Pudel ikväll (igen). Jag såg föreställningen i Stockholm för länge sedan. Då med härliga N. Ikväll med härliga J. Den var lika fantastiskt, konstigt ljuvlig nu. Det är att titta på en tavla, men motivet råkar liksom röra sig, sjunga, spela, dansa.
Frida Hyvönen sitter vid sitt piano och sjunger och plinkar passande ackord. Dansarna går, står, sprätter och glider omkring i märkliga kläder och plötsligt springer det fluffiga, vita kungspudlar på scenen. Och jag sitter där och ler. Det är bara att hänga med i overkligheten.
Precis som med sport på TV och känslosamma filmscener är det lättare att känna det här. Jag går liksom in i dansarnas huvuden och är ömsom glad, ömsom arg, ömsom ledsen. Jag känner starkare i dem än i mig själv.
Det är ett känslomässigt handikapp jag har kvar, så jag kanske blir lite extra kulturell eftersom dansstegen når in i hjärteroten, dit annars väldigt få kan nå.
Be mig gärna om hjälp, för jag känner gärna din smärta. Den känns mer än min egen. Sen ska jag öva på din för att nå min. Sen ska jag bli hel och känna alla känslorna lika starkt som förut.
Kanske ska jag börja med att skrapa knäna i sommar och hulka gråt medan någon annan sätter dit ett plåster. Kanske ska jag krypa upp i famnen på någon och somna, trygg, varm och vilande. Kanske ska jag inte börja om helt från början, men i stället dyka i de känslor som står till buds, vare sig det är sorg, glädje eller (som jag förstås hoppas) kärlek?
Till dess får jag fundera på vad jag egentligen upplevde när jag såg Pudel ikväll och sen hoppas på fler guld i VM. Det är så lätt att känna glädje med guldmedaljörer, för de har så mycket jag kan snylta av…
Jo, jag känner. Jag tycker om. Jag lever. Men inte lika fullt ut som jag ju vet att jag en gång gjorde. Jag försvarar mig mot känslostormarna. Vågbrytare i hjärtehamnen. Jag väntar på min alldeles egna känslotsunami.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar