På bussen hem plockar jag upp stickningen och börjar räkna till sex. Sex räta, två tillsammans, en rät, ett omslag, sex räta... etc. Tankarna vandrar iväg.
Bakom mig sitter en liten kille på ca fyra år i knät på sin far. Bredvid sitter en ännu mindre lillasyster. De har varit på bio.
"Råttan var bäst för han var så... så... jag-ig!"
"Självisk menar du" svarar pappan lugnt.
"Titta hon stickar ju!" utropar pojken sedan och är på väg att dyka över nackstödet och ner i mitt knä.
"Ja, titta..." svarar pappan lugnt.
Jag åker med ytterligare två hållplatser innan jag trycker på knappen för att kliva av vid nästa. Pojken pratar vidare om filmen, om lillasysters borttappade mössa och om att han ska få plinga när de är framme vid hemma-hållplatsen. När jag reser mig och går mot dörren vänder han sig mot pappan:
"Hon stack!"
"Ja, nu gick hon" svarar pappan lugnt.
"Nejje! Med garnet! Är det svårt att sticka pappa?"
Jag kliver av och ler ända hem tills jag låst upp ytterdörren där det ligger räkningar på hallmattan... Men nu ler jag igen vid minnet. Vad jag stack på?
Jag är äntligen på slutspurten med rosenknopparna.
Jag är nog glad att jag inte började på den sjalen. Jag hade nog aldrig haft tålamod.
SvaraRaderaSka bli kul att se den färdig, den har ju varit lite bylsig på sistone.
Nog med nog i den förra kommentaren. :-)
SvaraRaderasötpojken...
SvaraRaderaidag rekommenderade jag din blogg igen, men det hade jag tydligen gjort förut, för hon följde dig redan. :) jag är ganska dement. har du kollat lite på mina pärlalster? tänker ibland att de skulle kunna funka ihop, t ex torgvantar med pärlor i tråden.