara med i sticknätverkets utmaning med fotvärmare nämligen. Så vad det blir där tänker jag inte avslöja alls (på ett tag).
Sedan har jag en alpacka-halsduk (som jag nog kommer att repa upp och göra nåt annat av), ett gäng UFOn i en korg, planer på tre andra tröjor, en mössa på väntelista...

Nu får jag snart bjuda hem ett gäng stickerskor igen så jag riktar inspirationen åt nåt håll. Jag är så spretig.